"A society lacking spiritual capital, the capacity to form social capital, remains deeply impoverished, whatever level of consumption it obtains. ... A society where wealth is measured in terms of money is such an impoverished society. Capitalist success is poverty" (Goodchild 2007:166).
Citatet ovan sammanfattar några av Philip Goodchilds (läs hela) tankar kring vad som är problematiskt med pengar och hur pengar positionerar vissa värden över andra. Med denna inledning är det dags att ta sig an det parti i svensk politik som bygger allra mest på de tankar om marknaden, som Goodchild ser som problematiska, nämligen Moderaterna.
I Sverige har den politiska retoriken kommit allt mer att handla om arbete. Arbete är svaret, på i princip alla frågor tycks det som - men vad är egentligen frågan (eller frågorna) i så fall? Det som jag vill knyta an till här är Goodchilds formulering om egenintresse som basen för en marknadsideologisk logik. Sedan regeringsskiftet 2006 har vi sett vad som förmodligen bäst kan beskrivas som en häxjakt på fuskare. Människor som får bidrag, men som egentligen inte borde få det. Kopiösa summor pengar har satsats på att upptäcka eventuella fuskare, och detta har gjorts av en ideologisk anledning. Man skulle kunna formulera den så här: Om vi kan bevisa att människor tillförskansar sig mer än vad de har rätt till; då är det bättre att strypa tillförseln av sådant som man kan tillförskansa sig och istället kräva att människor gör rätt för sig, genom arbete. Annorlunda uttryckt: förhoppningen med en räd mot presumtiva fuskare är att upptäcka att det inte går att lita på människor. Det här låter naturligtvis oerhört konspiratoriskt, men detta är ett sätt att fortsatt "bevisa" att egenintresse bör ha prioritet över andra intressen, då det visat sig (fast nu har det ju inte visat sig) att det egentligen bara går att lita på sig själv och sin egen förmåga.
För det andra är att döma ut "fuskare" också att säga någonting annat om universalen arbete. Problemet med ett sådant paradigm är att människors identitet kopplas till deras arbete. Men inte bara det (i stil med "vad gör du? - affärsbiträde..."); värre är att människors värde kopplas till arbetsförmåga. I en kultur där det är självklart att individer själv ska få äga och förfoga över så mycket makt, pengar och egendom som det bara är möjligt att ackumulera blir alla som inte har denna förmåga abnorma - de faller utanför normen. Det säger alltså någonting om vem vi tänker oss är normalmänniskan: Den som är arbetsför och kan skaffa sig - som man bör - olika former av makt och pengar. Den som inte kan detta, exempelvis invandrare som har svårt att få komma på arbetsintervju pga sitt namn, ska underförstått närma sig normen för att närma sig ett riktigt människovärde. Det underförstådda är; den som ligger den arbetande människan till last, ligger samhället till last.
Den här impulsen - att knyta människovärde till människors förmåga att generera pengar på en hårt dikterad marknad - är en impuls som marknadens version av värde inte förmår rå på själv. Faktum är att raka motsatsen gäller: tanken om samhället som en marknad förstärker och legitimerar en sådan (s)nedvärdering av människor. Här har vi ett val att göra - och inte ett val som består i Moderaterna eller inte, utan ett val som även Moderater själva behöver göra:
Vilka impulser ska idén om samhället som marknad berikas med för att andra typer av värden (t.ex. det som Goodchild kallar socialt kapital) ska tillmätas ett eget verkligt värde? På en marknad där fri konkurrens och rörlighet råder: Vilka idéer och ideologiska paradigm kan vara med och vara den konkurrensens och rörlighetens konkurrenter? Det är den utmaning som jag anser att Moderaternas ideologi behöver formulera ett genomtänkt svar på. Annars så rör det sig bara om en mycket begränsad typ av "fri" konkurrens och "fri" rörlighet, som egentligen inte alls är fri - och än värre inte heller primärt dikteras genom demokratisk utformning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar