När jag vid ett tillfälle intervjuade Mehmet Kaplan (sitter i Miljöpartiets partistyrelse) för min uppsats, sa han att Miljöpartiet räknar med en spridning där någonstans mellan 30-40% av deras väljare, traditionellt valt höger och 60-70% traditionellt varit vänsterväljare. Det här låter jag illustrera min poäng med Miljöpartiet, nämligen att det är dags för fler motsättningar inom politiken än bara den mellan vänster och höger.
Det finns många fler exempel på hur vänster och höger inte alltid är den viktigaste skiljelinjen. EMU-frågan är ett utmärkt exempel som delat partier itu och enat människor över blockgränser. Det finns andra exempel också, som exempelvis feminister och kristdemokrater som protesterat mot pornografi och prostitution och gjort gemensam sak, även om de tycker annorlunda än varandra i snart sett alla andra frågor.
Det finns många fler exempel på hur vänster och höger inte alltid är den viktigaste skiljelinjen. EMU-frågan är ett utmärkt exempel som delat partier itu och enat människor över blockgränser. Det finns andra exempel också, som exempelvis feminister och kristdemokrater som protesterat mot pornografi och prostitution och gjort gemensam sak, även om de tycker annorlunda än varandra i snart sett alla andra frågor.
NYA FRÄSCHA DIKOTOMIER.
Skiljelinjen vänster kontra höger kan alltså ifrågasättas. Jags kulle vilja säga att den bör utsättas för kritik. Och ibland bör den överges. Samtidigt så utgör den ett välfungerande exempel på politikens uppgift, som enligt Chantal Mouffe kan sammanfattas som uppgiften att göra (illegitima) fiender till (legitima) motståndare: Alltså ett sätt att bereda plats för en diskurs mellan människor som motsätter sig varandras idéer. Således ska vi alltså inte avskaffa dikotomin vänster-höger. Det vi behöver är istället att lägga till nya fräscha dikotomier i de fall där vänster-höger inte utgör en bra (eller den primära) skiljelinjen. Ett bra sådant exempel* är det som Miljöpartiet tillför; nämligen dikotomin människa kontra ekosystem.
Modernismens tillväxtiver är ett utmärkt exempel på hur människans kortsiktiga finansiella intressen får posera som hela mänsklighetens samlade intresse. I själva verket förhåller sig det inte riktigt så. Ett hållbart ekosystem är förstås en förutsättning, inte bara för människans eventuella tillväxt, utan för hela hennes existens. Det kanske är lätt att tro att miljöpartiet är lite grann ett parti för alla. Men de är ett parti som kanske skulle kunna sammanfattas med att de är emot både vänster och de två högerriktningarna som är synliga idag, dvs konservatismen och marknadsliberarlismen. Som William Connolly påpekar så är lösningen på den politiska utmaningen idag inte att avskaffa metafysiken eller människors tro och passioner, utan istället att fylla symboliska ord som moral, tro, dygd och tillhörighet med ny innebörd (Connolly 1999:113). Det kan omöjligt vara så att moral är någonting som Kristdemokraterna har patent på. Och lösningen är förstås inte att berömma sig själv som en amoralisk person, utan att hävda att en annan moralisk standard eller tro eller liknande har samma berättigade anspråk (till plats i offentligheten) - utan att någon av de konkurrerande moralerna eller trossystemen görs till universell sanning och lag.
Skiljelinjen vänster kontra höger kan alltså ifrågasättas. Jags kulle vilja säga att den bör utsättas för kritik. Och ibland bör den överges. Samtidigt så utgör den ett välfungerande exempel på politikens uppgift, som enligt Chantal Mouffe kan sammanfattas som uppgiften att göra (illegitima) fiender till (legitima) motståndare: Alltså ett sätt att bereda plats för en diskurs mellan människor som motsätter sig varandras idéer. Således ska vi alltså inte avskaffa dikotomin vänster-höger. Det vi behöver är istället att lägga till nya fräscha dikotomier i de fall där vänster-höger inte utgör en bra (eller den primära) skiljelinjen. Ett bra sådant exempel* är det som Miljöpartiet tillför; nämligen dikotomin människa kontra ekosystem.
Modernismens tillväxtiver är ett utmärkt exempel på hur människans kortsiktiga finansiella intressen får posera som hela mänsklighetens samlade intresse. I själva verket förhåller sig det inte riktigt så. Ett hållbart ekosystem är förstås en förutsättning, inte bara för människans eventuella tillväxt, utan för hela hennes existens. Det kanske är lätt att tro att miljöpartiet är lite grann ett parti för alla. Men de är ett parti som kanske skulle kunna sammanfattas med att de är emot både vänster och de två högerriktningarna som är synliga idag, dvs konservatismen och marknadsliberarlismen. Som William Connolly påpekar så är lösningen på den politiska utmaningen idag inte att avskaffa metafysiken eller människors tro och passioner, utan istället att fylla symboliska ord som moral, tro, dygd och tillhörighet med ny innebörd (Connolly 1999:113). Det kan omöjligt vara så att moral är någonting som Kristdemokraterna har patent på. Och lösningen är förstås inte att berömma sig själv som en amoralisk person, utan att hävda att en annan moralisk standard eller tro eller liknande har samma berättigade anspråk (till plats i offentligheten) - utan att någon av de konkurrerande moralerna eller trossystemen görs till universell sanning och lag.
INTE FÖR ALLA?
Samtidigt är det, som Philip Goodchild har påpekat, så att ekologi och ekonomi inte är kompatibla.
"Modern economic activity only measures rates of profit. Since it is more profitable, in the short term, to consume the means of production than to preserve them, then economic activities that will do so outstrip economic activities that aim for sustainability. ... In such an environment, sustainable practices in ecological terms are not sustainable in economic terms. ... An economic system that is constructed around the maximization of short-term profits will necessarily consume its capital. For in such a system, consumption of inherited and accumulated assets is measured only as an increase in wealth. Such a system will necessarily destroy its long-term conditions for survival. It is inevitably bound for crisis" (Goodchild 2007:84).
Förhållandet mellan ekonomi och ekologi är alltså ett som handlar om värden och värdering. Vad är värt något, och vad bör räknas in i en varas egentliga pris? Detta är microkosmos av en sådan ekvation. Den stora ekvationen är att alla transaktioner som härleds till en sådan logik blir att vi, precis som Goodchild påpekar, endera uppvärderar ekonomisk ackumulation eller en ekologi som ger fortsatt näring till den (oss alla) som är beroende av den.
SO WHAT?
Vad betyder det här då på begriplig svenska och vad har det med Miljöpartiet att göra? Ett exempel är när du hör någon prata om gröna jobb eller grön omställning. Då handlar detta om, inte bara att skapa ett nytt jobb åt någon; det är frågan om en omvärdering av värden och världen. Det är ett sätt att se och värdera jordklotet (som livets förutsättning) som står i bjärt kontrast till en marknadsliberal värdering av jordklotet. Det är alltså frågan om ett i grunden annorlunda perspektiv på jorden; ett annat moraliskt perspektiv om man så vill.
För att ta detta till mikronivå igen skulle ett exempel kunna vara: I priset för en vara bakas det in huruvida den tar ekologiska resurser i anspråk som sedan är borta för alltid.
I en marknadsliberal logik "friställs" den moraliska komponenten; det som inte är konkurrensmässigt klarar sig inte, tough luck. Problemet - och möjligheten - med ett sådant synsätt ligger i att villkoren för en sådan marknad dikteras (av någon/några/alla). Just nu är villkoren för konkurrens inte till ekologins fördel, milt sagt.
Det globala arbetet som sker just nu med Kyotoprotokoll, utsläppsrätter, Köpenhamn och så vidare handlar om detta: nämligen idén att föra in en ny moralisk komponent som villkorar vad som kan vara konkurrensmässigt i framtiden. Det Miljöpartiet står för är med andra ord inte för alla: det är en specifik moral som prioriterar annorlunda än hur Goodchild uttrycker sambandet i den nutida marknadsliberala ekonomin. Samtidigt är det möjligt att påpeka just motsatsen: att Miljöpartiet är för alla: eftersom alla människors överlevnad hänger på jordklotets välmående och fortlevnad, istället för att konkurrens utvisar visa människor som lyckas få den sista tårtbitan, just innan tårtan tar helt slut.
Den väl ansedde politiske teoretikern Norberto Bobbio poängterar i sin berömda essä om vänster och höger att den gröna rörelsen inte är vare sig vänster eller höger.
Goodchild, Philip. (2007). Theology of Money. London: SCM Press.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar