Ernesto: Wise

Here it is. The new Ernesto release: WISE!

Let's just say that it's Intelligent Soul Music (with a big nod to the lovely genre Intelligent Dance Music that is now called electronica). The song is somewhat of a pressure cooker that holds everything in place, without exploding. Then the remix evolves and takes it in a full on dancefloor direction.

It drops on friday (October 1st), but you can check it out already now!

If you wanna hear the DJ Nibc Remix in higher resolution, visit the rakkaus soundcloud page. (If you wanna hear the original in full length and quality before buying, you can watch that space when the release is out.)

Enjoy!

Jonatan

Recap: Halv Åtta

Foto: TV4

För den som har missat veckans matlagnig, eller vill se programmen igen, finns de på TV4 Play.
Recepten på både mina och de andra deltagarnas rätter hittar ni på recept.nu. Här är en länk till min förrätt, varmrätt och efterrätt.

Höger-Vänster / Minimalism-Maximalism

Efter att ha skrivit om utanförskap har turen kommit till en diskussion om vänster vs höger. Jag har tidigare uttryckt en stor skepsis gällande giltigheten i att dela upp politiken i ett vänster respektive höger. Jag tänkte idag, emellertid, beskriva en viktig skillnad som jag tror finns mellan blocken idag, även om jag tror att den är av mer pragmatisk karaktär än ideologisk. Det är skillnaden mellan minimalism och maximalism.

Idag ser formeln ut så här: vänster=maximalism, höger=minimalism.

Om man som jag är en anhängare av ett perspektiv som säger att religion och politik sysslar med samma existensiella grundfråga, så borde det vara ganska klart att jag föredrar en maximalistisk politik, det vill säga, en inställning där det inte finns något område i samhället som kan anses vara opolitiskt.

MINUSET MED MINIMALISM

Problemet med minimalismen är utsattheten för grupper. Problemet med minimalismen är att individen målas ut som ensamt ansvarig för sina problem. Samhället må ha skapat dina problem, men du är skyldig att ordna upp dem. Problemet med minimalismen är att startpositionerna är cementerade och inte bryts upp - i synnerhet inte för den som vill åberopa en annan frihet än den som pengar ger. Men skulle man inte kunna ha en maximalistisk högerpolitik? Mitt svar är: Jovisst.

Hur skulle den se ut? Först och främst bör det sägas att marknaden har en dubbel funktion i demokratin. Den är potentiellt demokratisk eller antidemokratisk. Marknaden omfördelar i praktiken den demokratiska makten så att det blir möjligt för ickedemokratiska principer att vara medstyrande; så länge maktresurser är så tätt sammanknutna till det inflytande som pengar ger. Att pengar ska ha den typen av centrala position i ett demokratiskt samhälle är inte givet, även om det kan tyckas svårt att se hur det skulle fungera annars. Men om vi tänker oss en maximalistisk högerpolitik så är det möjligt att tänka oss en tydligare politisk reglering av marknadskrafter - istället för den avreglering som generellt förespråkats. Att nya typer av utvärderingar först in och prissätts annorlunda är inte omöjligt. Begreppet hållbar utveckling är ett exempel på hur en ny balans eftersöks inom marknadens område, genom att prissätta utsläpp och ge företag incitament som ska stimulera till en "grön omställning".

Eftersom det här också är en kommentar på politikens pragmatiska utformning så kan man också kommentera valresultatet och Moderaternas stora ökning med att påpeka hur de närmat sig en långt mer maximalistisk syn på politiken, än vad som kanske är brukligt (jämför med USA t.ex.). Det är också ironiskt nog så att Moderaterna varit tvungna, mitt i sin utförsäljning av statliga monopol, att samtidigt gå på tvärs med sin egen ideologi, när man under finanskrisen fick gå in som stark ägare i banker och finansiella institut som höll på att gå omkull (för att detta skulle kosta för mycket för samhället). En tydligare avvägning mellan markandsliberalism som ideologi och en nykter kostnadskalkyl som verkligen beaktar kort- och långsiktiga kostnader för samhället tror jag är en mycket bra början på hur en maximalistisk högerpolitik förmodligen skulle kunna vara fruktbar, utan att överge centrala delar av ideologin.

Utanförskap i en atomistisk värld?

Igår pratade jag med en vän, som inte röstat precis som jag tyckte, lite för att vi definierat det här med omhändertagande olika. En viktig komponent i min väns resonemang var ordet utanförskap. Det är ett anklagande ord som viner från än det ena, än det andra hållet i den politiska debatten. Men vad är utanförskap? Vem kan över huvud taget alls vara utanför i en kultur som genomsyras av en atomistisk världsbild, där individen är helt autonom och en helig institution?

UTANFÖRSKAP SOM ARBETSLÖSHET - EN MATERIALISTISK DEFINITION
I tidigare analyser, kring valet, har jag varit kritisk till hur människovärde och arbetsförhet kopplas ihop. Här finns ytterligare en sådan koppling. När arbetslöshet och segregation diskuteras svepande misslyckas vi med att ställa en avgörande fråga: Är personerna vi pratar om inbegripna i någon form av sociala nätverk som gör livet värdefullt och innehållsrikt? Eller blir talet om utanförskap en självuppfyllande profetia? Om vi pushar tillräckligt hårt för att människor måste ha ett jobb och betala skatt för att vara "riktiga medborgare" så placerar vi lättare in människor i en situation där vi talar om för dem att de är utanför "det som räknas". Med andra ord så är det utanförskap som diskuteras en helt materialistisk definition, som inte tar hänsyn till personligt välbefinnande och lycka och samtidigt inte heller tar hänsyn till materiell standard!

KÄRNFAMILJENS DÖD
Om högerns problem ligger i att alltför hårt betona jobb som innanförskap och allt annat som utanförskap, så är vänsterns problem relaterat till kärnfamiljen och idén om att den behöver dö. När kärnfamiljens död beskrivs, så är det i termer av kvinnlig frigörelse: alla ska kunna skilja sig och klara sig helt på egen hand, om så önskas. Jag tycker att det finns en stor poäng i detta. Men det finns också en stor fara i hur resonemanget förs. Att klara sig helt på egen hand tror jag nämligen är en fabel; det är inte något vi människor är kapabla att göra. Jag är övertygad om att kärnfamiljen inte är självtillräcklig i en värld där tempot eskalerat på det sättet vi sett på senare år. Risken är att vi blir inbegripen i färre strukturer av omsorg, alltmer utlämnade till oss själva. Jag tror att pressen på kärnfamiljen att "klara biffen" resulterar i oerhört många skilsmässor. Jag tror i själva verket att en kärna på två personer inte är tillräckligt för att orka eller kunna uppfylla de krav som samhälle, arbetsplats och familjeliv ställer. Emfasen behöver därför ligga i "kärnfamiljens död" som ett sätt att tänka bortom ett för litet nätverk, med fokus på hur vi kan utöka vår kontaktyta och mellanmänsklighet, istället för att tänka oss att vi kan klara oss med ett ännu mindre nätverk - individen.

ETT PARADIGMSKIFTE
Jag skulle vilja hävda att den individcentrerade synen på människan och mänskligheten lämnar mycket att önska. Det är också mer av en populär samhällelig uppfattning; i akademisk litteratur (teologisk, politisk och annan) ses individen mycket mer sällan i sådana termer. Istället erkänns hur individen är oåterkalleligt sammanlänkad med en mängd olika sociala strukturer och socialiserande faktorer. Synen på människors snåriga inblandning i varandras liv uttrycks inte i den debatten som något beklagligt.

POSTINDIVIDUALISM
En musicerande vän till mig kom med ordet postindividualism. Jag tror att den termen är en bra beskrivning av den diskussion som fortgår. Det är en företeelse vi borde ta på allvar. William Connolly (min favoritteoretiker) beskriver bl.a. hur straffrätten utgår från idén om individens fria vilja; att vi har en "fri" vilja. Samtidigt så erkänns i stora och omfattande studier och i teoretiska diskussioner hur viljan är formad och styrd av olika faktorer vi inte kan undkomma. Samtidigt finns det en total brist på idéer om hur en alternativ utformning av rättssystemet skulle kunna se ut - och därför fortsätter vi att ha ett system baserat på individens fria vilja som om den fanns. Jag erkänner att alternativet är oerhört svårtänkt: hur dömen vi (de delar av) samhället som är ansvarigt för att forma individen som begår brott? (Ska samhället dömas till samhällstjänst?) Men vi behöver tänka bortom individen. Bara för att det inte är enkelt, så innebär det inte att det finns ett akut behov att tänka nytt och annorlunda.

Så för att knyta ihop säcken: jag tror att vi pratar om ett utanförskap som vi egentligen inte har tänkt igenom och därför "mäter" på ett väldigt märkligt sätt. Så länge individen ses som självtillräcklig (inte bara okränkbar), så kan människan per definition inte vara utanför. Och så länge vi tänker oss att vi ska kunna gå från en kärnfamiljskonstellation till att klara oss helt själva, så tror jag också att vi går från ett omöjligt krävande scenario till ett än mer omöjligt. Utanförskapet, i mina ögon, består i att vi ser oss själva alltför mycket som individer.

Mer av musiken

För er som vill lyssna mer på låten jag framförde, så kommer den här:

Och här är länken till singeln på iTunes.

Halv Åtta, nu verkligen HOS MIG.

Ikväll är det dags för del två av Halv Åtta, och då är det min tur att laga maten och stå för värdskapet! För menyn kolla in länken till TV4.

En till bild från Jennifers finfina bjudning igår!

Vi ses Halv Åtta i TV4!

Jonatan

Halv Åtta Hos Mig! / Come Dine With Me

Ikväll, mina vänner, syns jag i rutan i TV4s Halv Åtta Hos Mig! En riktig odyssé i fantastisk amatörmatlagning, goda viner (idag bl.a. en "sur tysk") och mycket annat. Exakt hur Helge Skoog kommer dissa mig återstår att se!

Ikväll är vi hemma hos den förtjusande Jennifer Pedersen (här sittandes i ett badkar, som man ju gör), och hennes ypperligt stylish våning i Vasastan.

Vi ses i TV4 ikväll, 19:30!

Mer info om kvällens avsnitt och mat

______

For Enligsh speaking people, this post is to let you know that I will be participating in the Swedish version of Come Dine With Me, starting tonight and continuing until thursday.

What the world needs now, is love love love ...

Eller kanske borde rubriken vara What the Left needs now, is love love love ...

Jag tänkte kommentera den svenska postval-situationen, med rödgröna på 43,7%, alliansen 49,3% och rasister 5,7%. Det finns mycket snack om hur det "blåser högervindar"i Europa, men om vi ska likna blockpolitiken vid ett kärleksförhållande, så är det inte ens fel att två träter. Annorlunda uttryckt: analysen bör innefatta frågor om hur vänstern i Sverige egentligen uppfattas? Nedan tänkte jag ta upp lite tankar kring vad som skulle kunna skapa ett bättre och varmare klimat (och då menar jag inte som resultat av en globalt slapp miljöpolitik) i Sverige. Punkterna som jag valt att resonera kring är:

- Vem är extrem?
- Hat, cynism eller kärlek?
- Tillräckligt många har det tillräckligt bra.
- Det ologiska med frihetstanken
- D.I.Y.-politik och materialism

VEM ÄR EXTREM?
En poäng man kan göra är hur marknadsliberalismen har betraktats som en tämligen extrem doktrin i Sverige tidigare. Det verkar ha gått de flesta förbi, men Beatrice Asks hejdlöst oseriösa uttalande igår där hon beskrev Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna som extrempartier i samma andetag. Så är förstås inte fallet. Vänsterpartiet är inte längre kommunister och deras motsats är förstås de som är längst höger ut på den respektabla delen av skalan: alltså Moderaterna. Socialdemokraternas projekt i Sverige (som historiskt sett lyckats väl) har alltid varit att slå in på en mellanväg mellan kommunism och kapitalism (alltså mellan vänster och höger). Då var detta en normaliserad medelväg. När nu en av de tidigare "ytterligheterna" normaliserats, är det ingen slump att det finns mer utrymme för ideologier till höger om högern. Detta är inte en "dom" över Moderaterna; bara ett konstaterande över att en förskjutning av vad som är normen de facto har ägt rum. Detta förefaller stämma relativt väl också, eftersom ett nynazistiskt parti tagit plats i Grästorps kommunfullmäktige i samma val som SD gjort entré i riksdagen.

HAT, CYNISM ELLER KÄRLEK?
Jag skrev inledningsvis att vänstern behöver rannsaka hur man uppfattas. Jag tror att man inom de egna leden ser sig själva som solidariska med de utsatta i samhället; alltså en kärleksfull inställning till medmänniskor (och motmänniskor). Jag tror dock inte alls att det är så vänstern upplevs från utsidan, utan håller med den politiske teoretikern William Connolly när han säger att vänsterns definierande drag håller på att bli cynism. Problemet tror jag är Scapegoating. Väldigt ofta handlar vänsterns perspektiv om att tala om vems felet är (överklassens) istället för att utarbeta strategier som vittnar om mänsklighet. Alla torgmöten som faller in i en slentrianjargong där "kamrater", "proletärer" och "överklass" yr om varandra, tror jag är ytterst kontraproduktiva. Det jag tror skulle "revolutionera revolutionärerna" är om vänstern uppvisade genuina, genomgripande drag av omhändertagande; om demonstrationerna för och emot saker var lite mer sopkök och kramkalas och lite mindre skanderande och bärande röda fanor. Faktum är att Marxs (och min personliga favorit; Simone Weils) skrifter utgår ifrån ett perspektiv som genuint bryr sig och vill ändra för personer som har det dåligt. Ett sådant perspektiv kanske inte bäst uttrycks genom ilska?

TILLRÄCKLIGT MÅNGA HAR DET TILLRÄCKLIGT BRA
Man skulle kunna sammanfatta samhällsläget i Sverige med att det är glädjande att tillräckligt många har det tillräckligt bra för att kunna våga satsa på sig själva och gissa på att man klarar sig i ur och skur (och därför röstar på alliansen). Det vittnar om större resurser i plånboken för många (inte bara ett toppskikt som vänstern gärna vill få det till). Frågan är dock vad denna plånbok ska användas till. Ett Sverige med många rika behöver inte innebära ett kallare Sverige. De där pengarna kan användas informerat, hjärtligt och omsorgsfullt för att ta hand om andra människor. Jag har de senaste dagarna läst om många som vill betala mer i skatt för att de inser att andra har stora behov. Jag hoppas att de människorna inte bara konstaterar att de har det bättre och köper taxfreewhiskey för pengarna, utan verkligen sätter sig ned och klurar på hur de nyvunna pengarna kan hjälpa någon som behöver dem.

DET OLOGISKA MED FRIHETSTANKEN
Frihet, det är slagordet framför alla för allianspartierna. Jag har dock tidigare skrivit hur liberalismens frihet i ett välutvecklat samhälle som idag har gått väldigt långt bort från den näst-intill anarkistiska grundtesen "varje människa ska få göra vad de vill, så länge de inte skadar någon annan". Friheten har dock utvecklats till en frihet från, lite såsom vår religionsfrihet oftast tas i bruk för att uttrycka hur vi ska slippa behöva ha någon religion (eller kanske ens veta av någons religiösa tankar och anspråk). Men en stor brist finns i tanken med frihet, och även med tanken på frihet från; nämligen friheten från beroende av pengar. Friheten i ett marknadsliberalistiskt samhälle är bara reell för den som har pengar nog att göra val. Friheten är alltför ofta bara ett val mellan Lidl-ketchup och Felix ketchup. Friheten att verkligen kunna välja tas inte särskilt väl om hand för den som vill göra sig mindre, inte mer, beroende av pengar. Ur ett teologiskt perspektiv är detta förstås allvarligt, men även för den som önskar leva ett alternativt liv där inte pengar är navet i alla frågor, så är detta i praktiken oerhört svårt att ens tänka, för att inte tala om att leva ut.

D.I.Y.-POLITIK & MATERIALISM
Men är inte allt det här överspelat? Nu har vi ju valt? Nu kan löpsedlarna går tillbaks till att handla om Ensam Mamma Söker Bonde... Under en marknadsliberal regering måste det politiska handla om D.I.Y.(do it yourself)-politik, nämligen att tänka om kring hur vi kan leva på ett sant alternativt sätt, om det är det vi vill. Om vi t.ex. verkligen vill ställa upp för människor, eller vara mindre beroende av ett ständigt tillflöde av pengar (som gör oss utsatta för arbetslöshet, sjukdom eller finanskriser), då behöver vi fundera ut på vilka sätt vi kan skapa det samhället inom samhället som vi önskar oss. Jag har verkligen inte alla svaren på hur vi ska åstadkomma det. Trots det vill jag ändå skicka med vissa tankar på vägen.

- Tala om pengar
Få saker är så tabu som att tala om pengar. Särskilt kanske för de som har stort fokus på pengar; fondförvaltare, banker, välbeställda i samhället osv. Men när pengar utgör grunden för politiken, så går det inte heller att vare sig prata eller omsätta tankar i handling utan att behandla ämnet pengar. Och när pengar placeras märkligt så heter det enligt vissa att "företag saknar incitament" eller "människor har utförsäkrats". Pengar är i grunden medverkande och avgörande, och ett mindre beroende av pengar - en degradering av hundraprocentig materialism, om man så vill - måste börja med en utvärdering av pengars helt avgörande roll för människor och demokratin.

- Bjud på mat
Mat är mäktigt. Måltiden som sådan kan vara transformerande. Inte bara så att människor sätter sig hungriga och lämnar bordet mätta. Jag är övertygad om att en rörelse, där människor sträcker sig ut mot varandra och öppnar sina hem, sina dörrar och sina plånböcker för varandra, är en micro-revolution som handlar om just att omsätta sina fina tankar i hjärtlighet. Många gånger heter det att vi inte har tid med än det ena, än det andra. Att ge människor vår tid och uppmärksamhet är det mest värdefulla vi kan göra. I vår lilla familjekonstellation har vi det fantastiskt mysigt kväll efter kväll, måltid efter måltid. Hos oss handlar det inte om att skrapa i oss näringsämnen enligt tallriksmodeller. Det kan jag bjuda på. Jag vill inte sitta tre vid vårat bord längre. Härmed är alla välkomna alltid. Vi är inte ett sopkök eller ett mercyfuck. Det behöver inte finnas en anledning (i stil med; jag är ensam/trött/pank). Att se varandra och rå om varandra är någonting jag tror på och en helt avgörande del i att vara människa, att fortsätta orka vara en mänsklig människa.

- Klimatkonsumera
Det kan verka som en motsättning; konsumera och bli mindre beroende av pengar och ett materialistiskt fokus. Men vi måste konsumera vissa saker. Men vi måste inte konsumera så mycket av det. Och vi kan konsumera rätt grejer. Jag tänker t.ex. att med en regering som gör för lite för klimatarbetet så måste vi som familj göra en egen grön omställning. Inget som inte är ekologiskt eller rättvisemärkt över tröskeln, utom i nödfall, är en bra devis. En annan att lägga till så mycket på gaget på framtida internationella spelningar att det räcker till både utsläppsrätter och trädplantering. Inget omoraliskt kaffe. Inga barnkläder gjorda av andra barn. Inga kinesiska produkter gjorda i en omänsklig låtsasdemokrati. De här sakerna måste bli självklarheter, inte livsstilsval som vi gör när vi har "pengar över". På så här vis kommer det förmodligen inte bli pengar över heller. För att betala vad något kostar är något som vi inte är vana vid och knappt har råd med längre. Men materialistisk standard får inte bli en måttstock varken för vad som är vettigt, vanligt eller värdigt; i synnerhet inte för en teolog.

Det här är mina vallöften. Min rödgröna mikroregering. Min teologi omsatt i en politisk-religiös praktik.

The Togetherness

I've been pretty consumed with discussing political ideology and how the Swedish parties relates to these in the last few weeks (and have written extensively about it over the summer). For those who are not Swedish nationals or do not understand Swedish this have probably been of moderate interest. However, something I'm very happy about today is the level of commitment and engagement we have seen regarding Swedish politics. My Facebook wall have absolutely exploded with everything from humoristic commentaries to pure propaganda, and everything in between. Last two elections the percentage of people voting has been around 80% of the people eligeble to vote. I think that is fantastic! 8 out of 10 adults do actually care enough to go and take a stand regarding what direction their country is heading in. In the last US election the equivalent number was aproximately 60%. And those 60% was a record high!

Regardless of what government Sweden gets tomorrow, I'm happy about the level of engagement that virtually everyone is throwing into the pot. After all, that type of caring and commitment to our future politics, is a politics in its own right, and has the potential to be just as important as the casting of votes today.

Regardless of today's result, I will also continue to talk about politics, ideology and what ties them to theology, ontology and the questions about what it is to be human, and how we should live together. Politics is not about a sunday every four years; it's about participating in the society which you are living in, and from all the social institutions and ties you are always tied in to, regardless of your commitment. Therefor it only makes good sense to actively engage these questions. It could be compared to a wind that you had power over: Either the wind will move you, or you will do what you can to make sure it blows in the right direction. Either way: the wind will blow from one place to another.

Ett teologiskt perspektiv på valet 2010

Sedan maj har jag analyserat de ideologiska grundpelarna som de politiska partierna utgår ifrån och kopplat ihop det med nutida idéer, både från den svenska politiska scenen, men också med internationell politisk teori. Jag ska villigt erkänna att jag inte har lyckats analysera Centerpartiet, eftersom ett före detta bondeparti är något av ett intresseparti (likt Sjukvårdspartiet) även om de omdanat sig till småföretagare-på-landet-partiet (läs: bondepartiet). Jag har inte heller analyserat Feministiskt Initiativ, som står för ett perspektiv som i stort saknas och behövs i svensk politik så länge vi inte har lyckats med grundläggande saker som lika lön för lika arbete.

Nu har dock turen kommit till att dela med mig av några teologiskt informerade tankar kring politik och hur jag tänker rösta i det svenska valet.

DET OACCEPTABLA ELLER OSAGDA

Det finns föresatser inom svenska politiska partier som jag inte kan acceptera. Men inte alla dessa har någonting med någon form av teologisk utgångspunkt att göra. Ett sådant exempel är Jan Björklunds skolpolitik. Men eftersom anledningen till att jag ser Jans skolpolitik som förkastlig inte vilar på en teologisk grund, så är den (och andra exempel) inte något jag kommer beröra här.

Sedan ska det naturligtvis lyftas fram att tolkningen av Bibeln i mina ögon inte mynnar ut i en perfekt partipolitisk ideologi. Det är inte min mening att försöka klämma in Bibeln och det Kommunistiska Manifestet (t.ex.) i ett omslag och säga "se, här är de tre testamentena". Enligt mitt sätt att se är miljöpolitiken oerhört viktig, men när det gäller 2000-talets miljöproblem är det minst sagt svårt att uttolka principer ur Bibeln som kan ge vägledning.

TEOLOGI BORTOM VÄNSTER OCH HÖGER

Jag ställde frågan till några kristna vänner igår: Vilka bibelord/passager/bilder av Jesus informerar ditt sätt att rösta? Till min stora förvåning hade de inte tänkt i de banorna. För mig är svaret enkelt. Alla kristna har säkerligen sina bilder av vem Jesus var, och vad i hans liv och gärning som var centralt - som gjort att vi tycker att det i någon mening är värdefullt att kalla sig kristen och vara en sorts 2000-talsk lärljunge. Jag tänkte dela med mig av min bild.

Det ni har gjort mot en av dessa mina minsta, det har ni också gjort mot mig.

Den "sammantagna" Jesus som framträder när jag läser Bibeln är framför allt en som ger upprättelse, förlåtelse, hjälp, förståelse och människovärde till alla de som kommer i hans väg, och i synnerhet de som har det allra sämst. Återigen, citatet ovanför är inget direkt politiskt manifest, men det är å andra sidan högst politiskt: och framför allt, långt mer kompatibelt med vissa partilinjer än andra. Om jag citerar hela Bibelstället framträder det än mer tydligt:

'Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.' Då kommer de rättfärdiga fråga: 'Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? ... Kungen ska svara dem: 'Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig." (Matt 25:35-40)

Det här är en stark solidaritetsprincip som tar parti för de svagaste och mest utsatta i samhället. När jag hör hur det talas om att konkurrens är bra, tänker jag: de som nämns här; det är dem som misslyckas i konkurrensen - förlorarna. Konkurrens är ett synsätt som är synonymt med den starkes rätt att ta vad den kan (inom de villkor som sats upp på området). Konkurrens förutsätter att människor inte bara kan utan även ska tävla med varandra. Och tävlingarna (om jobb, bostäder, bättre löner, bättre materiell status etc) har alltid en förlorare. Tanken om konkurrens som samhällets primära källa till framgång kan inte annat än att lämna många människor i tävlingens bakvatten.

ARBETSFÖR = MÄNNISKA?

Nästa sak som är viktigt här är något som jag berört tidigare, nämligen likhetstecknet mellan arbetsförhet och människovärde. I ett samhälle där alla ska jobba - inga "undanflykter" - så förutsätter det en norm där människan inte får lov att vara trasig, liten, utsatt eller traumatiserad. Inte nog med det, människan får inte lov att vara annorlunda. Med likhetstecken mellan arbetsförhet och människovärde blir exempelvis förståndshandikappade något mindre än människor. De blir något som vi andra "tyvärr måste" bära. Mitt perspektiv är att människor med någon form av handikapp inte är trasiga. Jag skriver inte under på en norm som säger att människor måste förstå principer som demokrati, deltagande, arbetsmarknad osv för att betraktas som människor. Det fina med att vi är människor är att vi kan höja oss över ett synsätt där de svaga djuren i flocken blir byten för hyenorna. Vi har möjlighet att höja oss över sådana primitiva livsbetingelser och istället vara en flock, medvetna om att vi kan skänka varandra glädje och gemenskap, utan att behöva vara starka. Det finns tillräckligt många tillräckligt starka för att vår flock ska fungera på ett hjärtligt och generöst sätt gentemot varandra.

GUD & MAMMON

Människan kan inte tjäna både Gud och pengar, säger Jesus. Jag tycker att kvalitén på valdebatterna illustrerar detta plågsamt tydligt. Människor mäts ideligen i hur mycket de kostar: Sjukvården kostar så mycket, Bidragstagare kostar si mycket och Invandringen kostar ytterligare så mycket. Ja, människor kostar pengar. Men när vi börjar tänka på det sättet har vi vänt på hela resonemanget. Människan har uppfunnit pengar för att kunna handla med varor utan att detta sker genom direkta utbyten. Återigen: människor i utsatta situationer är inte en handelsvara. Om vi värderar dem som om de stod i vägen för vår möjlighet att köpa en bit oxfilé på fredag, så har vi åter reducerat oss själva till de där djuren på savannen: mata hyenorna med de svaga, så får resten av flocken mer mat.

Sverige är ett av de säkraste, tryggaste, mest välfungerande länderna i världen. Vi, om några, har verkligen råd att vara generösa och visa omsorg om andra än bara den allra innersta kretsen kring oss själva. Det är en futtig dag när vi sätter 500 kronor extra i plånboken framför en generös och hjärtlig omsorg för varandra. I mina ögon är det också ett centralt uppdrag som kristen att sätta varandra i främsta rummet och inte fortsätta längs med den futtiga vägen som vi har gått på sedan 2006.

Läs tidigare analyser inför valet 2010.

MP - inte för alla

När jag vid ett tillfälle intervjuade Mehmet Kaplan (sitter i Miljöpartiets partistyrelse) för min uppsats, sa han att Miljöpartiet räknar med en spridning där någonstans mellan 30-40% av deras väljare, traditionellt valt höger och 60-70% traditionellt varit vänsterväljare. Det här låter jag illustrera min poäng med Miljöpartiet, nämligen att det är dags för fler motsättningar inom politiken än bara den mellan vänster och höger.
Det finns många fler exempel på hur vänster och höger inte alltid är den viktigaste skiljelinjen. EMU-frågan är ett utmärkt exempel som delat partier itu och enat människor över blockgränser. Det finns andra exempel också, som exempelvis feminister och kristdemokrater som protesterat mot pornografi och prostitution och gjort gemensam sak, även om de tycker annorlunda än varandra i snart sett alla andra frågor.

NYA FRÄSCHA DIKOTOMIER.
Skiljelinjen vänster kontra höger kan alltså ifrågasättas. Jags kulle vilja säga att den bör utsättas för kritik. Och ibland bör den överges. Samtidigt så utgör den ett välfungerande exempel på politikens uppgift, som enligt Chantal Mouffe kan sammanfattas som uppgiften att göra (illegitima) fiender till (legitima) motståndare: Alltså ett sätt att bereda plats för en diskurs mellan människor som motsätter sig varandras idéer. Således ska vi alltså inte avskaffa dikotomin vänster-höger. Det vi behöver är istället att lägga till nya fräscha dikotomier i de fall där vänster-höger inte utgör en bra (eller den primära) skiljelinjen. Ett bra sådant exempel* är det som Miljöpartiet tillför; nämligen dikotomin människa kontra ekosystem.
Modernismens tillväxtiver är ett utmärkt exempel på hur människans kortsiktiga finansiella intressen får posera som hela mänsklighetens samlade intresse. I själva verket förhåller sig det inte riktigt så. Ett hållbart ekosystem är förstås en förutsättning, inte bara för människans eventuella tillväxt, utan för hela hennes existens. Det kanske är lätt att tro att miljöpartiet är lite grann ett parti för alla. Men de är ett parti som kanske skulle kunna sammanfattas med att de är emot både vänster och de två högerriktningarna som är synliga idag, dvs konservatismen och marknadsliberarlismen. Som William Connolly påpekar så är lösningen på den politiska utmaningen idag inte att avskaffa metafysiken eller människors tro och passioner, utan istället att fylla symboliska ord som moral, tro, dygd och tillhörighet med ny innebörd (Connolly 1999:113). Det kan omöjligt vara så att moral är någonting som Kristdemokraterna har patent på. Och lösningen är förstås inte att berömma sig själv som en amoralisk person, utan att hävda att en annan moralisk standard eller tro eller liknande har samma berättigade anspråk (till plats i offentligheten) - utan att någon av de konkurrerande moralerna eller trossystemen görs till universell sanning och lag.

INTE FÖR ALLA?

Samtidigt är det, som Philip Goodchild har påpekat, så att ekologi och ekonomi inte är kompatibla.

"Modern economic activity only measures rates of profit. Since it is more profitable, in the short term, to consume the means of production than to preserve them, then economic activities that will do so outstrip economic activities that aim for sustainability. ... In such an environment, sustainable practices in ecological terms are not sustainable in economic terms. ... An economic system that is constructed around the maximization of short-term profits will necessarily consume its capital. For in such a system, consumption of inherited and accumulated assets is measured only as an increase in wealth. Such a system will necessarily destroy its long-term conditions for survival. It is inevitably bound for crisis" (Goodchild 2007:84).

Förhållandet mellan ekonomi och ekologi är alltså ett som handlar om värden och värdering. Vad är värt något, och vad bör räknas in i en varas egentliga pris? Detta är microkosmos av en sådan ekvation. Den stora ekvationen är att alla transaktioner som härleds till en sådan logik blir att vi, precis som Goodchild påpekar, endera uppvärderar ekonomisk ackumulation eller en ekologi som ger fortsatt näring till den (oss alla) som är beroende av den.

SO WHAT?
Vad betyder det här då på begriplig svenska och vad har det med Miljöpartiet att göra? Ett exempel är när du hör någon prata om gröna jobb eller grön omställning. Då handlar detta om, inte bara att skapa ett nytt jobb åt någon; det är frågan om en omvärdering av värden och världen. Det är ett sätt att se och värdera jordklotet (som livets förutsättning) som står i bjärt kontrast till en marknadsliberal värdering av jordklotet. Det är alltså frågan om ett i grunden annorlunda perspektiv på jorden; ett annat moraliskt perspektiv om man så vill.
För att ta detta till mikronivå igen skulle ett exempel kunna vara: I priset för en vara bakas det in huruvida den tar ekologiska resurser i anspråk som sedan är borta för alltid.
I en marknadsliberal logik "friställs" den moraliska komponenten; det som inte är konkurrensmässigt klarar sig inte, tough luck. Problemet - och möjligheten - med ett sådant synsätt ligger i att villkoren för en sådan marknad dikteras (av någon/några/alla). Just nu är villkoren för konkurrens inte till ekologins fördel, milt sagt.

Det globala arbetet som sker just nu med Kyotoprotokoll, utsläppsrätter, Köpenhamn och så vidare handlar om detta: nämligen idén att föra in en ny moralisk komponent som villkorar vad som kan vara konkurrensmässigt i framtiden. Det Miljöpartiet står för är med andra ord inte för alla: det är en specifik moral som prioriterar annorlunda än hur Goodchild uttrycker sambandet i den nutida marknadsliberala ekonomin. Samtidigt är det möjligt att påpeka just motsatsen: att Miljöpartiet är för alla: eftersom alla människors överlevnad hänger på jordklotets välmående och fortlevnad, istället för att konkurrens utvisar visa människor som lyckas få den sista tårtbitan, just innan tårtan tar helt slut.

Den väl ansedde politiske teoretikern Norberto Bobbio poängterar i sin berömda essä om vänster och höger att den gröna rörelsen inte är vare sig vänster eller höger.

Connolly, William E. (1999). Why I Am Not A Secularist. Minneapolis/London: University of Minnesota Press.
Goodchild, Philip. (2007). Theology of Money. London: SCM Press.

Pirater och osanningar om ocopyright

Jag har tidigare skrivit en hel del om det här med min inställning till illegal fildelning. Det finns naturligtvis en ideologisk ingrediens i det här med att avskaffa patent och så vidare, som kan diskuteras på många olika sätt, och som jag inte ämnar gå in på närmre här. Däremot vill jag berätta min personliga erfarenhet av hur illegal fildelning verkligen kan drabba artister. Kortfattat kan man sammanfatta med att säga att jag inte längre är en artist på heltid därför. Nedan har jag tagit ett inlägg från min tidigare bloggadress och delat med mig av, där jag redan berättat min historia.

DOWNLOADING RUINED MY LIFE
A few days back I got the news that the label I was just about to release a new album on was shutting down, due to their distribution going bust and taking all their money with them. Thanks to downloading I just lost out on both a small amount of income and and a massive amount of work (the album took me two years to complete) which may very well never be released. All the distribution companies I know the names of have now gone bankrupt. We’re talking at least 12 distribution companies here that I could name straight up. And for me personally, this is the 6th time a confirmed deal had to be broken from the labels side, as a direct result of the distribution problem.

I’ve heard all the sides of the download debate all too many times. There are numerous arguments, and all too often they ring false in my ears; why? Because it’s a debate where the same people pose and answer the questions. Pirates and illegal downloaders are often answering their own question, saying things like “I’m a musician and I don’t mind”. But let me pose a question; how many small scale full time musicians have you come across who says they don’t mind? The people which livelihoods is at stake seem to be the central people to use as interviewees and references to this point. Not Lars Ulrich or Britney Spears, as they can survive far above the povertyline regardless of any future record sales. But the people that had a yearly income of 5000 to 20 000 dollars/euros, these are the people that are injustly suffering right now. Yes, had. I used to fall within that income bracket, but now my earnings from music is nowhere near this.

Record sales has gone down with 43% since 2000. But let me give you further insight into what happens when an industry is experiencing this kind of decline. In all honesty it should be said that the years leading up to that saw a major increase in sales. The major thing that happened was; music recording equipment got affordable for more people, the new format – the cd – was cheaper to manufacture than vinyl and the major labels experienced major profits. What happened then was that the majors started giving artists they believed in “development contracts”, basically meaning paying their way while they honed their crafts and recorded material. With the record sales increasing the variety of music increased as well. But make no mistake about what the first thing to go was when the majors experienced losses, cutting indie-artists and especially the cancellation of any development contracts. The decrease resulted in a safety by numbers game; majors are now less inclined than ever to take any any risk or chance. (In that sense the pirates have created a selffulfilling prophecy; with majors turning into the monsters they’re made out to be by pirates.)
Yesteryears winner of Swedish Idol for instance, recorded her album in a week, after getting hours on end of free tv advertising throughout the series. This is the new no-risk-music climate we’re facing.

But what about the concert argument (people going to concerts “instead”)? Well, concerts used to stand for about half of my income, between 2002-2006. Imagine if you make 15 000 euros per year, and someone would take half of it away. That would off course be somewhat ok, given that you would earn an additional 7500 euros on concerts which you’ve lost on sales. But, there has been no such increase. Maybe in certain genres, like rock(?) gigs have become increasingly more important (I don’t know), but all underground scenes does not work the same – nobody I know involved in electronic music (and I know quite a few people, from Japan, Germany, Norway, Sweden, Brazil, US, Spain, Portugal, Italy, the UK, etc) has seen this alleged increase. And given that I can’t (nor can my colleagues) spend as much time recording my music (because I have to do something else full time) I don’t make new material in a pace where I can secure the gigs coming in, to the same extent. So in my instance (and for many of my friends and colleagues) there is absolutely no increase of concerts or gigs, but a definite decrease!

I know a lot of people from all over the world who bears witness to the same development; they’ve had to seek a full time employment somewhere, start to go to university etc etc. And this is hugely talanted and recognized people who have been in the trade for over 10 years, who all of a sudden can’t make a living.

Lastly; swedish radio profile Hanna Fahl said that she hopes the download debate comes to an end in 2009. That people have to hold out a few years and then someone will have figured out a way to make music off money. I also hope the debate comes to an end. All I can say is that from my point of view I see people struggling to pay rents, keep their studios and going out of business. For all of us who are experiencing this, the reality is that we basically will have to hold out and hope for a sollution. But it also means that whilst waiting for this sollution, we wont be able to make much, if any, music. This has never been a scene of superstars, never been a scene where you could get rich, so everyone is in it for the love of music from the beginning. But you can’t live off love of music alone, at least I have double rents to pay (home and studio). I see signs all around of how the scene of jazzy and soulful electronic music is constantly shrinking. One day it will hopefully stop, and that day there will hopefully be someone willing to pick up their trades once again. I myself am uncertain as to how many times I should have to undergo the painful process of committing two years of my life into a record that may never be released, and then not try to feel robbed and cheated and do the same thing once more.

/Jonatan

AND SOME COMMENTS ON THE COMMENTS I RECIEVED BASED ON THAT POST
Today the swedish online news e24.se presented an article with the headline “nedladdning gynnar musikindustrin” (the music industry benefits from downloading), rapidly followed by a subtext stating that in some instances the music industry may benefit from illegal downloaders since people sometimes buy the same music afterwards.

A few comments on my last post (and its comments) and this article is in order.

Scientific research made popular headlines.
If there is already such a vast descripancy between the headline of the article (affirming that downloading is generally benefitial) to a subtext explaining that instaces occur when illegal activity leads to legal activity, you may need to be suspicious. Also, being an academic I know the danger of trying to sum up extensive research and scolarly fieldwork – which in its original form usually spans over hundreds of pages. At exams you are often asked to sum up the important features of a whole book in about three A4 pages, which is off course extremely hard, subjective and also due to what interests or tendencies you are trying to explain. The shorter the text, the lesser chance of accurately describing the content. This is a 305 word article, again far less than a three page summary. With what’s in the article there is actually no telling what this study find to be good empirical evidence, nor what is plausible tendencies that needs further research.

The difference between complaining and explaining.
Let me present my response to a blog comment I got saying that it was of no use to complain about the situation. I agree that the first question regarding piracy is what can be done to prevent people from stealing music. However, my suggested solution is of a moral kind, not of technical. As a humanist I prefer invoking empathy, telling my story and arguing that my side of the story is also one of truth (that said I do not argue that truth is one-sided), rather than conjuring up technology that prevents actual copying of files or that electrocutes motherboards. I firmly believe that there is a point to be made once people see that piracy is not something that only strikes at an evil empire “music business”, but also at people passionate about music, and which tiny boats are being sunk on a broad scale by the pirates.

I see a difference here between complaining and sharing my narrative. True, the story above is one of resignation, but never the less it emerges from my wanting to present new music to the world, but the avenues being shut/shot down by self-proclaimed “guardians of the uncompromisable human right to share (whatever you like with whoever you like)”.

My ambition is to tell a personal story of what piracy does, which contrasts what the pirates claim is a victimless crime, and hope that this will make one or more people think of my story and hesitate next time they are about to open their torrent tracker. If that should be accomplished, even once, then what I’ve written is not merely complaining, but will have achieved its intended purpose.

Wanna feel like a VIP?

Then go to soundcloud.com/rakkaus-records and check out the brand new Ernesto song "WISE" - 4 weeks before its actual release!

But hurry. It will only be there for a limited time.

Enjoy!
Jonatan

Tar de våra jobb eller inte?!

Här om dagen fick jag valsedlar och en pamflett från Sverigedemokraterna med rubriken "Ge oss Sverige Tillbaka!". Jag tycker det är en oerhört besynnerlig slogan. Om vi tänker oss någon tid i svensk historia som varit oberoende av invandrares bidrag till samhället kan det möjligtvis tänkas vara någon form av Emil i Lönneberga-samhälle för dryga hundra år sedan. Problemet med ett sådant samhälle har jag redan pekat ut i en rad artiklar: Det gick inte att leva i det samhället. För de allra flesta var utvandring till Amerika det mest lockande alternativet, framför att svälta ihjäl i Sverige. En tredjedel av Sveriges befolkning valde emigration. Sanningen att säga så är det nog också där vi skulle hamna utan en befolkning av blandad härkomst fulla av väldigt många olika idéer. SD saknar helt idéer om samhällsutveckling och vill tillbaka till en stadium i svensk historia där folk knappt hade mat på bordet; för att inte tala om bristen på iPhones. Men det var ju inte det här jag skulle skriva om...

THEY TOOK OUR JOBS!
Min tanke idag handlade egentligen om att det borde finnas fler olika fraktioner av nationalist-partier. Skiljelinjen borde gå mellan "de tar våra jobb/kvinnor" och "de tar inte våra jobb/kvinnor". För mig verkar det besynnerligt att man kan vara arg på båda sakerna samtidigt. Varför?
Antingen borde invandrarproblemet (för de som alltså tycker att invandrare är ett problem) bestå i att människor från andra länder kommer hit och är dugliga nog på den svenska arbetsmarknaden eller köttmarknaden att de klarar av det som inte svenska rednecks klarar: nämligen att få ett vettigt jobb och en vettig kvinna. ELLER så borde man vara arg på att de invandrare som kommer hit inte klarar av eller "vill" skaffa sig ett vanligt "ordentligt" jobb, alternativt att de invandrande männen som kommer hit ratar de svenska kvinnorna och föredrar kvinnor av annan härkomst.

Det finns förstås en lösning på rasismens dilemma inbyggt i det här resonemanget, nämligen att de som är arga för att "de tar våra jobb/kvinnor" borde bli nöjda med de invandrare som tar varken jobb eller kvinnor och de som är arga för på de invandrare som inte har jobb eller svensk kvinna, kan helt enkelt erbjuda sig att vara matchmaker eller jobbcoach på Arbetsförnedringen. Men det är klart, har man nu verkligen tänkt till och kommit på att invandrare är ett problem så vill man väl inte kännas vid att lösningen ligger så nära till hands? Om inte annat blir det väldigt svårt att hålla ihop och ha ett parti och fortsätta att skylla på invandrarna av ... ja, vilken anledning var det nu igen?

Socialdemokraterna - samhällsarkitekterna (och SDs motsats)?

En historia över Sverige är en historia om Socialdemokrati. Tycker du att Sverige är bra - då är det förmodligen Socialdemokraternas förtjänst. Tycker du att Sverige är dåligt - då är det förmodligen Socialdemokraternas fel. Folkhemmet, den svenska modellen, en mellanväg mellan kommunism och kapitalism, välfärdsstaten, rasbiologi, sociala experiment: S. Med några fåtal år undantagna har Socialdemokraterna ensamma regerat i över hundra år. Se bara på deras senaste val-pin:

I min uppsatsresearch kom jag i kontakt med en hel del om hur Socialdemokratin räddat Sverige från ett av de mest överhängande problemen: nämligen utvandringen. Sverige innan Socialdemokratin var ett land som det var väldigt svårt eller rent av omöjligt för väldigt många människor att överleva i. Av den anledningen avseglade skeppen till Amerika med en dryg tredjedel av Sveriges befolkning. Genom en radikalt socialt experimenterande politik lyckades S vända detta utflöde och åren 1900-1950 var Sverige den mest expanderande ekonomin i hela världen. Detta var dock inte bara positivt. Inbyggt i folkhemsideologin fanns bl.a. idéer om att den sammanhållande kraften i samhället var en "stark nordisk ras"*. Rasbiologin hade en central plats och Uppsala rasbiologiska institut fick mycket uppmärksamhet och sedermera också ett ökänt systerinstitut i Berlin. Också efter 1950-talet så skedde en expansionsfas, med stor arbetskraftsinvandring. En av fackföreningsrörelsens baksidor här var också att de satte stopp för just denna invandring, av rädsla för de svenska arbetarnas jobb. Vi svenskar är ofta bra på att berömma oss av den svenska modellen som mycket lyckad, men glömmer då också bort att den inrymmer en del otrevliga sidor.

NUTIDA RETORIK: S vs M
Idag framställs den svenska modellen på ett tämligen oproblematiskt sätt. Därför är det intressant att koppla den till dagens politiska retorik. En av anledningarna till att Moderaterna är så stora idag är att de lyckats profilera sig som inte-alls-särskilt-marknadsliberalistiska, utan i själva verket ett arbetarparti. Jag har tappat räkningen på hur många gånger Anders Borg och Fredrik Reinfeldt berömt (sig av) den svenska modellen, välfärdsstaten och ett väl utbyggt socialt skyddsnät: varav ingenting ingår i den egentliga marknadsliberala ideologin. Lite spetsfundigt kanske man skulle kunna säga: Moderaterna är inte Nya Moderater. De är Nya Socialdemokrater.

EGENTLIGA SKILLNADER "ARBETARE EMELLAN"
Det finns dock en viktig skillnad mellan Socialdemokratin och Moderaterna idag, som kan liknas lite grann vid inställningen Tyskar intar inför förintelsen (och då jämför jag inte varken M eller S med nazister!), nämligen frågan: Står vi i skuld till dem som vi gjort oförrätter mot?
Moderaterna räknar här med att markandskrafter ska vara nog för att fördela monetära medel till allas belåtenhet. Att tänka sig att vi byggt upp välfärd på någons bekostnad och att detta medför en moralisk förpliktelse som inte "konkurrens" eller "marknadskrafter" själv kan råda bot på är kanske den tydligaste skiljelinjen. När Socialdemokraterna pratar om att "alla" ska med, så är det kanske främst dessa alla som tydligast lämnas av Moderaterna - nämligen de som kan argumenteras att vi har ett moraliskt ansvar gentemot. Moderaternas idé av den svenska modellen är att det som har varit, har varit, och nu blickar vi framåt. Kanske med en underton av "det är ju egentligen inte vårat arv (så då är inte vi heller skyldiga att rätta till eventuella oförrätter)"...
Jämförelsevis är dagens Socialdemokratiska politik ett sätt att säga: Vi är medvetna om vårat arvs baksida, men vi är inte nöjda med det.

IDEOLOGI MELLAN IDEOLOGIERNA
Socialdemokratin är så att säga en ideologi mellan ideologierna (mellan kommunism och kapitalism). Att en sådan ideologi mellan ideologierna varit norm i Sverige, gör Sverige till ett fortsatt mycket intressant land att uppleva (från insidan och utsidan), eftersom det borgar för en mindre fastlåst positionering i motsatser som omöjligt kan mötas: Ett land där det klassiska nordamerikanska greppet "kalla motståndaren för kommunister så blir alla så rädda att de kissar på sig" inte fungerar. Vårat arv är istället att vi tar oss friheten att inympa coola idéer från såväl vänster som höger och faktiskt får dem att fungera för stunden.

Detta sker, medvetet om att strategin hela tiden kommer behöva revideras. Men just en sådan medvetenhet är det jag tycker saknas i de fall när människor är alltför fastlåsta i på förhand favoriserade doktriner. Medvetenheten om samtliga strategiers provisoriskhet är styrkan i ett sådant förfarande. En sådan medvetenhet är också det avseende där Socialdemokraterna faktiskt utgör en radikal motsats till Sverigedemokraterna; ett parti som endast har en bromspedal och ingen vision om hur vi ska komma framåt, med hjälp av nya spännande idéer från politikens olika hörn.


* se en diskussion om detta i Larsson & Sander. (2007). Islam and Muslims in Sweden: Integration or Fragmentation? A Contextual Study. Berlin: LIT. Sidorna 52-54.

Ingen säger det som Dorsin

Träffade på en politisk kuplett av och med Henrik Dorsin, om Jan Björklund på Facebook idag. Är bara tvungen att dela.

"Vem säger 'väx upp' till Peter Pan? ... Jan!"