Det positiva med heteronormen

Jag tänkte göra ett blogginlägg, bara för att göra Kristdemokraterna glada. Eller, vänta nu. Jo, jag har tänkte faktiskt skriva om det positiva med heteronormen, men inte för att den är positiv som sådan, men för att det finns en positiv princip inbakad i den. (Jag gillar över huvud taget att hitta det positiva även i saker som jag i princip är emot, generellt.) Det positiva, som heteronormen bygger på, skulle jag vilja formulera på följande vis:

- Människor som av naturen är radikalt olika passar bra ihop.

Detta skulle jag vilja säga, är en väldigt positiv tanke. Den går till exempel på tvärs med problematiska politiska tankar såsom konsensuspolitiken; dvs idén om att vi måste vara överens för att kunna gå framåt i samhället (till beslut, åstadkomma förbättringar osv). Istället har heteronormen en tanke om att vi är dugliga till helt olika saker och att det finns en attraktion i detta - denna olikhet är alltså grunden till attraktionen som förhållanden baseras på. I de tidningar som skriver under tydligast på normen i fråga, till exempel Cosmopolitan, Vogue, eller VeckoRevyn, kan man stöta på idén att det istället är dåligt att vara "för lika". Tänk er det: Vilken politik har ni stött på där människor är så lika varandra att man inte kan ta ett beslut? Vilket företag har ni stött på där medarbetarna är alldeles för samstämmiga med företagets policy för att korrekt kunna utföra sitt jobb?

På många sätt är naturligtvis heteronormen rent trams. Men principen om att vi behöver olikheter - att det är något i grunden positivt att vara olika - borgar för ett öppnare gladare samhälle, om vi bara applicerar principen lite vidare, förstås. Om olikheter bara får existera mellan män och kvinnor (och dessa inte har möjlighet att vara mer lika), eller måste existera mellan just dessa (och att skillnader istället inte t.ex. kan ligga mellan norska män och tyska män), då blir det förstås inget vidare. På det här viset kan queerdebatten informera även samhällsdebatten, eftersom den visar på det positiva i skillnad. Detta för också med sig ett tillstånd där konflikt - vilket är en konsekvens av skillnad som inte kan överbryggas - blir naturlig istället för oönskad eller ett "misslyckande". Här börjar vi dock tassa in på en politisk teori, nämligen den agonistiska. Och det, mina vänner, tar vi en annan dag.

Jonatan