Nu har turen (eller oturen kommit till) Vänsterpartiets grundvalar att analyseras i min serie som leder upp till valet 2010. (För att komma till huvudsidan där jag samlar alla mina poster, kolla in: VAL 2010.) Jag börjar raskt med att ge mig i kast med marxismens motto:
"Från var och en efter förmåga,
till var och en efter behov"
Liksom jag beskrev mig djupt imponerad av liberalismens motto (se tidigare post) men mycket förbryllad över hur Folkpartiet Liberalerna försöker förkroppsliga detta så finns det en rad svårigheter behäftade med även den geniala och kortfattade formuleringen ovan. Orden som är helt avgörande för mottot är: förmåga och behov. Jag tänker här ge mig i kast med en av två, nämligen behov. Detta är inte på något sätt för att förmåga skulle vara ointressant eller mindre viktigt, tvärtom är båda väldigt viktiga och samtidigt likaledes fyllda med ideologiskt innehåll.
Behov är i det här fallet begränsat till materialistiska behov. Redan här blir det problematiskt: nu ska han börja prata om religionens vikt är och varför religion ska vara politik, tänker ni... Nej, inte riktigt. Även om man vill hålla sin favoritgud utanför resonemanget så är behov i ett materialistiskt perspektiv begränsat. Behov är mat, husrum, kläder, förnödenheter. Behov är däremot inte kultur, musik, sammanhang, känsla av mening, glädje, kärlek.
En vän till mig i Polen berättade om hur det var under kommunisttiden: Ryktet spred sig att det var en last med bananer på väg mot staden. När den stora dagen kom ringlade kön runt kvarteret, folk väntade i timtal och till sist gick de hem med varsin banan. Just eftersom det här utspelade sig på kommunistisk mark är det här intressant att analysera. Fanns det någon som egentligen hade ett behov av den extremt exotiska bananen? Var det egentligen någon som slapp svälta till döds av att ha ätit just en mättande gul frukt istället för den sedvanliga havregrynsgröten (eller vad man nu åt)? Och varför sysslade det kommunistiska partiet över huvud taget med att importera en sådan helt överflödig lyxprodukt från första början? Här kan man skymta någonting i det mänskliga psyket som pekat mot att "människan inte kan leva av bröd allena". Än mindre trivialt blir det om vi exemplifierar människans icke-materialistiska behov med hur spädbarn som får allt de behöver (mat, husrum, kläder...) ändå dör om de inte får kärlek eller mänsklig kontakt.
Nästa problem är huruvida de behov som människor verkligen har är universella? Annorlunda uttryckt: är människor i grunden helt lika? Det här är möjligt att måla upp som den stora schismen mellan vänster och höger. Där intar högern positionen att människor i grunden är olika och att sociala strukturer därför inte ska styra över människans handlingsutrymme alltför mycket. Vänsterns perspektiv är att människor i grunden är lika och att sociala strukturer gör oss olika. Min analys är att dessa två, hur paradoxalt det än kan verka, är förenliga: människor är i grunden lika och olika.
Enligt mitt sätt att se gör vänstern rätt i att motverka de sociala strukturer som gör människor ojämlika. Vi har också universella behov som kan etableras, men jag skulle säga att dessa är ganska få, eller duger ganska dåligt för att formulera en politik på basis av. Högern gör rätt i att erkänna människors olika behov på individ och kollektivbasis, men att formulera en politik som lämnas helt åt medborgarna (som argumentet brukar vara - så liten stat som möjligt) gör egentligen regeringen överflödig, särskilt i en tid då internet skulle tillåta direktdemokrati och dagliga folkomröstningar om i princip allt. Då skulle vi endast behöva en administrativ apparat (som för ut information och genomför besluten) och ingen regering/riksdag.
En höger och en vänster?
Såsom jag beskrivit vänster/höger ovan, så ser inte verkligheten ut. Högern är flera partier, varav endast ett till fullo förfäktar en marknadsekonomisk modell (den som jag beskriver ovan). Det finns andra varianter, såsom KDs värdekonservatism, som egentligen har mycket litet att göra med Moderaternas politik, men som valt att ingå i en koalition med helt andra ideologiska premisser. Vänstern har frågor av en lite annan karaktär att fajtas med; en som kan delas upp i en fundamentalistisk marxism eller en progressiv.
Helt tydligt var att den polska kommunismen i någon mening var progressiv, eftersom den såg folkets behov av "helt onödiga" bananer. Så vad menar jag med fundamentalistisk? Ordet stammar från en grupp kristna amerikaner som på 20-talet (vill jag minnas) gav ut en rad pamfletter, som summerade vad kristen tro stod för i deras ögon; the fundamentals. Bland annat var detta att Bibeln skulle tolkas bokstavligt (hur man nu gör det). Så om vi överför detta till marxism så handlar fundamentalism om tron på att det går att "otolkat" tillämpa ens heliga text (i det här fallet Manifestet o Co), oavsett vilket tid vi lever i. Problemet blir att om vi försöker behålla den heliga texten intakt, så förändras begreppen runt den.
Jag utlovade en passning till Simone Weil i föregående text, och nu kommer den. Hon radar vid ett tillfälle upp en lista på vad som utgör en proletär. Dåtidens proletärer i England var närmast livegna, ägde inget själva, bodde trångt - hela familjer i motsvarande en etta med stampat jordgolv - osv. De hade ingen möjlighet att resa sig ur sin fattigdom eller förändra sina villkor. Om vi emellertid idag försöker använda Manifestet "otolkat" i en Svensk kontext så innebär det att det även idag finns proletärer, trots att det inte finns några arbetare som stämmer in på villkoren som sattes upp för vad en proletär egentligen var. (Weil sa också att en yrkesutbildad person med en egen bostad och jordmån nog att förse familjen med mat, inte kunde betraktas som en proletär längre.)
När jag här om sistens träffade en man som sålde tidningen Proletären så "försa" försäljaren sig i fråga om vilka tidningen riktade sig till. Försäljaren pratade om när han var ute och pratade med "gubbarna på bygget". Min tanke blev genast; hantverkare - är de proletärerna idag? Dessa gubbar är allt det som Weil listade ovan, som upphäver proletärens tillstånd. De har samma möjlighet att resa till Thailand som vilken tjänsteman som helst (vilket tycks vara vår tids mått på välstånd). Jag ska inte säga att vår gode försäljare tappat kontakten med verkligheten (byggen finns ju i verkligheten), men dessvärre var etiketterna han använde för att beskriva och förstå verkligheten hopplöst passé.
En annan incident jag minns var valet 2002 då jag läste igenom Vänsterpartiets vallöften i punktform. Ingenstans stod det någonting om hur V tänkte sig att egenföretagare passade in i deras bild av Sverige. Arbetare, arbetare, arbetare, var allt jag hittade. Som vilken frilansande musiker eller kulturarbetare som helst kan intyga så finns inga som helst möjligheter inom vår sektor att ha en anställning där arbetsuppgiften är att producera sin egen musik, för skivutgivning. Att jag själv ägde produktionsmedlem - min studio, min mikrofon och min sångröst - var tydligen antingen dåligt (trots att det är det som marxismen strävar efter) eller så hade jag uppnått den "status" som medborgaren ska ha och därför var jag ointressant. Att egenföretagare har det sämsta sociala skyddet av alla i det svenska samhället bekom inte Vänsterpartiet, eftersom deras väljare på förhand bestämts till arbetare. Detta var ett typiskt exempel på hur tolkningen av den heliga texten resulterat i ett misslyckande med att se att det i Sverige 2002 inte behövde finnas någon motsättning mellan att vara egenföretagare och att vara positiv till en generös fördelningspolitik.
Det jag berört ovan är några problem med att förstå vad människors behov är och vad de består i för olika människor - och hur det resulterar i en ofta omodern förståelse av verkligheten. En tolkning som blir särskilt problematisk när gamla begrepp som proletär smyger sig in, fastän dess innehåll helt har bytts ut med tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar