Folkpartiet liberalerna - och Rousseaus liberalism (val 2010)

Jag har alltid varit impad av liberalismens grundtanke, som skulle kunna sammanfattas ungefär så här:

"Låt varje människa göra vad den vill,

så länge det inte skadar någon annan."

Visst låter det fint? Här hade jag inte tänkt att ta upp den utbredda övergripande kritiken som finns mot liberalismen som ideologi (såsom den uttrycks av bl.a. John Rawls, men även så som den praktiseras i Frankrike: se artikel om Talal Asad och laïcité), utan mer fokusera på hur det är möjligt att tänka kring det här citatet och i nästa led hur detta kan relateras till Folkpartiet i Sverige.

Tanken på att varje människa ska få göra vad den vill förutsätter att människan i stort sett är fri från de sociala strukturer hon är inbegripen i. Detta kan man, likt filosofen William Connolly med goda skäl ifrågasätta (se resonemang i Connolly 1999). Den politiska teoretikern Steven Lukes definierar exempelvis makt, inte bara som något som man har om man kan få sin vilja igenom i flest antal beslut; makt handlar även om att kunna påverka andra människors vilja, att forma deras begär.

Det andra problemet, som jag tänkte ägna lite mer plats åt här är vad det innebär att få göra vad man vill så länge man inte skadar någon annan. Om tanken skulle ha till följd ett absolut minimum av regler, nästan på vippen till anarki, skulle liberalismen ha en möjlighet att vara sann mottot i fråga. I praktiken fungerar det nästan helt och hållet på omvänt sätt; det blir viktigt att i så stor utsträckning som möjligt definiera vad andra människor skadas av. Liberalismen idag präglas av bedömningar där sjukskrivningar behöver hållas till ett minimum (ingen ska få fuska sig till hjälp som inte behöver det), eftersom att kosta samhället pengar är att "skada någon annan". Det kanske kan tyckas som ett dåligt exempel, men faktumet att liberalismen svängt in på den vägen som lagstadgar allt mer istället för allt mindre, gör att vi får en frihet från istället för en frihet till, alltså en negativ frihet.

För att ta några exempel och relatera direkt till Folkpartiet (alltså Sveriges självutnämnda liberaler), så kan man ta invandrarrelaterade frågor. Den negativa frihet som jag beskriver ovan tar sig uttryck i synen på religionsfrihet exempelvis. Religionsfrihet innebär först och främst att jag inte behöver ha någon religion. Men jag ska inte heller behöva stå ut med att andra människor uttrycker sin religion i det offentliga rummet.

Faktum är att Folkpartiet här är ett praktexempel på ett parti som verkar tycka att ett synligt engagemang - alltså en frihet till - religion eller kulturella sedvänjor, inte är acceptabelt utan synnerligen provocerande. Därför ska invandrare språktestas och godkännas i "svenska normerkursen" (det räcker alltså inte att hålla sig till lagen; du ska leva efter normen). Nyamko Sabuni är ett exempel på någon som kommer från ett kulturellt muslimskt område, och har flera gånger sagt att "jag inte är praktiserande muslim" samtidigt som hon gärna i nästa mening håller en utläggning om "vad islam egentligen är" eller säger; något som gjort henne omåttligt impopulär bland en del praktiserande muslimer (se exempelvis Bäckelie 2010).

Att höra utsagor som man själv tycker är dumma eller beteenden som sticker i ögonen verkar bedömas som något som verkligen skadar, enligt något slags "my ears, my ears"-devis. Den samtida liberalismen har med andra ord arbetat sig långt bort ifrån idén om frihet i den dubbla bemärkelsen frihet från OCH frihet till. En valfrihet som bara innebär att ha möjlighet att avstå och sitta på avbytarbänken gång efter annan skulle jag säga är ingen vidare frihet alls.

Det är även svårt att ana vilken roll liberalismen spelar i ex-officeren Jan Björklunds ordning-och-reda-skolpolitik. Här är det viktiga att ungdomar får friheten att välja en gång tidigt i livet. Om de mot förmodan skulle misslyckats med att välja sin framtida karriär i 15-årsåldern så har tydligen tillfället att vara fri passerat. Mig förefaller det mer rimligt med en uppsjö valmöjligheter om vi verkligen ska kunna kalla något för frihet. Att dessutom ha tagit ut en tydligt normativ riktning där vissa ämnen (t.ex. matte, språk) premieras framför andra (t.ex. musik, slöjd) tycks också motverka frihet. Istället används den politiska makten för att göra det som Lukes beskriver, nämligen att styra vad människan vill, önskar och begär - eftersom ämnen som varit oattraktiva men "samhällsnyttiga" givits en högre status än om ren frihet fått råda; kanske med mindre samhällsnytta som resultat.

Missförstå mig inte, jag säger inte att man inte kan hålla med om Jan Björklunds idéer (fast det nog framgått av min argumentation att jag inte gör det); det jag säger är att Jan Björklunds Folkparti tycks ha oerhört lite fokus på just frihet - alltså grundstenen i liberalismen. Paradoxalt nog, kanske minst fokus på frihet av alla de svenska partierna i en rad frågor.

___________

Kolla in: Connolly, William, E. (1999). Why I am Not a Secularist. Minneapolis: University of Minnesota Press. Jag tänker då särskilt på kapitlet där han diskuterar den fria viljan i koppling till dödsstraffet och filmen Dead Man Walking.

Se också Steven Lukes Power: A Radical View för definitionen av makt som nämns ovan.

Se vad en grupp unga muslimer anser om Nyamko Sabuni i mitt arbete "I vilken utsträckning relaterar unga muslimer till vänster-högerskalan i svensk politik?"