In the process

Just a little clip, summing up some days of hard work with the new single.

Swedish salad

Here comes a tip for lazy days: a Swedish pasta sallad.

For 2 adults and 1 2-year old with big appetite (the constellation of our household),

very approximately:

1 Clove of garlic

1 Carrot

1 small bunch of Dill

1 small cucumber

250 g cherry tomatoes

250 g Gnocchi (the pasta variety called gnocchi, not the potato-based version)

200 g Gravlax

50 g mixed sallad leafs, green lettuce or baby leaf spinach

1 dl Creme Fraiche or Gräddfil

1 table spoon Olive oil

Fresh ground black pepper

50 g Parmiggiano Reggiano

Boil the pasta. Meanwhile, peel the garlic and boil it for to soften the bitterness in taste. You can dry roast garlic in a hot pan instead, if you prefer the nuttiness this gives. If you feel like you don't have time for this, then you can use a garlic crusher - a very manly tool in the kitchen (I love bringing out the hammers and whatnots for cooking, but this tool is oh so sweetly designed for the specific end of bashing the shit out of garlic cloves). This makes it easier to remove the green stem which is a source of extra bitterness and strength. Whatever you do - don't use a garlic press: it saves time by compromising the taste, enhancing the bitterness. Remove from pan. Chop finely. Enough about garlic already.

THE GARLIC CRUSHER

Chop cucumber, half tomatoes, grate carrots coarsely, chop dill finely. Grate parmesan. Cut the gravlax into good bite-sized chunks. Rinse the lettuce/leafs. Mix some of the dill and all of the garlic into the gräddfil/creme fraiche (that's sour cream for you americans). Once the pasta is finished, drain it and add gräddfil as it cools. Then, using a bowl, fold the rest of the dill together with cucumber, tomatoe, lettuce/leafs, carrot, gravlax together. Once the pasta is somewhat cooler, fold this in as well. Add a little olive oil. Serve on individual plates, sprinkle over parmesan and grind some black pepper.

If you have some favorite vege that you love, you can add this to your salad - or replace some of the ingredients - as long as you keep the garlic, dill, gräddfil, gravlax (and I'd suggest pasta). I just try to think about having different textures in an salad, so its not a matter of eating squishy things, merely in different colors.

Kristdemokraterna - vem räddar de? (val 2010)

Vadå tänker du, ska de rädda någon? I Jesus pass stod det inte "efternamn Kristus". Kristus eller engelska Christ är ett epitet som betyder messias - den räddare som det judiska folket väntat på. Att kalla Jesus Kristus var alltså ett sätt att signalera att den messias som profeterna siat om äntligen hade kommit.

Så om vi har ett parti som har räddare i namnet så är en relevant fråga; vem ska räddas - och från vad? Det som är intressant är dels de kopplingar som olika rörelser har till KD: Jag lyckades vid ett tillfälle pricka in en predikan med Ulf Ekman på Öppna Kanalen där han sa halleluja ungefär 300 gånger till att KD nu satt i regeringen (strax efter förra valet). För honom var det helt naturligt att inför sin församling stå och halleluja över ett "blått Sverige" (ja, det var hans ord) och förvänta sig att alla i publiken höll med.

Förutom KDs koppling till frikyrkorörelsen så är det också intressant med den historiska resan de gjort. Och då tänker jag inte på ett 100 års perspektiv. Under min livstid har nämligen min pappa suttit i kommunfullmäktige för KD. Sedermera övergav han partiet av olika anledningar, bland annat inställningen i EU frågan, samt en allt mer urlakad solidaritet med fattiga, utsatta och behövande.

I schackuppställningen som är svensk politik tycks KDs roll i sitt lag reducerats till ett evigt skanderande av orden "vård, skola, omsorg". Min undran har alltid varit; vem är egentligen mot vare sig vård, skola eller omsorg? Och ska vi ta detta som att de utsatta som vi behöver sörja för endast kan ringas in med hjälp av dessa tre slagord? Räcker det verkligen alltid?

Här tänkte jag ta tillfället i akt att citera bibeln, istället för en politisk teoretiker. Då tänker jag på Matteus 25:43&45 och citatet "Jag var främling och ni tog inte emot mig, naken och ni klädde mig inte, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte ... Allt vad ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig". Skulle vi extrahera slagord ur det citatet skulle det kanske bli hemlöshet, vård och omsorg om invandrare och brottslingar.

Det finns förstås också andra grupper i samhället som behöver stöd här - och det här är knappast det enda citatet om att hjälpa utsatta i nya testamentet - däribland HBT-personer. Men där har KD en familjepolitisk linje som dikterar vem som ska vara lik inför lagen och vem som ska vara olik. Det märkliga här, kan tyckas, är att det är svårt att se vilka citat som familjepolitiken bygger på. Här kommenterade jag i ett tidigare inlägg på Annelie Enochsons (KD) uttalanden om att inte vara med i en HBT-parad (läs här).

Argumentet brukar vara att "staten ska inte lägga sig i" och sedan vad det nu gäller; vem som ska ta ut föräldraledighet, vem som ska jobba eller inte... Men faktum är att just när staten bestämmer sig för att arbeta emot människors lika ställning inför lagen (såsom i homoäktenskapsfrågan) så har man förverkat rätten att spela ut kortet "staten ska inte lägga sig i". Just när man tydligt väljer ut grupper som har gjort sig förtjänt av omsorg och andra bedöms inte förtjäna samma omsorg, då blir frågan: skapas inte en hel rad med "mina minsta" just av en sådan politik - en politik som skiljer ut de som är värda full ackreditering till samhället och dess backstageområde?

Min poäng då som nu var att ta patent på att vara de som lever i Kristi (som det så gammaldags brukar böjas) avbild är problematiskt. I själva verket har KD inget hemligt arkiv med en massa Paulus directors cut material som gör att de är extra bra på att uttolka vad Bibelns texter betyder. Och särskilt när ett parti som gör en sådan utsaga om sig själv (medelst sitt namn) aktivt skapar utanförskap och drar upp specifika roller som ska premieras i samhället, blir det mycket provokativt att påstå att man utgör någon form av räddning.

Det ska inte heller glömmas bort att utan KDs politik så är könsstereotypa giftermål mellan hemmafruar och karlakarlar utan skillsmässa på den mentala kartan fortfarande helt möjligt och lagligt, men inte ett måste. Så de har egentligen varken lyckats rama in hur de på ett särskilt sätt ämnar rädda vare sig stereotyper, vård, skola eller omsorg.

Eders politiske teolog

Jonatan

Nästa gång bråkar jag med marxismen och proletärer (ett av de värsta uttryck jag vet). Läs Simone Weil tills dess, så är du väl förbered! =)

Presspictures + bio

Just wanted to update the page with a link to some press pictures and a biography in doc format. (The press pic links are included in the document.)

best

Jonatan

Val 2010 - en ovanlig orientering

Det har blivit tid att skriva om politik eftersom - alla ni som läser min blogg vet att - politik är samma sak som religion. (För er som har missat hela det argumentet kan man läsa mitt "manifest" i tre delar genom att klicka på länken till höger som heter IMPORTANT POSTS ... summary", eller klicka här på del 1, del 2, del 3.)

Det jag tänkte göra här så här i perioden fram till årets val är att problematisera de olika ideologierna som är grundläggande för de olika svenska partierna. Min analys och kommentarer är informerade av ett gäng samtida tänkare från olika skolor, såsom Slavoj Zizek, Norberto Bobbio, Chantal Mouffe, William Connolly, och Richard Rorty, utan att för den skull helt stödja mig på en tänkare eller helt skriva under på dennes argumentation. Särskilt tungt vilar jag argumentationen på agonistisk politisk teori. Vad detta är har jag försökt sammanfatta i posten What is Agonism?

Jag kommer också att posta den här lilla "orienteringsposten" i ideologins förlovade (eller förlorare?) land, när jag uppdaterat med nya kommentarer till de svenska partierna och deras ideologier, eller om man så vill - teologier.

Folkpartiet Liberalerna - och Rousseaus liberalism

Kristdemokraterna - vem räddar de?

Vänsterpartiet - och det marxistiska mottot

Sverigedemokraterna - historik och verklighetsförankring

Ingress om Philip Goodchilds Theology of MoneyModeraterna - och Goodchild's Theology of Money

Socialdemokraterna - samhällsarkitekterna (och SDs motsats?)

Miljöpartiet - inte för alla

Politisk pajkastning

Henrik Dorsin om Jan Björklund

Ett teologiskt perspektiv på Valet 2010

Eders korrespondent i postmoderniteten
Jonatan




SOUNDCLOUD.COM/RAKKAUS-RECORDS - TWITTER.COM/JONATANBACKELIE - WWW.VAATY.COM - MYSPACE.COM/JONATANBACKELIE - http://www.facebook.com/pages/Rakkaus-Records/125353807494039?ref=sgm

Folkpartiet liberalerna - och Rousseaus liberalism (val 2010)

Jag har alltid varit impad av liberalismens grundtanke, som skulle kunna sammanfattas ungefär så här:

"Låt varje människa göra vad den vill,

så länge det inte skadar någon annan."

Visst låter det fint? Här hade jag inte tänkt att ta upp den utbredda övergripande kritiken som finns mot liberalismen som ideologi (såsom den uttrycks av bl.a. John Rawls, men även så som den praktiseras i Frankrike: se artikel om Talal Asad och laïcité), utan mer fokusera på hur det är möjligt att tänka kring det här citatet och i nästa led hur detta kan relateras till Folkpartiet i Sverige.

Tanken på att varje människa ska få göra vad den vill förutsätter att människan i stort sett är fri från de sociala strukturer hon är inbegripen i. Detta kan man, likt filosofen William Connolly med goda skäl ifrågasätta (se resonemang i Connolly 1999). Den politiska teoretikern Steven Lukes definierar exempelvis makt, inte bara som något som man har om man kan få sin vilja igenom i flest antal beslut; makt handlar även om att kunna påverka andra människors vilja, att forma deras begär.

Det andra problemet, som jag tänkte ägna lite mer plats åt här är vad det innebär att få göra vad man vill så länge man inte skadar någon annan. Om tanken skulle ha till följd ett absolut minimum av regler, nästan på vippen till anarki, skulle liberalismen ha en möjlighet att vara sann mottot i fråga. I praktiken fungerar det nästan helt och hållet på omvänt sätt; det blir viktigt att i så stor utsträckning som möjligt definiera vad andra människor skadas av. Liberalismen idag präglas av bedömningar där sjukskrivningar behöver hållas till ett minimum (ingen ska få fuska sig till hjälp som inte behöver det), eftersom att kosta samhället pengar är att "skada någon annan". Det kanske kan tyckas som ett dåligt exempel, men faktumet att liberalismen svängt in på den vägen som lagstadgar allt mer istället för allt mindre, gör att vi får en frihet från istället för en frihet till, alltså en negativ frihet.

För att ta några exempel och relatera direkt till Folkpartiet (alltså Sveriges självutnämnda liberaler), så kan man ta invandrarrelaterade frågor. Den negativa frihet som jag beskriver ovan tar sig uttryck i synen på religionsfrihet exempelvis. Religionsfrihet innebär först och främst att jag inte behöver ha någon religion. Men jag ska inte heller behöva stå ut med att andra människor uttrycker sin religion i det offentliga rummet.

Faktum är att Folkpartiet här är ett praktexempel på ett parti som verkar tycka att ett synligt engagemang - alltså en frihet till - religion eller kulturella sedvänjor, inte är acceptabelt utan synnerligen provocerande. Därför ska invandrare språktestas och godkännas i "svenska normerkursen" (det räcker alltså inte att hålla sig till lagen; du ska leva efter normen). Nyamko Sabuni är ett exempel på någon som kommer från ett kulturellt muslimskt område, och har flera gånger sagt att "jag inte är praktiserande muslim" samtidigt som hon gärna i nästa mening håller en utläggning om "vad islam egentligen är" eller säger; något som gjort henne omåttligt impopulär bland en del praktiserande muslimer (se exempelvis Bäckelie 2010).

Att höra utsagor som man själv tycker är dumma eller beteenden som sticker i ögonen verkar bedömas som något som verkligen skadar, enligt något slags "my ears, my ears"-devis. Den samtida liberalismen har med andra ord arbetat sig långt bort ifrån idén om frihet i den dubbla bemärkelsen frihet från OCH frihet till. En valfrihet som bara innebär att ha möjlighet att avstå och sitta på avbytarbänken gång efter annan skulle jag säga är ingen vidare frihet alls.

Det är även svårt att ana vilken roll liberalismen spelar i ex-officeren Jan Björklunds ordning-och-reda-skolpolitik. Här är det viktiga att ungdomar får friheten att välja en gång tidigt i livet. Om de mot förmodan skulle misslyckats med att välja sin framtida karriär i 15-årsåldern så har tydligen tillfället att vara fri passerat. Mig förefaller det mer rimligt med en uppsjö valmöjligheter om vi verkligen ska kunna kalla något för frihet. Att dessutom ha tagit ut en tydligt normativ riktning där vissa ämnen (t.ex. matte, språk) premieras framför andra (t.ex. musik, slöjd) tycks också motverka frihet. Istället används den politiska makten för att göra det som Lukes beskriver, nämligen att styra vad människan vill, önskar och begär - eftersom ämnen som varit oattraktiva men "samhällsnyttiga" givits en högre status än om ren frihet fått råda; kanske med mindre samhällsnytta som resultat.

Missförstå mig inte, jag säger inte att man inte kan hålla med om Jan Björklunds idéer (fast det nog framgått av min argumentation att jag inte gör det); det jag säger är att Jan Björklunds Folkparti tycks ha oerhört lite fokus på just frihet - alltså grundstenen i liberalismen. Paradoxalt nog, kanske minst fokus på frihet av alla de svenska partierna i en rad frågor.

___________

Kolla in: Connolly, William, E. (1999). Why I am Not a Secularist. Minneapolis: University of Minnesota Press. Jag tänker då särskilt på kapitlet där han diskuterar den fria viljan i koppling till dödsstraffet och filmen Dead Man Walking.

Se också Steven Lukes Power: A Radical View för definitionen av makt som nämns ovan.

Se vad en grupp unga muslimer anser om Nyamko Sabuni i mitt arbete "I vilken utsträckning relaterar unga muslimer till vänster-högerskalan i svensk politik?"

What is Agonism?

Agonism, a word only two letters from antagonism, but worlds apart in the world of political theory. Agonism is, in fact, one of my favorite political theories. Thinkers such as Chantal Mouffe and William Connolly are usually counted as "belonging" to this perspectives, although it should be said that they vary from each other in quite distinct ways.

"The world is a place of conflict." That could be a good starting point. Agonistic political theory is in many ways a respons to liberal theory, that is driven towards consensus. But there are many problems with consensus, nobel as the thought may be - in fact, more problems than with conflict, paradoxically enough.

Chantal Mouffe's take on agonism comes from the place of seeing conflicting perspectives as something natural. Conflict in other words is not necessarily negative. What is negative, Mouffe argues, is when conflict takes on a form that threatens the function of the political. Put differently: We need not always agree, in fact, we are bound not to agree with one another at some point. The question then is; how do we meet each other in a way where our different perspectives can be acknowledged as legitimate claims and interests, and discuss them publicly - even if the debate may become ever so heated at times?

Mouffe argues that the political should be about one thing: turning antagonistic (illegitimate) enemies into agonistic (legitimate) adversaries. The problem built into most liberal thought is that politics should strive for an ever increasing amount of consensus. The agonists however argue that the only way of achieving such a goal is to remove claims that are too disharmonious from the debate all together. And once this process is started it takes an ever narrowing turn - the longing for consensus is effectively removing the opportunity of opposition, bit by bit, until there all opposing thoughts and claims have been made labelled "illegit" and therefor can be ignored.

If the political model adapted is (as it is today) to refuse to give legitimacy to a number of claims - instead of seing them as legitimate (in a political sense) no matter how objectionable they are - this is effectively removing the political from politics, as it removes the demos (the people's built-in patchwork of desires, claims and aspirations) from democracy (from the processes of legislation and public debate).

William Connolly has given some thought to how this may be achieved. What Connolly proposes rests on the same notion, in terms of acknowledging that other people have the right to be heard and not be ignored or forced out of the political. Connolly's aspiration is to recognize the possibility of associating yourself with different "minorities" in different questions; a model that goes against the old "one party fits all"-model. In stead, it is possible to see someone with a similar view on - let's say - drug policy and form an alliance with them on that issue, whilst allying yourself with a completely different group of people in the debate over animal rights, or public healthcare.

The main point with this, is that this identification with multiple groups acknowledges one person's different identities. No person is forced to identify solely as a christian, muslim, carpenter, stuntman, lesbian, convervative or any other identity-label. Further more it creates and interdependence between these groups that makes society more open for various forms of opposition, as this is required when all people are tangled into an oppositional/minority group on at least a few questions close to the heart.

This is of course a brief and slightly crude crash course in agnostic political theory, but it is one discourse that has massively influenced me - not just on a political level but also more generally, in seeing that conflict is not something necessary, and not a defeat. Instead conflict is something that we should try to channel into proper dialog and proper politics, because if we don't: that's when the real problems start.

____

Further reading: I suggest the clear and short chapters by Mouffe and Connolly respectively, in Hent de Vries & Lawrence Sullivan (ed:s). (2006). Political Theologies: Public Religions in a Post Secular World. New York: Fordham University Press.

This is also a great anthology for anyone who wants to compare their perspective to others, such as the Pope's, or Jürgen Habermas for instance...

This week's food: Bacon.

Love Comes Round - acoustic

A little video I did the other evening, sitting at home by my piano and playing the new single - Love Comes Round! Hope you enjoy this exclusive acoustic version as well!

Get the song at iTunes

Love Comes to Beatport

I usually post a Beatport player whenever there's a new release (as I like the look and interactivity of it). This time there was some intial trouble finding the release on Beatport, but they've apparently solved that now, so here goes.

Det positiva med heteronormen

Jag tänkte göra ett blogginlägg, bara för att göra Kristdemokraterna glada. Eller, vänta nu. Jo, jag har tänkte faktiskt skriva om det positiva med heteronormen, men inte för att den är positiv som sådan, men för att det finns en positiv princip inbakad i den. (Jag gillar över huvud taget att hitta det positiva även i saker som jag i princip är emot, generellt.) Det positiva, som heteronormen bygger på, skulle jag vilja formulera på följande vis:

- Människor som av naturen är radikalt olika passar bra ihop.

Detta skulle jag vilja säga, är en väldigt positiv tanke. Den går till exempel på tvärs med problematiska politiska tankar såsom konsensuspolitiken; dvs idén om att vi måste vara överens för att kunna gå framåt i samhället (till beslut, åstadkomma förbättringar osv). Istället har heteronormen en tanke om att vi är dugliga till helt olika saker och att det finns en attraktion i detta - denna olikhet är alltså grunden till attraktionen som förhållanden baseras på. I de tidningar som skriver under tydligast på normen i fråga, till exempel Cosmopolitan, Vogue, eller VeckoRevyn, kan man stöta på idén att det istället är dåligt att vara "för lika". Tänk er det: Vilken politik har ni stött på där människor är så lika varandra att man inte kan ta ett beslut? Vilket företag har ni stött på där medarbetarna är alldeles för samstämmiga med företagets policy för att korrekt kunna utföra sitt jobb?

På många sätt är naturligtvis heteronormen rent trams. Men principen om att vi behöver olikheter - att det är något i grunden positivt att vara olika - borgar för ett öppnare gladare samhälle, om vi bara applicerar principen lite vidare, förstås. Om olikheter bara får existera mellan män och kvinnor (och dessa inte har möjlighet att vara mer lika), eller måste existera mellan just dessa (och att skillnader istället inte t.ex. kan ligga mellan norska män och tyska män), då blir det förstås inget vidare. På det här viset kan queerdebatten informera även samhällsdebatten, eftersom den visar på det positiva i skillnad. Detta för också med sig ett tillstånd där konflikt - vilket är en konsekvens av skillnad som inte kan överbryggas - blir naturlig istället för oönskad eller ett "misslyckande". Här börjar vi dock tassa in på en politisk teori, nämligen den agonistiska. Och det, mina vänner, tar vi en annan dag.

Jonatan

The low down on Food Porn

Yes, my new song Love Comes Round is indeed about Love, but primarily about the love of food. The inspiration originally came from the hip hop and r&b artists who wants to show how flash they are, using references to Cristal, Champagne, and Shadow Patrone ... and that's it. That seriously makes you wonder; are these people ever in fine dining restaurants or do they just hang out (like T-Pain) in the VIP area of the strip club? =)

Off course, this is no real beef, but I thought I'd offer a real fine dining lyrical experience. For those of you who struggle with hearing the entire verse - I'm now posting it here!

Stay with me, I can hold you

and make you a bechamel

Sautée the vege, roast the beets,

doing my braising, then rubbing it in

If I'm your spice then it will be

a three course meal,

grand cru chablis,

chrevre terrine, sliced real thin,

topped with thyme and thyme again

Platter of the following:

Duck, veal, scallops, tuna, eal,

chased down by vermouth and gin,

I've got just 'bout everything

I give you quail, I give you love,

I give you frills, I give you dove

everything you're dreaming of,

old school Bordeaux

or new world

Scratch the surface's what I've done

We aint even into fusion

Let me dream it, imagine love

coming in, so let me serve

While your love comes round tonight...

That's the kind of food porn we're talking about here. :)

Haven't got Love Comes Round? Buy it now on iTunes.

Ernesto: LOVE COMES ROUND (Rakkaus03)

Yes! I'm so excited! Today is the release of my first single on my own label. Today is the releasedate of ERNESTO: LOVE COMES ROUND. Get it now, on iTunes, Beatport, or where ever you like!

Is it obvious? (Valenta)

Markha G Valenta sets out, in her arcticle How to Recognize a Muslim When You See One: Western Secularism and the Politics of Conversion, stating something that ought to be fairly obvious, as she critizes the cultural war/clash of civilizations-thesis:

"The West and Islam encompas histories too varied, too porous, too centrifugal to be coherent powers ... That isn't to say that we might not yet create them, or that they might not clash. But for the moment it is precisely the mythic nature of the battle that makes it so appealing to the fantasies of our politicians and lesser commentators, while it is only a minor drama relative to the so much more grand drama of invention that is taking place" (Valenta 2006:444f).

(Her whole introduction is in fact really well written.) What the article is dealing with here is the "clash" that is percieved in what can really more accurately be described as an value-irritation (I've borrowed this from Åke Sander's Swedish phrase värdeirritation which he suggests fits better in most cases, as rather than things being real threats to ones value system, it's more often than not merely an irritation of said system). Valenta goes on to show how the responses to The (muslim women's) Veil (as almost a kind of religio-political dark matter) have much in common with the myth of "the white man's burden", in its charge to enlighten and enrich the lives of the brute natives that me must protect from the dangers outside (in the world) and inside (themselves).

She also points out that this is not a one-project idea: "liberals and revolutionaries as well as expansionists shared the conviction that tribal peoples lacking territorial structures must succumb to modern states ... Something there was that must have loved a wall" (Valenta 2006:447). Valenta then goes on to display how various frontiers are raised and deemed necessary, both those of social status and class, gender, ethnicity, church/state etc. This, she calls the double logic of the modern territoriality: "the simultaneous necessity to saturate and to separate, to centralize and to expand, to fortify against the alien and make coherent the own - nation, home self" (Valenta 2006:447). What happens in territoralization is that the area defined gets all the more interconnected, integrated, and lets various forces and services (labour, transport, information etc) flow, but also included in the territorial package are such feats as police/military (some institution with the possibility of acting out legitimate violence). In order to make such an arrangement work, it has traditionally been argued that unity is called for in order to make such a territory work. But not only that, the territory as such is circled in the first instance by such an idea of (the possibility of) unity.

She also takes up capitalism as an interesting example of a universal dynamic. Capitalism only produces more capitalism (just like territorialization produces more territorialization). Possibly - and possibly sadly - capitalism as a universalizing agent may be more apt to function as it is probably in place, than the ethics proposed by Valenta. This is because Valenta suggests a respons to our mode of being, which makes a break with our colonial burdened past, and aims for something less ethnocentric-made-universalistic. Her suggestion is a mode of being and acting where we are to a larger extent prepared to utilize various forms of self sacrifice. It can be argued, however, that such a principle has a firm basis in a Christian legacy, depending on God's self sacrifice in the form of Jesus. This example may be both interesting and constructive to expand on, but nevertheless it does probably not amount to a less ethnocentric point of view, than the one Valenta has problems with. Possibly if we understand Christianity in a wider ("non-West") perspective, but then we also have the problem of accounting for Liberation Theology for instance, which has brought about decidedly positive and people-empowering change in South America, but at the same time rests upon a refusal of endless self sacrifice, rather than invoking it. In the end, it is probably mainly for the colonial powers that this perspective can be said to be a reasonable invokation - where one of our heritages (colonialism/the white man's burden) is countered by another (self sacrificial Christianity).

best

Jonatan

Quotations from:

Valenta, Markha G. (2006). How to Recognize a Muslim When You See One: Western Secularism and the Politics of Conversion. In: de Vries, Hent & Sullivan, Lawrence, E. Political Theologies: Public Religions in a Post-Secular World. pp: 444-474. New York: Fordham University Press.

Talal Asad and Laïcité

"It is often pointed out by defenders that laïcité does not require citizens of the Republic to be identical. On the contrary, it encourages them to develop their individuality. The flowering of individuality that laïcité encourages, however, is founded on positivism and humanism" (Asad 2006:519).

The secular state ought to be secular, because secular means neutral, seem to be the argument. On the contrary, Asad argues - and I would agree - that specific modes of being is encourages, whilst others are seen as problematic or illegitimate. The problematic nature is often located as or within religion, especially when that religion is not Judeo-Christian (as much talk revolves around these - oh so elusive - Judeo-Christian values, upon which Europe in general seem to be built), but are connected to other ethnic groups. Asad sums up himself by saying that "differences in class, gender, religion, and ethnic origin do not constitute a community of shared values" (Asad 2006:525). This suggests, that even if we do away with components 3 and 4, we would at the very least be "left with" having to deal with "the problem" of class and gender-significance. Furthermore, class, gender, religion and ethnicity generates other modes or being or identifying with people, than what is contained within the nation state. Asad points to Esther Benbassa who have made this point by asserting that

"precisely because secularism is a state doctrine, devised for the purpose of dealing with state unity, it does not fit well with a world of multiple belongings and porous boundaries, nor can it acknowledge the fact that people identify emotionally with victims in the past and with victims in other countries as 'their own'" (Asad 2006:511).

The nation-state today is therefor left with a scramble for unifying doctrines. That of laïcité is a French mode that is working out less and less everyday for France. In Sweden we have seen unsympathetic attempts to the same end in the past, both when religion was supposed to have this unifying effect, but also the "nordic race" was the posterboy for such an attempt (and Uppsala's racebiological institute got a soon-to-be-infamous sister institute in Germany). The main question is off course: Do we need to find one mode of unity to hold the nation together, that also requires us to all be the same?

I would propose, in line with William Connolly, that it is instead possible to find ways of relating to different groups within the population on different topics. This way, everyone is "in a minority position" in some aspects of their lives (as we may see eye to eye with the majority of the population, in the majority of topics - but in some cases we diverge and sympathize with an "outsider" perspective), which also stresses the way we treat all minorities as legitimate and equal. The way other people "disturbs" a part of our ideas/faiths/beliefs about the world, is a means to be reminded that we are not "finished" or completed persons, but an always ongoing constructing and deconstructing of our own identity/identities. Instead of getting all annoyed with the fact that other people beg to differ we should also allow ourselves to differ - on as many or as few points as we want to - AND to differ to different people. It's not always necessary to agree with your favorite party, it's not always necessary to agree with your spouse, your children, your parents, your neighbours, your colleagues etc. We may slip in and out of these identities in ways, where nothing is acted upon in the way that for instance laïcité proposes; that we ought to first and formost belong to France (or Sweden or whatever country we're citizens of). The fact that we don't always feel the urge to honor such an allegiance doesn't mean that we can't enjoy being French, Swedish or whatever. It just means that sometimes we also feel the urge to honor other aspect of (our) humanity.

best

Jonatan

____

Asad, Talal. (2006). Trying to Understand French Secularism. In: de Vries, Hent & Sullivan, Lawrence, E (ed:s). Political Theologies: Public Religions in a Post-Secular World. pp 494-526. New York: Fordham University Press.

Summary

I just wanted to fill a post with some important stuff that may be nice to have quick-access to. Here I've gathered a bit of each.

MUSIC:

Pinku Vääty: Spirits Away EP (Rakkaus04)

Ernesto: Love Comes Round (Rakkaus03)
Pinku Vääty: Checkout (Rakkaus02)

Pinku Vääty: Lili & Sushi EP (Rakkaus01)

Rakkaus Records Player

Motorcitysoul ft Ernesto: Deliver Me + remixes

Andreas Saag ft Ernesto: Dragons

Ernesto & Waveplant: (I Need a) Bassline

Discography

THEOLOGY:

I vilken utsträckning relaterar unga muslimer till vänster-högerskalan i svensk politik?

Religion & Politics part 1

Religion & Politics part 2

Religion & Politics part 3

(These 3 parts together form a mini-manifest of sorts.)

Just nu! Missa inte min något o-ortodoxa analys inför valet 2010!

COOKING:

Västkustmiso

Surdegsbröd

My kitchen

Kräftskiva (crayfest?!)

Steak of lamb

Classic

This is just a classic piece of music, one of my favorite tech/house songs ever. Way to go Adam Beyer, who hides behind the name Conceiled Project.

HBT-parad - Nej tack/Ja tack?!

Läste lite till i Annelie Enochsons blog (efter det omnipotenta uttalandet kring Israels rätt att försvara sig från filtar, vatten, prefabricerade skolor och mediciner).

Annelie Enochson hade fått en förfrågan om hon ville gå med i Göteborgs HBT-parad, men tackade nej. Hon tror visserligen på människors lika värde, men denna parad hade också politiska ambitioner!

"Vid en närmare genomgång av programmet för festivalen noterar man seminarium för att bryta med heteronormen, störta kärnfamiljsidealet, stödja insemination av lesbiska, uppmuntra till adoption bland homosexuella och även till inspiration för polygami. Alltsammans är inslag som jag både utifrån min kristna tro och min politiska övertygelse absolut inte kan ställa upp på."

Märkligt, för det är sånt som jag utifrån min kristna tro och politiska övertygelse kan ställa upp på. Heteronormen i samhället är etablerad på ett sådant sätt att den får politiska efterverkningar. Det förefaller självklart att arbeta mot en politisk ordning som ger heteronormativitet (alltså en stereotyp könsindelning) förtur och fördelar. Varför skulle det vara kristet att på förhand välja ut roller som människor ska underkasta sig? Här kommer människor i regel dragandes med allsköns bibelcitat, men betänk då detta:

Vi vet relativt lite om omständigheterna under vilka breven i nya testamentet skrevs (för det är dessa som brukar åberopas). Vi vet inte ens med säkerhet vem som skrev merparten (och då brukar vi gissa Paulus). Kristendomens lära utformades mycket medveten om sin kontextuella situation. Kristendomen var därför revolutionerande, för att den som enda tro tog avstånd från grekisk "religion", dess förståelse av verkligheten och språket - och istället använde sig av ett språkbruk tydligt kopplat till tidens diskurs i grekisk filosofi. Detta borgar för att kristendomens lära och texter utformades på ett sätt som skulle förstås utifrån de omständigheter som rådde där och då. (Ett klassiskt exempel är referenser till homosexualitet, som på den tiden var liktydigt gubbar som knullar småpojkar. Jämställd livslång homokärlek var unheard of.)

Annelie Enochsons och KDs tolkning av Bibeln är en mycket specifik nutida bibeltolkning. De som gjort den har ingen särskilt tillgång till källor, som vi andra saknar (inget hemligt KD-bibliotek som de kan gå och gräva i för att få reda på hur det verkligen ligger till). Att därför formulera en snävt normativ familjepolitik utifrån nån form av "bibliskhet" är att vara ute på väldigt tunn is (jag utmanar dig: se hur många referenser till familjebildning du hittar i evangelierna - och vilka slutsatser kan du i så fall dra utifrån dessa!?). Kristdemokraternas manifest hittar sitt stöd i en värdekonservativ tradition, som hela tiden ligger i bakkanten av samhällsutvecklingen; kanske just för att det tar sån tid att tolka bibelställen som egentligen handlar om nåt annat, och tillämpa dem på huruvida det är ok att delta i en HBT-parad eller inte.

Läs inlägget:

Annelies blogg: HBT - parad - Nej , tack!

PS. Det är för övrigt anmärkningsvärt att Annelie Enochsons blogg inte tillåter kommentarer på inläggen. Mycket o-2010. Heja yttrandefriheten, kommentera nedan så mycket ni vill!

Commentary

"[O]n a serious note i thought all along that this is where you're heading... to me it's utterly obvious that our whole culture and politics in sweden are built upon super christian values. perhaps even more than other scandinavien countries... with our state protecting us from bad things bad like alcohol and other stuff. Or is that really a christian thing? Is it more of a socialist/communist thing? And in all it's atheism wasn't communism/socialism built on super christian values that jesus himself would've been proud of?What is religion? What is politics? Should it matter these days anyway? The only possible answer: P O L I G I O N. (now is it a strike of genius or just an easy way out???) "

Well, there are a few things here that I may off course clarify. But I will at the same time try to take the easy way out of the messy connections in here... :)

First and foremost, we have the question of what is build on what. As I've said earlier the birth of science is the outcome of (let's just briefly and abstractly call it) Christian theology's critical reflection on the world (as atheist philosopher Richard Rorty holds true). To further this example political ideas that has arised in the last few centuries in Europe, does off course not emerge out of nothing. They emerge out of culture and context (and like religion, needs to be reinterpreted in order to fit into new culture and contexts when we want to apply them). Here a distinction can be made between whether i.e. communism is strictly or loose built on Christianity. To claim that Christian ideals that saturates culture to a relatively high extend has nothing to do with communism would be to disregard its historical/cultural context. However, strictly speaking communism is focused to a larger extent on materialism than Christianity generally does.

The Christianity we have in Sweden today is in its turn inspired by communism, in a turn to legitimize a bigger focus on materialism. Here we have a perfect example of syncretism; christianity inspires communism inspires christianity. However, to say that they are the same would hide more than it explains. However, both have part in each other, and it is thus legitimate to take both traditions values or truth claims at the same face value.

The project of separating private from public is a discourse that has recieved massive criticism from various directions. However, the main and best formulated criticism comes, in my view, from feminism. Private-Public was a divide that served to relegate another distinction - woman-man - into different spheres, where man would be involved in the decision making and ruling of state (one forgets that even prominent liberalists as Rosseau held this view of women not fit for the public domain). Then off course, what went on in private was a different matter. This was not unproblematic, however, as the result often was that there was no governance over private affairs, such as men's violence towards women going unpunished (a fine tradition we've managed to keep alive since Roman days where pater familias had the right to do whatever he wished to anyone beneath his roof - he could kill his wife for all he cared without punishment).

So tying together this crash course in feminism with what I've said above: it is important to remember that relegating religion to the private - as politics is the subject proper of the public realm - is every bit as problematic, as it just continues down this troubled path. Besides rendering claims made from within religious traditions illegitimate (visavi state/public discourse), it also leaves religion in the private "secret" sphere where less light is shed on it, and it can be left to develop its more sinister sides by itself. Rather than the alternative of religious claims being fully scrutinized in the public eye, as they are legitimate parts of public discourse.

So, easy way out? Rather I believe that all matters of faith (and I think I've clearly demonstrated in previous articles how politics is all about matters of faith) should be set on par, as a starting point, and then see how they do compared to each other, in a collective open democratic discourse.

Snett, Annelie!

På sin blogg skriver KD-ledamoten Annelie Enochson och beskriver Ship to Gaza som ett "propagandajippo", genomfört att perifera sympatier på vänsterkanten och propalestinier. Låt mig här få komma med två påpekanden...

Det första är att det är omöjligt att säga att en uppsjö kända konstnärer och författare - delar av kultursveriges elit - alla skulle tillhöra den beskrivna gruppen. Inte heller är det acceptabelt att kalla en miljöpartist och tillika medlem av justitieutskottet för röd (det heter rödgrön koalition, för att det är skillnad mellan röd och grön). Dessutom är en av Sveriges mest välrenomerade religionshistoriker ombord; Mattias Gardell - som nu enligt uppgift sitter fängslag i brist på diplomatiskt pass.

Dessutom var skeppet fullt med judar för en israelisk-palestinsk fred. Annorlunda uttryckt: det går att vara pro-palestinsk utan att vara anti-israelisk eller anti-semitistisk. Det är också förvånansvärt hur Annelie anser sig ha bättre koll på var skeppet befann sig och vad lasten innehöll, än de som var ombord skeppen i fråga (och som Twittrade och smsade tills deras kommunikationsverktyg blev beslagtagna).

Att försöka koppla detta till en specifik grupp människor (vilka det nu är) som stöder Hamas helhjärtat saknar helt trovädighet. Attacken bör istället jämföras med en attack på vilken annan hjälpsändning som helst. Skärpning, Annelie!

Läs inlägget:
Annelies blogg: Israel har rätt att försvara sin nation och befolkning!

Shoot yourself in the foot, why don't you...

This is a transcript of Israel's forgein ministers' speach on the Israeli attack on Ship to Gaza:

"The armada of hate and violence in support of Hamas terror organization, was an outrageous and premeditated provocation. The organizers are well known for their ties to global Jihad, Al-Qaeda and Hamas. The have a history of arms smuggling and deadly terror. Onboard the ships we found weapons, prepared in advance and used against our forces. The organizers' intent was violent. Their method was violent. And the results were unfortunately violent."

Well, if you're seriously saying that some of, for instance, Sweden's leading politicians, most beloved authors and most ackowledged scholars are in fact nothing but terrorists, then you are right. Or more likely, chances are that people about to be stormed by professional elite soldiers with apparently little regards for human lives, scrambled to defend themselves. Nothing, and I mean nothing, gives Israel the right (regardless of the ships' nature) to board ships on International Waters, which was clearly the case. The fact is that the ships' were filled with medical supplies, concrete, prefabricated houses and schools, clean water and other supplies to improve the Palestinians quality of life (which is by all means extremely poor in the current situation). This takes away all justification for Israel's actions.

Israel now finds itself in a position where they've probably made more enemies in a day, than they've made in the ten previous years. Because of the credentials of the people arrested (you arrested members of parliament for heavens sake!), you have utterly lost your chance at credibility; all retoric means are futile in comparison.

I must also add that it is important not to discuss the "history of the Jews" and anti-Semitism connected with this. For starters Israel does not comprise all jews, nor do they speak for all jews/semites. To deepen this point, many of the Swedes arrested were in fact part of the group jews for israeli/palestinian peace. This point also illustrates that this attack must be viewed as a hanous crime on international waters, and has nothing to do with any overarching semitism/anti-semitism discourse. This was Israel attacking jews, swedes, norwegians, turks, palestinians and numerous other citizens of the world.

And especially seeing that this aid-mission is framed as supporting terrorism by the Israeli foreign minister, has certainly made a Palestine-supported out of me.