Moving homes

Hi people!

I'm proud to say that I've decided to move to a new address, easier to remember, if you can only manage to spell my name right. See you all there for the future in Theology, Cooking & Music!

www.jonatanbackelie.com

Best

/J

Theology/Ecology

Somewhere I read in a magazine that the principles of Environmental discourses and its value system is at odds with how the church (the Swedish church to be precise) views human life and its value. My comment to this is of course: Which one of the value systems in environmental discourse? As well as there is more than one way of thinking regarding christianity (social values, ideas regarding life, afterlife, interpretation of the Bible etc), there are also several ways of positioning yourself regarding the view on the environment and humanity's position within it.

My position is simply this: The debate over the importance of environmental issues is a brilliant and pressing way to revisit some power structures that has been in place for a number of years now, which no one seems to be able to think outside.

This clearly is the position of Philip Goodchild in his Theology of Money, which clearly posits economy and ecology at odds with each other. The economy - and money in general - has been an attempt to free ourselves of the bondage of being interdependent, and moving towards being independent. Today, the main reason why ecology is allowed to climb up to the top of national and international agendas is due to the paradigm called Ecological Modernization. Without diving deeply into this concept, it takes on the opposite standpoint to that of Goodchild; that there is no conflict between economic and ecological interests, and that with the right incentives the market can play an important role in turning around this entire mess around.

Disregarding that consumerism and the industrial pollution-revolution caused the entire mess to start with, the same forces now say they are not only part of the sollution, but the most important part of the best sollution. If a warning bell hasn't gone off in your mind yet, maybe this is the apropriate place.

What Ecological Modernization essentially attempts is to claim that economic and material growth can continue endlessly, and that everyone will somehow benefit from this. What it does not do is to take an opportunity to seriously revise the spot we're in. Put differently: proponents of Ecological Modernization sees no problem in walking further down the beaten track of happiness-as-individual-consumption. There is plenty of litterature that address this problematic assumption from a vast array of angles: theological, sensus-based and whatnot.

So let's just get our stupid-bracelets out here for a second and ask: What Would Jesus Do? We don't know a lot about what Jesus would do in the 21st century, but I'm pretty sure that the concept of a rich man having a harder time getting into heaven than a camel getting through the eye of a needle provides a pointer that it is time to re-think our route presumed to lead to happiness.

More thoughts to come. Watch this space.

_____________

Further reading:

chapters in:

Sharachchandra M. Lélé "Sustainable Development: A Critical Review", and

Alan Durning "How Much Is Enough?" in:

Conka, Ken & Geoffrey D. Dabelko (ed:s). Green Planet Blues. Westview Press.

Adding to the Favorite Flavas

Yesternight I did one of my rare evening sessions (I tend to use exclusively during the day), together with extremely talented mr Erik L, putting down some vocals for the new Favorite Flava album. Favorite Flava, for those who don't know, consists of Erik L, Paul Mac Innes (aka Psaul) and Stray.

However, before this collab drops on record, you can checkout two brilliant remixes by ERIK L and STRAY included in my upcoming Rakkaus release: ERNESTO "LOVE SPIN WISE LIES", released next friday (19th of nov). (And you can already check out Pinku Vääty ft Paul Mac Innes' brilliant take on Ace of Base's "All That She Wants" on Rakkaus.)

For now, I've gathered some of my personal favorites from them - both collectively and individually. Enjoy!

ERIK L: ELECTRIC DREAMLAND

FAVORITE FLAVA: FAVORITE FLAVA

STRAY: NO BEFORE

FAVORITE FLAVA: SO CRUEL (BUSY REMIX)

ERIK L: WAITING FOR CONTACT

ERIK L: L KIRE PLANET SOULARP

ERIK L: DON'T PUSH (ft 7EVEN:3IRTY & STRAY)

ERIK L: SOUL SYMPHONY

FAVORITE FLAVA: DIFFERENT PHASE

PSAUL: CATCH U

Open with Spotify

The Death of Soul Music

Saying that you're 'a material girl in a material world' is a sign of resignation. Why? Because the world isn't necessarily materialist. There are other options as to how we lead our lives.

Equally money measures how succesful music is. The value in music is not what it does, what is shared through sublime melodies that carry some messages more powerful than any words ever could, but how many units it has sold. That is the 'objective' measurement that we equip ourselves with, in order to measure whether there is a point in even venturing into releasing your music into the general public.

Even worse is when music starts revolving around itself in this respect. When music is not about the message or the meaning or the experience that someone wants to share, but about this evaluation of its own success - in terms of sales and status - things have gone too far.

Soul music came from spirituals, and turned into gospel. It was all highly spiritual. When gospel diversified into also being soul music the spiritual quality of the gospel was applied to all sides of life; sharing different stories and different aspects of life but with the same emphasis and care that was put into the 'spiritual' music. In other words: Soul was not about God, but it was highly spiritual all the same.

So when The-Dream (an artist that I find catchy and moving beyond the point that I'm comfortable with) fills almost three entire albums with stories about how many millions he sold, and how instead of morals he now has money, I can conclude that soul music - in the sense that deserves to be called soulful - has died. I'm thinking of course about a man who sees no problem in cheating on his girl. His sollution is simply to buy a bag for 5000 dollars in order to redeem himself. And this apparently works every time. I give you the death of soul music. I give you The Makeup Bag:

Theology / Music / Cooking

I thought it was about time I made a playlist referring to my blog, sharing some perspectives on the love of food, theology, wine, expressed through music. Here it is:

STEVIE WONDER: RAIN DOWN YOUR LOVE

MADONNA: LIKE A PRAYER

WHITNEY HOUSTON: MY LOVE IS YOUR LOVE

LAURYN HILL: TO ZION

SAM SPARRO: BLACK & GOLD

THE NIGHTCRAWLERS: PUSH THE FEELING ON

CRYSTAL WATERS: GYPSY WOMAN

KIRK FRANKLIN: COUL'VE BEEN

R KELLY: RELIGIOUS

THE-DREAM: SWEAT IT OUT

ERNESTO: LOVE COMES ROUND

THE-DREAM: KELLY'S 12 PLAY

LAURYN HILL: THE PASSION

KIRK FRANKLIN: HE WILL SUPPLY

STEVIE WONDER: JESUS CHILDREN OF AMERICA

STEVIE WONDER: JOY INSIDE MY TEARS

LAURYN HILL: MR INTENTIONAL

ERNESTO: SAVE ME

Open with Spotify

Naturally Islam is perceived as The Threat

This sentence could (slightly readjusted) mean totally different things: "Islam is perceived as The Threat, naturally", or "Islam is naturally perceived as The Threat" would mean entirely different things than what I want to address here. I've recently been presenting a paper at a conference on Muslims and Political Participations. Alongside with this, I'm studying Comparative European Politics. I'd like to share a few points that I see emerging from this.

THE STRUGGLE OF EUROPE

Europe is struggeling. And not in a new way. It struggles, in the way it always has, with its identity. What is the European Identity? The EU largely emerges from a post-WWII context, where the primary objective was to stop a third world war from tearing Europe (and the rest of the world) to shreds. As such, the policies introduced were largely soaked in fears of any one "power"-factor overcoming all else. Some (i.e. Hallstein) have argued that Europe is not a (new) invention, but a rediscovery. According to Nugent however, this overstates the way Europe has ever collaborated, and exaggerates the peacefulness of European history (Nugent 2006:12). So the struggle of Europe should not be mistaken for a struggle for Europe, i.e. fighting back an enemy at the gates - but rather one of identity, constantly asking; how much of a European unity (and hence indentity) is there/can there really be?

INSIDE OR OUTSIDE

So what does it mean that Islam is naturally percieved in a certain way. This is to do where Europe is right now. Arguably, Europe in itself is a highly heterogenous territory, where various regions are in conflict with each other, with the nation-state they're located within, or with the EU as a project. These conflicts have curious effects, such as Catalonia in Spain having a direct micro-diplomacy connection to Brussels, and are not only represented through the national voice of Spain (see Karlsson 2006). So within Europe there are plenty of examples of "cultures" that will never be recognized - and refuses to recognize themselves - as being just an aspect of the overall European Identity, but recognized as cultures in their own right. As these cultures are so clearly connected to a territory that has always been percieved to be inside of the European map, no concern is expressed about the worries of Catalan's or Basqian citizens, not being fully "European".

ISLAM, NATURALLY

With Islam another thing is currently going on. The EU is expanding, as we all know. There is a question of what should be thought of as Europe. Never mind, that there is a long-standing presens of muslims within the European countries already (just think of Greece or Cuprys), or former Jugoslavia, but what really gets people to raise their eyebrows is what is on the edge of the EU's current territory. Here Turkey is a perfect example. And curious and multifaceted. Turkey has for a long time advocated a secular state, even though it counts in some historical sense as a "muslim country".

Today Turkey is having talks with the EU about membership. And there is a clear case of moving-the-goalposts here. Every time Turkey is just about to comply with the demands made by the EU, they add new criteria. The mechanism at work here is a case of being sensitive to anything that seems to be out of the norm.

The EU could/ought to be equally nervous about Catalonia, but since it is placed within Spain there's no need to get the EU's panties in a bundle over what is potentially disturbing the desired European unity. My argument here is simply that being overly sensitive to any nation's defining features just because they are currently the neighbor to the EU-project is ... seems little short of plain ridiculous.

To clarify this argument and put it differently: It is no coincidence that Islam is perceived as The Threat, (a) when we are unable to deal with any threats because they are considered domestic, and (b) when the imaginary map of Europe today is drawn right at the intersection between something that feels familiar (the EU) and something that is not as familiar.

It will always be natural for the EU (or any other territorially bound project) to have an outer perimeter. We should, however, not take the fact that the EU has not yet expanded to include all of the world as an inclination for the current border to be "natural" in any sense. As soon as we stop seing the border as natural, and shift to a perspective where we see the outer European border as something evolving and liquid, we need not find a threat-based logic that explains why the borders have not expanded further. YET.

References:

Karlsson, Ingmar. (2006). Regionernas Europa. Stockholm: SNS.

Nugent, Neill. (2006). The Government and Politics of the European Union. 6th ed. Hampshire: Palgrave Macmillan.

A Postmodern Sermon

Today it's sunday. So what better than to share a bloggalicious sermon, in a postmodern information-highway-type spirit. Today's sermon is about postmodernity, knowledge and experience. Many people ask what postmodernity actually is. Though I'm a fully fledged postmodernist, I'd like to highlight it at its worst here. The worst thing it can be is trivial. When the old tired "all is relative" in fact means "nothing is new". What postmodernity need is to take the conflict of interpretations seriously. It must allow us new grips on things. It must allow to speak with a new language, that allows new and different experiences to be taken seriously. And allow us to hold these experiences to be a genuine form of knowledge.

We often have a romantic image of Samer (Swedish) or indigenous peoples in general. We attribute "contact with the earth" and a "deeper understanding" of things, to them. We acknowledge their right to be themselves, and understand them to be something (or someones) that is qualitatively (at least to some degree) incompatible with our way of seeing, understanding and leading consumerist, career-centered lives.

This is a curious position. It's interesting because it's not that many steps away from admiting to ourselves that there may be something genuinely human that is incompatible with our way of life. It is also interesting because we acknowledge that their type of knowledge has merits, and is of another type than the knowledge produced (for the most part) in artificial, controlled environments in laboratories in the western world.

I've experienced one too many times (and I do this on occasion myself as well): People appologise for their own experiences, as were they not knowledge enough. In fact, most of us have started to doubt our own experiences as knowledge, when it does not match up perfectly to the standard measures of natural science, and how we are expected to word our understanding of the world with the guidance of this perspective. We make excuses for ourselves and say things like "sorry, I know this is a little out there..." and "we'll you can of course say what you will about this but...". This occurs as soon as our experience proves richer than laboratory wisdom.

My question is simply this: Should we really applogise because we add another dimension to experience and knowledge? Shouldn't we just be happy, astound and amazed by that?

Pinku Vääty: Swedenshire

Rakkaus 08! Pinku Vääty returns with some really deep techno in Swedenshire, with some crunchy but beautiful chords, layered with vinyl cracklings that would make any trip hoper from back in the day blush, and all over a steady grooving beat.

This is followed by Tora Vinter's marvellous remix of Swedenshire. This is yet deeper, with some submarine sounds from deep down in the abyss, topped off with some serious acid action.

The last of the three is Popkonto, which could maybe be described as somewhat of a quirky homage to Milton Jackson's Cycles. It's uplifting, steady going, but has also got that special Pinku Vääty-something!

Enjoy!

Jonatan & Rakkaus

Introducing: PSAUL

My good friend and fellow Gothenburg-Gospel always-rocking-your-socks-off-singer Paul Mac Innes has gone and done it again! The new single, is released 7th of November, but before this he's offering up his single for free download to anyone who wants it!

The project is called Psaul, and it's Paul Mac Innes, together with Gothenburgian Stray, who is soon coming up on the forthcoming Ernesto remix-EP on Rakkaus Records. Check these fine gentlemen out, and listen to the blissful 80ies Terrance Trent D'arby-esque Catch U!

Get it here, now!

A Vision.

I got a vision today. Or a new perspective came to me, is another way of putting it if you want to sound less like a mystic. But I don't mind the term mystic, so let's just say I had a vision.

Travelling inwards, somewhere in the centre of my soul, I felt an empty core (like a seed within the centre of a fruit, if you will) where God could come in. At the same time as this was not-me, it was also me. It didn't mean that I am God. It meant that something that was truly me, however, originated or emanated from outside of me. Something that completes me, but that is not a stable part that is only me. Let me try to explain this is a parable of scientific terms.

At a sub-atomic level, things don't follow the same rules of physics. For instance electrons can move in-synch with other electrons that are kilometers away (meaning billions and billions other electrons in between). This is by no means impossible - as it has been observed by scientists - but it's something that we haven't been able to grasp with the help of a formula (that can also predict similar future events).

This parable hit me as I was experiencing this me-not-me-conjunction, and posed the question: What if the two electrons are not synchronized - what if they are the same electron?

Such a perspective (some call it vision) would explain why two electrons manage to do something that is (in physical and scientific terms) impossible or at the very least unexplainable. Such a perspective would radically counter a definition of "being", that defines something as unique because it is bound to be in one place at one time, and cannot coexist with itself in various places simultaneously. For purely practical reasons, science cannot accept such a definition as something "being one" can also "be two" or present in more than one place at the same time. However, this is a precondition for being able to word things in a scientific language. Put differently: Science cannot admit such a position on matter, be it true or not, as it breaks with one of the elementary ideas of physics: that things are one, then interconnected.

The idea that there is indeed something omnipresent, is an idea much alive in other contexts of this world. Theology, and all forms of belief - systematic, or practical everyday-life - are good examples of this. It is a basic tenet that breaks with scientific language. The idea is that God (in whatever religious context you're in) works in this way; flowing in and out of matter. To co-exist with natural science, we have chosen to view the whole deal as God flowing however he/she wants, but in and out of singular atomic and sub-atomic units. We have chosen to understand that God can defy the ideas of humans, instead of rethinking the possibility that a formula that seems unfit to explain this, may also be unfit to explain the depth of the physics of the universe.

As we have run up against one logical contradiction (this is just one of many on the sub-atomic level, as it has been recognized that this needs a totally new set of laws of physics) it poses the question: What if it's not only God that can flow freely in and out of singular sub-atomic units? What if these units in themselves can be at several places at a time, and therefor we are - in some profound sense - all part of each other, as the stuff that we're built from is existing at the same time with kilometers inbetween?

This was my vision; that we are not omnipotent, but can still be deeply interconnected with each other, because buildingblocks within me, is not only within me, but also within something else simultaneously. We are not God, but maybe we're created more in his/her image than we've imagined?

Ingen säger det som Magnus. Ta det lugnt.

Kex wants to be free också.

Electronics Theory. or: Why Things Break Down.

I'm sitting at a friends place, who has been terribly unlucky with computers and electronic equipment throughout his life. My theory though, is: it's his fault.

I've seen a short news editorial about this 11-year old (or however old) little boy, who could sit in front of any computer and within five minutes (he would just type stuff in a word document or whatever) the computer would shut down. This is the basic tenet in my theory.

Ulf Danielsson, professor in theoretical physics, sums up where natural science is today:

The history of natural science is full of discoveries where we get more and more aware of how we ourselves is a part of the picture. Time and space are depending on the movement of the observer for instance. So the scientific process is about discovering and specifying in what ways the reality out there - if there is indeed really something there - is dependent or independent on us. There is nothing self-evident about this, but it's all a part of the scientific process and discovery.*

To put it clearly; we do not (yet) know to what extent the mere fact that we as objects (or scientists in some cases) "tamper" with reality by way of our mere existence. And this is where it gets interesting with electronics and machines. Seeing as this is a current quest in science -still surrounded by much uncertainty and yet unanswered - we don't know what effect humans has on the machines they built, but (since we don't know what the effect is, and this is still under investigation) they are built as if humans have no impact on the machines.

Machines do work well for us, but sometimes they mysteriously break down. Although the process was seemingly uninterrupted; nothing was disconnected, no circuitry is physically broken, and so forth. This leads me to conclude, referring to an old sci-fi term: WE are the ghost in the machine.

* Danielsson in "filosofiska rummet: Universum och verkligheten" (my translation swedish-english)" P1, aired 20100228 i P1.

Put It On Backwards

Just wanted to post this back-catalogue collaboration between myself and mr Vääty (maybe some of you have missed this). And of course, the brilliant as ever Martin 'Atjazz' Iveson.

Do enjoy!

Cheers

Jonatan

Hard at work

Just a small notice, letting you know that I haven't forgotten about you all. I'm currently hard at work, compiling the last two Rakkaus releases of the year: The first is due next Friday, and is a Pinku Vääty single featuring a brilliant Tora Vinter Remix! The last release for 2010 is a remix EP with remixes of all the Ernesto songs out to date: It's called LOVE SPIN WISE LIES and features Love Comes Round, Spin On, Wise, and Pretty Lies - all in new exciting versions by a few favorite producers out there!

In the meantime, you can check out the a taste of Swedenshire at soundcloud.com/rakkaus-records

best

Jonatan

Think-Tank Thoughts

I was reading an article in a major Swedish newspaper the other day. The author was affiliated with a conservative christian think-tank. That made me think. If think-tanks are designed to be places where people can evolve and formulate their ideas in new and exciting ways: how can they be sure that they end up with an end result that is in keeping with their ideological label? Put differently: (for instance) how can a liberal think-tank promise (beforehand) that their sollution to the question is in fact a liberal one?

That's when it hit me: Isn't that exactly what has happened with liberalism in general, and Swedish political liberalism in particular? People have been asked to find liberal sollutions to questions. Then, when the answer comes back from the think-tank it's automatically ideology-approved because of its origin from "within" the own circles. Never mind that the answer has nothing to do with liberalism in a classical sense of the word.

This is typical for the Liberal People's Party in Sweden (Folkpartiet Liberalerna). They have a political program that is extremely difficult to relate to liberalism. During the election-campaign in Sweden I asked many people working for LPP to clarify the connection between their party stance today and liberalism as ideology. All of them failed miserably.

Surely there must be a think-tank out there that is to blame.

Seven new deadly sins

What are the deadly sins of the 21st century: Lack of money, bad credit, collectivity before individualism, lack of ambition, partypooping, cockblocking, and moving too slow on the property ladder?

I posed the question on Facebook the other day, and I'd like to elaborate here on how I was thinking.

LACK OF MONEY & BAD CREDIT

These can be treated as one. Whether you can trust someone today is measured in their ability to pay debts. Paying debts makes reliable people. You say: Well, that's how banks think, sure. But I'd like to pose the question: Don't people tend to think exactly the same way? Since money is such a cornerstone in being able to do anything in our culture, a huge amount of reputation is vested in how people spend (or don't) money. Someone who borrows money from you and are not paying it back? You're likely to see him/her as less trustworthy in other areas as well.

COLLECTIVITY BEFORE INDIVIDUALISM

The individual. Autonomy. It's such a pretty myth. Really we're drawn into more sticky messy interdependencies than we can even imagine. But for simplicity's sake; let's pretend that we're autonomous individuals. Society today is composed in a way where we're not supposed to really need each other. Again this falls back on the principle of having money, which is "sovereignty dispersed" (se Philip Goodchild's Theology of Money). Money creates the illusion that we are independent. Collectivity on the other hand is admitting that the individual is insufficient, frail and small. An admission that we desperately need other people. And lots of them, in fact.

LACK OF AMBITION

Do we have a job, or a career? Where does this lead us? I often get the question: what are you going to do with your degree in religious studies? My answer is: I plan on using it to move up the pinhole to a doctor's position at the university, but essentially doing the same thing as now: reading books, undertaking scientific projects, producing text.

With music it's the same. Music is essentially good if a lot of people buy it. There seem to be a standard within every subgenre that dictates exactly how much is much, but you need a good chunk of people and (again) monetary success, that "proves" you a success.

I like the jobs in the past. People were butchers, cheese mongers, and farmers. For life. And they were totally contempt with that. Today contempt is a curse word: Oh no, he said the c-word. I also like the fact that this relation to work, at the very least within the food sector, is growing again. The whole slow food business is a typical example of this. Let things take their time, and as long as you can live off it, that's all the success you need.

PARTYPOOPING

There's is very little room for the quiet, downtime, being alone, feeling small, maybe even broken, when you and all your friends are constantly expected to give updates about what's on your mind (what's your identity) and where are you (where are you partying), and feed pictures of your happy self into the machinery.

COCKBLOCKING

Pleasure. Everything now. No restraint. Those phrases sum up our extremely hedonistic culture today. How dare you deny me pleasure? Why on earth would anyone object to anything that gives me please? Not allowing or helping people in their pursuit of pleasure - disregarding whether their specific goal is actually meaningful - is a big no no today. It gets even worse when someone is actually objecting to some innocent fun and fornication. Dude, don't cockblock me.

MOVING TOO SLOW ON THE PROPERTY LADDER

A house is not a home. It's an investment. And even for the people who primarily want to see their house as a home, most still admit to it also being an investment. So when you refurbish your kitchen or bathroom: do you do it for you or for the person who you imagine will live in this house after you? Do you choose to make your home truly yours, or are you just safeguarding your investment with future revenue in mind? I think these thoughts impede the very essence of what a home should be about: a place to feel safe, relaxed, tranquil, that keeps you warm and your groceries chilled. For those who really commit to making their home their home, they are guilty of jeopardizing the pace of which they climb up the property ladder.

For those of you who are guilty of any of these sins, I say: Good for you. These things doesn't lead to hell. Instead they make life, here and now, hell.

Gastrosexual?

The new thing is not the metrosexual man, but the gastrosexual man, according to swedish newspaper Metro (Oldenburg, pp 3, 20100930).

Please.

"More than every other woman have been attracted by a man who've cooked a good meal at home. 'It's true, women gets crazy impressed with guys who can cook. It's super trendy with men by the stove', according to Magnus Albrektsson, teacher at the Restaurant Academy in Stockholm".

Double please.

Being a man who cooks I find this utterly absurd. Food being sexy is pureply based on the notion that men who are skilled in an area where they are not assumed to excell somehow adds extra appeal. And that is, to me, the root of the problem with this entire thing. Men are still not expected to do such an elementary addition to their own everyday life such as cooking. If cooking is supercool, how could shouldn't it then be to take out paternity leave and stay at home with your child? That ought to get those presumptive mums to flog the pill out the window instantly. The trouble is; that is hardly the case, right? Being a father who's there for your kid is not considered either trendy, sexy or any other objectifying word. Problems occur when it's labelled "trendy" to cook, because it suggests that there will come another day, when it will be equally trendy to be a caveman who expects to come home to a set table every day after work.

It should never be considered trendy to cook, doing dishes or laundry or decorating your home's interior to a certain level. It should all just be a part of every person's minimum level of commitment to a relationship and home. The fact that cooking allows for a certain level of thought and care to go into the preparation of a meal (compared to the laundry process) shouldn't take away the intial fact of making sure there is something that is both nutritious and palatable on the table every day.

And where are the gay men in the study? Do they find it super sexy with cooking men? Or are they all looking at a lifetime of perpetual takeaway dinners and fab lunches? The relationships were both are potentially equal (since there is less of a presumption regarding division of labour) has simply been left out of the study. All in all:

Triple please.

Ernesto: Wise

Here it is. The new Ernesto release: WISE!

Let's just say that it's Intelligent Soul Music (with a big nod to the lovely genre Intelligent Dance Music that is now called electronica). The song is somewhat of a pressure cooker that holds everything in place, without exploding. Then the remix evolves and takes it in a full on dancefloor direction.

It drops on friday (October 1st), but you can check it out already now!

If you wanna hear the DJ Nibc Remix in higher resolution, visit the rakkaus soundcloud page. (If you wanna hear the original in full length and quality before buying, you can watch that space when the release is out.)

Enjoy!

Jonatan

Recap: Halv Åtta

Foto: TV4

För den som har missat veckans matlagnig, eller vill se programmen igen, finns de på TV4 Play.
Recepten på både mina och de andra deltagarnas rätter hittar ni på recept.nu. Här är en länk till min förrätt, varmrätt och efterrätt.

Höger-Vänster / Minimalism-Maximalism

Efter att ha skrivit om utanförskap har turen kommit till en diskussion om vänster vs höger. Jag har tidigare uttryckt en stor skepsis gällande giltigheten i att dela upp politiken i ett vänster respektive höger. Jag tänkte idag, emellertid, beskriva en viktig skillnad som jag tror finns mellan blocken idag, även om jag tror att den är av mer pragmatisk karaktär än ideologisk. Det är skillnaden mellan minimalism och maximalism.

Idag ser formeln ut så här: vänster=maximalism, höger=minimalism.

Om man som jag är en anhängare av ett perspektiv som säger att religion och politik sysslar med samma existensiella grundfråga, så borde det vara ganska klart att jag föredrar en maximalistisk politik, det vill säga, en inställning där det inte finns något område i samhället som kan anses vara opolitiskt.

MINUSET MED MINIMALISM

Problemet med minimalismen är utsattheten för grupper. Problemet med minimalismen är att individen målas ut som ensamt ansvarig för sina problem. Samhället må ha skapat dina problem, men du är skyldig att ordna upp dem. Problemet med minimalismen är att startpositionerna är cementerade och inte bryts upp - i synnerhet inte för den som vill åberopa en annan frihet än den som pengar ger. Men skulle man inte kunna ha en maximalistisk högerpolitik? Mitt svar är: Jovisst.

Hur skulle den se ut? Först och främst bör det sägas att marknaden har en dubbel funktion i demokratin. Den är potentiellt demokratisk eller antidemokratisk. Marknaden omfördelar i praktiken den demokratiska makten så att det blir möjligt för ickedemokratiska principer att vara medstyrande; så länge maktresurser är så tätt sammanknutna till det inflytande som pengar ger. Att pengar ska ha den typen av centrala position i ett demokratiskt samhälle är inte givet, även om det kan tyckas svårt att se hur det skulle fungera annars. Men om vi tänker oss en maximalistisk högerpolitik så är det möjligt att tänka oss en tydligare politisk reglering av marknadskrafter - istället för den avreglering som generellt förespråkats. Att nya typer av utvärderingar först in och prissätts annorlunda är inte omöjligt. Begreppet hållbar utveckling är ett exempel på hur en ny balans eftersöks inom marknadens område, genom att prissätta utsläpp och ge företag incitament som ska stimulera till en "grön omställning".

Eftersom det här också är en kommentar på politikens pragmatiska utformning så kan man också kommentera valresultatet och Moderaternas stora ökning med att påpeka hur de närmat sig en långt mer maximalistisk syn på politiken, än vad som kanske är brukligt (jämför med USA t.ex.). Det är också ironiskt nog så att Moderaterna varit tvungna, mitt i sin utförsäljning av statliga monopol, att samtidigt gå på tvärs med sin egen ideologi, när man under finanskrisen fick gå in som stark ägare i banker och finansiella institut som höll på att gå omkull (för att detta skulle kosta för mycket för samhället). En tydligare avvägning mellan markandsliberalism som ideologi och en nykter kostnadskalkyl som verkligen beaktar kort- och långsiktiga kostnader för samhället tror jag är en mycket bra början på hur en maximalistisk högerpolitik förmodligen skulle kunna vara fruktbar, utan att överge centrala delar av ideologin.

Utanförskap i en atomistisk värld?

Igår pratade jag med en vän, som inte röstat precis som jag tyckte, lite för att vi definierat det här med omhändertagande olika. En viktig komponent i min väns resonemang var ordet utanförskap. Det är ett anklagande ord som viner från än det ena, än det andra hållet i den politiska debatten. Men vad är utanförskap? Vem kan över huvud taget alls vara utanför i en kultur som genomsyras av en atomistisk världsbild, där individen är helt autonom och en helig institution?

UTANFÖRSKAP SOM ARBETSLÖSHET - EN MATERIALISTISK DEFINITION
I tidigare analyser, kring valet, har jag varit kritisk till hur människovärde och arbetsförhet kopplas ihop. Här finns ytterligare en sådan koppling. När arbetslöshet och segregation diskuteras svepande misslyckas vi med att ställa en avgörande fråga: Är personerna vi pratar om inbegripna i någon form av sociala nätverk som gör livet värdefullt och innehållsrikt? Eller blir talet om utanförskap en självuppfyllande profetia? Om vi pushar tillräckligt hårt för att människor måste ha ett jobb och betala skatt för att vara "riktiga medborgare" så placerar vi lättare in människor i en situation där vi talar om för dem att de är utanför "det som räknas". Med andra ord så är det utanförskap som diskuteras en helt materialistisk definition, som inte tar hänsyn till personligt välbefinnande och lycka och samtidigt inte heller tar hänsyn till materiell standard!

KÄRNFAMILJENS DÖD
Om högerns problem ligger i att alltför hårt betona jobb som innanförskap och allt annat som utanförskap, så är vänsterns problem relaterat till kärnfamiljen och idén om att den behöver dö. När kärnfamiljens död beskrivs, så är det i termer av kvinnlig frigörelse: alla ska kunna skilja sig och klara sig helt på egen hand, om så önskas. Jag tycker att det finns en stor poäng i detta. Men det finns också en stor fara i hur resonemanget förs. Att klara sig helt på egen hand tror jag nämligen är en fabel; det är inte något vi människor är kapabla att göra. Jag är övertygad om att kärnfamiljen inte är självtillräcklig i en värld där tempot eskalerat på det sättet vi sett på senare år. Risken är att vi blir inbegripen i färre strukturer av omsorg, alltmer utlämnade till oss själva. Jag tror att pressen på kärnfamiljen att "klara biffen" resulterar i oerhört många skilsmässor. Jag tror i själva verket att en kärna på två personer inte är tillräckligt för att orka eller kunna uppfylla de krav som samhälle, arbetsplats och familjeliv ställer. Emfasen behöver därför ligga i "kärnfamiljens död" som ett sätt att tänka bortom ett för litet nätverk, med fokus på hur vi kan utöka vår kontaktyta och mellanmänsklighet, istället för att tänka oss att vi kan klara oss med ett ännu mindre nätverk - individen.

ETT PARADIGMSKIFTE
Jag skulle vilja hävda att den individcentrerade synen på människan och mänskligheten lämnar mycket att önska. Det är också mer av en populär samhällelig uppfattning; i akademisk litteratur (teologisk, politisk och annan) ses individen mycket mer sällan i sådana termer. Istället erkänns hur individen är oåterkalleligt sammanlänkad med en mängd olika sociala strukturer och socialiserande faktorer. Synen på människors snåriga inblandning i varandras liv uttrycks inte i den debatten som något beklagligt.

POSTINDIVIDUALISM
En musicerande vän till mig kom med ordet postindividualism. Jag tror att den termen är en bra beskrivning av den diskussion som fortgår. Det är en företeelse vi borde ta på allvar. William Connolly (min favoritteoretiker) beskriver bl.a. hur straffrätten utgår från idén om individens fria vilja; att vi har en "fri" vilja. Samtidigt så erkänns i stora och omfattande studier och i teoretiska diskussioner hur viljan är formad och styrd av olika faktorer vi inte kan undkomma. Samtidigt finns det en total brist på idéer om hur en alternativ utformning av rättssystemet skulle kunna se ut - och därför fortsätter vi att ha ett system baserat på individens fria vilja som om den fanns. Jag erkänner att alternativet är oerhört svårtänkt: hur dömen vi (de delar av) samhället som är ansvarigt för att forma individen som begår brott? (Ska samhället dömas till samhällstjänst?) Men vi behöver tänka bortom individen. Bara för att det inte är enkelt, så innebär det inte att det finns ett akut behov att tänka nytt och annorlunda.

Så för att knyta ihop säcken: jag tror att vi pratar om ett utanförskap som vi egentligen inte har tänkt igenom och därför "mäter" på ett väldigt märkligt sätt. Så länge individen ses som självtillräcklig (inte bara okränkbar), så kan människan per definition inte vara utanför. Och så länge vi tänker oss att vi ska kunna gå från en kärnfamiljskonstellation till att klara oss helt själva, så tror jag också att vi går från ett omöjligt krävande scenario till ett än mer omöjligt. Utanförskapet, i mina ögon, består i att vi ser oss själva alltför mycket som individer.

Mer av musiken

För er som vill lyssna mer på låten jag framförde, så kommer den här:

Och här är länken till singeln på iTunes.

Halv Åtta, nu verkligen HOS MIG.

Ikväll är det dags för del två av Halv Åtta, och då är det min tur att laga maten och stå för värdskapet! För menyn kolla in länken till TV4.

En till bild från Jennifers finfina bjudning igår!

Vi ses Halv Åtta i TV4!

Jonatan

Halv Åtta Hos Mig! / Come Dine With Me

Ikväll, mina vänner, syns jag i rutan i TV4s Halv Åtta Hos Mig! En riktig odyssé i fantastisk amatörmatlagning, goda viner (idag bl.a. en "sur tysk") och mycket annat. Exakt hur Helge Skoog kommer dissa mig återstår att se!

Ikväll är vi hemma hos den förtjusande Jennifer Pedersen (här sittandes i ett badkar, som man ju gör), och hennes ypperligt stylish våning i Vasastan.

Vi ses i TV4 ikväll, 19:30!

Mer info om kvällens avsnitt och mat

______

For Enligsh speaking people, this post is to let you know that I will be participating in the Swedish version of Come Dine With Me, starting tonight and continuing until thursday.

What the world needs now, is love love love ...

Eller kanske borde rubriken vara What the Left needs now, is love love love ...

Jag tänkte kommentera den svenska postval-situationen, med rödgröna på 43,7%, alliansen 49,3% och rasister 5,7%. Det finns mycket snack om hur det "blåser högervindar"i Europa, men om vi ska likna blockpolitiken vid ett kärleksförhållande, så är det inte ens fel att två träter. Annorlunda uttryckt: analysen bör innefatta frågor om hur vänstern i Sverige egentligen uppfattas? Nedan tänkte jag ta upp lite tankar kring vad som skulle kunna skapa ett bättre och varmare klimat (och då menar jag inte som resultat av en globalt slapp miljöpolitik) i Sverige. Punkterna som jag valt att resonera kring är:

- Vem är extrem?
- Hat, cynism eller kärlek?
- Tillräckligt många har det tillräckligt bra.
- Det ologiska med frihetstanken
- D.I.Y.-politik och materialism

VEM ÄR EXTREM?
En poäng man kan göra är hur marknadsliberalismen har betraktats som en tämligen extrem doktrin i Sverige tidigare. Det verkar ha gått de flesta förbi, men Beatrice Asks hejdlöst oseriösa uttalande igår där hon beskrev Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna som extrempartier i samma andetag. Så är förstås inte fallet. Vänsterpartiet är inte längre kommunister och deras motsats är förstås de som är längst höger ut på den respektabla delen av skalan: alltså Moderaterna. Socialdemokraternas projekt i Sverige (som historiskt sett lyckats väl) har alltid varit att slå in på en mellanväg mellan kommunism och kapitalism (alltså mellan vänster och höger). Då var detta en normaliserad medelväg. När nu en av de tidigare "ytterligheterna" normaliserats, är det ingen slump att det finns mer utrymme för ideologier till höger om högern. Detta är inte en "dom" över Moderaterna; bara ett konstaterande över att en förskjutning av vad som är normen de facto har ägt rum. Detta förefaller stämma relativt väl också, eftersom ett nynazistiskt parti tagit plats i Grästorps kommunfullmäktige i samma val som SD gjort entré i riksdagen.

HAT, CYNISM ELLER KÄRLEK?
Jag skrev inledningsvis att vänstern behöver rannsaka hur man uppfattas. Jag tror att man inom de egna leden ser sig själva som solidariska med de utsatta i samhället; alltså en kärleksfull inställning till medmänniskor (och motmänniskor). Jag tror dock inte alls att det är så vänstern upplevs från utsidan, utan håller med den politiske teoretikern William Connolly när han säger att vänsterns definierande drag håller på att bli cynism. Problemet tror jag är Scapegoating. Väldigt ofta handlar vänsterns perspektiv om att tala om vems felet är (överklassens) istället för att utarbeta strategier som vittnar om mänsklighet. Alla torgmöten som faller in i en slentrianjargong där "kamrater", "proletärer" och "överklass" yr om varandra, tror jag är ytterst kontraproduktiva. Det jag tror skulle "revolutionera revolutionärerna" är om vänstern uppvisade genuina, genomgripande drag av omhändertagande; om demonstrationerna för och emot saker var lite mer sopkök och kramkalas och lite mindre skanderande och bärande röda fanor. Faktum är att Marxs (och min personliga favorit; Simone Weils) skrifter utgår ifrån ett perspektiv som genuint bryr sig och vill ändra för personer som har det dåligt. Ett sådant perspektiv kanske inte bäst uttrycks genom ilska?

TILLRÄCKLIGT MÅNGA HAR DET TILLRÄCKLIGT BRA
Man skulle kunna sammanfatta samhällsläget i Sverige med att det är glädjande att tillräckligt många har det tillräckligt bra för att kunna våga satsa på sig själva och gissa på att man klarar sig i ur och skur (och därför röstar på alliansen). Det vittnar om större resurser i plånboken för många (inte bara ett toppskikt som vänstern gärna vill få det till). Frågan är dock vad denna plånbok ska användas till. Ett Sverige med många rika behöver inte innebära ett kallare Sverige. De där pengarna kan användas informerat, hjärtligt och omsorgsfullt för att ta hand om andra människor. Jag har de senaste dagarna läst om många som vill betala mer i skatt för att de inser att andra har stora behov. Jag hoppas att de människorna inte bara konstaterar att de har det bättre och köper taxfreewhiskey för pengarna, utan verkligen sätter sig ned och klurar på hur de nyvunna pengarna kan hjälpa någon som behöver dem.

DET OLOGISKA MED FRIHETSTANKEN
Frihet, det är slagordet framför alla för allianspartierna. Jag har dock tidigare skrivit hur liberalismens frihet i ett välutvecklat samhälle som idag har gått väldigt långt bort från den näst-intill anarkistiska grundtesen "varje människa ska få göra vad de vill, så länge de inte skadar någon annan". Friheten har dock utvecklats till en frihet från, lite såsom vår religionsfrihet oftast tas i bruk för att uttrycka hur vi ska slippa behöva ha någon religion (eller kanske ens veta av någons religiösa tankar och anspråk). Men en stor brist finns i tanken med frihet, och även med tanken på frihet från; nämligen friheten från beroende av pengar. Friheten i ett marknadsliberalistiskt samhälle är bara reell för den som har pengar nog att göra val. Friheten är alltför ofta bara ett val mellan Lidl-ketchup och Felix ketchup. Friheten att verkligen kunna välja tas inte särskilt väl om hand för den som vill göra sig mindre, inte mer, beroende av pengar. Ur ett teologiskt perspektiv är detta förstås allvarligt, men även för den som önskar leva ett alternativt liv där inte pengar är navet i alla frågor, så är detta i praktiken oerhört svårt att ens tänka, för att inte tala om att leva ut.

D.I.Y.-POLITIK & MATERIALISM
Men är inte allt det här överspelat? Nu har vi ju valt? Nu kan löpsedlarna går tillbaks till att handla om Ensam Mamma Söker Bonde... Under en marknadsliberal regering måste det politiska handla om D.I.Y.(do it yourself)-politik, nämligen att tänka om kring hur vi kan leva på ett sant alternativt sätt, om det är det vi vill. Om vi t.ex. verkligen vill ställa upp för människor, eller vara mindre beroende av ett ständigt tillflöde av pengar (som gör oss utsatta för arbetslöshet, sjukdom eller finanskriser), då behöver vi fundera ut på vilka sätt vi kan skapa det samhället inom samhället som vi önskar oss. Jag har verkligen inte alla svaren på hur vi ska åstadkomma det. Trots det vill jag ändå skicka med vissa tankar på vägen.

- Tala om pengar
Få saker är så tabu som att tala om pengar. Särskilt kanske för de som har stort fokus på pengar; fondförvaltare, banker, välbeställda i samhället osv. Men när pengar utgör grunden för politiken, så går det inte heller att vare sig prata eller omsätta tankar i handling utan att behandla ämnet pengar. Och när pengar placeras märkligt så heter det enligt vissa att "företag saknar incitament" eller "människor har utförsäkrats". Pengar är i grunden medverkande och avgörande, och ett mindre beroende av pengar - en degradering av hundraprocentig materialism, om man så vill - måste börja med en utvärdering av pengars helt avgörande roll för människor och demokratin.

- Bjud på mat
Mat är mäktigt. Måltiden som sådan kan vara transformerande. Inte bara så att människor sätter sig hungriga och lämnar bordet mätta. Jag är övertygad om att en rörelse, där människor sträcker sig ut mot varandra och öppnar sina hem, sina dörrar och sina plånböcker för varandra, är en micro-revolution som handlar om just att omsätta sina fina tankar i hjärtlighet. Många gånger heter det att vi inte har tid med än det ena, än det andra. Att ge människor vår tid och uppmärksamhet är det mest värdefulla vi kan göra. I vår lilla familjekonstellation har vi det fantastiskt mysigt kväll efter kväll, måltid efter måltid. Hos oss handlar det inte om att skrapa i oss näringsämnen enligt tallriksmodeller. Det kan jag bjuda på. Jag vill inte sitta tre vid vårat bord längre. Härmed är alla välkomna alltid. Vi är inte ett sopkök eller ett mercyfuck. Det behöver inte finnas en anledning (i stil med; jag är ensam/trött/pank). Att se varandra och rå om varandra är någonting jag tror på och en helt avgörande del i att vara människa, att fortsätta orka vara en mänsklig människa.

- Klimatkonsumera
Det kan verka som en motsättning; konsumera och bli mindre beroende av pengar och ett materialistiskt fokus. Men vi måste konsumera vissa saker. Men vi måste inte konsumera så mycket av det. Och vi kan konsumera rätt grejer. Jag tänker t.ex. att med en regering som gör för lite för klimatarbetet så måste vi som familj göra en egen grön omställning. Inget som inte är ekologiskt eller rättvisemärkt över tröskeln, utom i nödfall, är en bra devis. En annan att lägga till så mycket på gaget på framtida internationella spelningar att det räcker till både utsläppsrätter och trädplantering. Inget omoraliskt kaffe. Inga barnkläder gjorda av andra barn. Inga kinesiska produkter gjorda i en omänsklig låtsasdemokrati. De här sakerna måste bli självklarheter, inte livsstilsval som vi gör när vi har "pengar över". På så här vis kommer det förmodligen inte bli pengar över heller. För att betala vad något kostar är något som vi inte är vana vid och knappt har råd med längre. Men materialistisk standard får inte bli en måttstock varken för vad som är vettigt, vanligt eller värdigt; i synnerhet inte för en teolog.

Det här är mina vallöften. Min rödgröna mikroregering. Min teologi omsatt i en politisk-religiös praktik.

The Togetherness

I've been pretty consumed with discussing political ideology and how the Swedish parties relates to these in the last few weeks (and have written extensively about it over the summer). For those who are not Swedish nationals or do not understand Swedish this have probably been of moderate interest. However, something I'm very happy about today is the level of commitment and engagement we have seen regarding Swedish politics. My Facebook wall have absolutely exploded with everything from humoristic commentaries to pure propaganda, and everything in between. Last two elections the percentage of people voting has been around 80% of the people eligeble to vote. I think that is fantastic! 8 out of 10 adults do actually care enough to go and take a stand regarding what direction their country is heading in. In the last US election the equivalent number was aproximately 60%. And those 60% was a record high!

Regardless of what government Sweden gets tomorrow, I'm happy about the level of engagement that virtually everyone is throwing into the pot. After all, that type of caring and commitment to our future politics, is a politics in its own right, and has the potential to be just as important as the casting of votes today.

Regardless of today's result, I will also continue to talk about politics, ideology and what ties them to theology, ontology and the questions about what it is to be human, and how we should live together. Politics is not about a sunday every four years; it's about participating in the society which you are living in, and from all the social institutions and ties you are always tied in to, regardless of your commitment. Therefor it only makes good sense to actively engage these questions. It could be compared to a wind that you had power over: Either the wind will move you, or you will do what you can to make sure it blows in the right direction. Either way: the wind will blow from one place to another.

Ett teologiskt perspektiv på valet 2010

Sedan maj har jag analyserat de ideologiska grundpelarna som de politiska partierna utgår ifrån och kopplat ihop det med nutida idéer, både från den svenska politiska scenen, men också med internationell politisk teori. Jag ska villigt erkänna att jag inte har lyckats analysera Centerpartiet, eftersom ett före detta bondeparti är något av ett intresseparti (likt Sjukvårdspartiet) även om de omdanat sig till småföretagare-på-landet-partiet (läs: bondepartiet). Jag har inte heller analyserat Feministiskt Initiativ, som står för ett perspektiv som i stort saknas och behövs i svensk politik så länge vi inte har lyckats med grundläggande saker som lika lön för lika arbete.

Nu har dock turen kommit till att dela med mig av några teologiskt informerade tankar kring politik och hur jag tänker rösta i det svenska valet.

DET OACCEPTABLA ELLER OSAGDA

Det finns föresatser inom svenska politiska partier som jag inte kan acceptera. Men inte alla dessa har någonting med någon form av teologisk utgångspunkt att göra. Ett sådant exempel är Jan Björklunds skolpolitik. Men eftersom anledningen till att jag ser Jans skolpolitik som förkastlig inte vilar på en teologisk grund, så är den (och andra exempel) inte något jag kommer beröra här.

Sedan ska det naturligtvis lyftas fram att tolkningen av Bibeln i mina ögon inte mynnar ut i en perfekt partipolitisk ideologi. Det är inte min mening att försöka klämma in Bibeln och det Kommunistiska Manifestet (t.ex.) i ett omslag och säga "se, här är de tre testamentena". Enligt mitt sätt att se är miljöpolitiken oerhört viktig, men när det gäller 2000-talets miljöproblem är det minst sagt svårt att uttolka principer ur Bibeln som kan ge vägledning.

TEOLOGI BORTOM VÄNSTER OCH HÖGER

Jag ställde frågan till några kristna vänner igår: Vilka bibelord/passager/bilder av Jesus informerar ditt sätt att rösta? Till min stora förvåning hade de inte tänkt i de banorna. För mig är svaret enkelt. Alla kristna har säkerligen sina bilder av vem Jesus var, och vad i hans liv och gärning som var centralt - som gjort att vi tycker att det i någon mening är värdefullt att kalla sig kristen och vara en sorts 2000-talsk lärljunge. Jag tänkte dela med mig av min bild.

Det ni har gjort mot en av dessa mina minsta, det har ni också gjort mot mig.

Den "sammantagna" Jesus som framträder när jag läser Bibeln är framför allt en som ger upprättelse, förlåtelse, hjälp, förståelse och människovärde till alla de som kommer i hans väg, och i synnerhet de som har det allra sämst. Återigen, citatet ovanför är inget direkt politiskt manifest, men det är å andra sidan högst politiskt: och framför allt, långt mer kompatibelt med vissa partilinjer än andra. Om jag citerar hela Bibelstället framträder det än mer tydligt:

'Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.' Då kommer de rättfärdiga fråga: 'Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? ... Kungen ska svara dem: 'Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig." (Matt 25:35-40)

Det här är en stark solidaritetsprincip som tar parti för de svagaste och mest utsatta i samhället. När jag hör hur det talas om att konkurrens är bra, tänker jag: de som nämns här; det är dem som misslyckas i konkurrensen - förlorarna. Konkurrens är ett synsätt som är synonymt med den starkes rätt att ta vad den kan (inom de villkor som sats upp på området). Konkurrens förutsätter att människor inte bara kan utan även ska tävla med varandra. Och tävlingarna (om jobb, bostäder, bättre löner, bättre materiell status etc) har alltid en förlorare. Tanken om konkurrens som samhällets primära källa till framgång kan inte annat än att lämna många människor i tävlingens bakvatten.

ARBETSFÖR = MÄNNISKA?

Nästa sak som är viktigt här är något som jag berört tidigare, nämligen likhetstecknet mellan arbetsförhet och människovärde. I ett samhälle där alla ska jobba - inga "undanflykter" - så förutsätter det en norm där människan inte får lov att vara trasig, liten, utsatt eller traumatiserad. Inte nog med det, människan får inte lov att vara annorlunda. Med likhetstecken mellan arbetsförhet och människovärde blir exempelvis förståndshandikappade något mindre än människor. De blir något som vi andra "tyvärr måste" bära. Mitt perspektiv är att människor med någon form av handikapp inte är trasiga. Jag skriver inte under på en norm som säger att människor måste förstå principer som demokrati, deltagande, arbetsmarknad osv för att betraktas som människor. Det fina med att vi är människor är att vi kan höja oss över ett synsätt där de svaga djuren i flocken blir byten för hyenorna. Vi har möjlighet att höja oss över sådana primitiva livsbetingelser och istället vara en flock, medvetna om att vi kan skänka varandra glädje och gemenskap, utan att behöva vara starka. Det finns tillräckligt många tillräckligt starka för att vår flock ska fungera på ett hjärtligt och generöst sätt gentemot varandra.

GUD & MAMMON

Människan kan inte tjäna både Gud och pengar, säger Jesus. Jag tycker att kvalitén på valdebatterna illustrerar detta plågsamt tydligt. Människor mäts ideligen i hur mycket de kostar: Sjukvården kostar så mycket, Bidragstagare kostar si mycket och Invandringen kostar ytterligare så mycket. Ja, människor kostar pengar. Men när vi börjar tänka på det sättet har vi vänt på hela resonemanget. Människan har uppfunnit pengar för att kunna handla med varor utan att detta sker genom direkta utbyten. Återigen: människor i utsatta situationer är inte en handelsvara. Om vi värderar dem som om de stod i vägen för vår möjlighet att köpa en bit oxfilé på fredag, så har vi åter reducerat oss själva till de där djuren på savannen: mata hyenorna med de svaga, så får resten av flocken mer mat.

Sverige är ett av de säkraste, tryggaste, mest välfungerande länderna i världen. Vi, om några, har verkligen råd att vara generösa och visa omsorg om andra än bara den allra innersta kretsen kring oss själva. Det är en futtig dag när vi sätter 500 kronor extra i plånboken framför en generös och hjärtlig omsorg för varandra. I mina ögon är det också ett centralt uppdrag som kristen att sätta varandra i främsta rummet och inte fortsätta längs med den futtiga vägen som vi har gått på sedan 2006.

Läs tidigare analyser inför valet 2010.

MP - inte för alla

När jag vid ett tillfälle intervjuade Mehmet Kaplan (sitter i Miljöpartiets partistyrelse) för min uppsats, sa han att Miljöpartiet räknar med en spridning där någonstans mellan 30-40% av deras väljare, traditionellt valt höger och 60-70% traditionellt varit vänsterväljare. Det här låter jag illustrera min poäng med Miljöpartiet, nämligen att det är dags för fler motsättningar inom politiken än bara den mellan vänster och höger.
Det finns många fler exempel på hur vänster och höger inte alltid är den viktigaste skiljelinjen. EMU-frågan är ett utmärkt exempel som delat partier itu och enat människor över blockgränser. Det finns andra exempel också, som exempelvis feminister och kristdemokrater som protesterat mot pornografi och prostitution och gjort gemensam sak, även om de tycker annorlunda än varandra i snart sett alla andra frågor.

NYA FRÄSCHA DIKOTOMIER.
Skiljelinjen vänster kontra höger kan alltså ifrågasättas. Jags kulle vilja säga att den bör utsättas för kritik. Och ibland bör den överges. Samtidigt så utgör den ett välfungerande exempel på politikens uppgift, som enligt Chantal Mouffe kan sammanfattas som uppgiften att göra (illegitima) fiender till (legitima) motståndare: Alltså ett sätt att bereda plats för en diskurs mellan människor som motsätter sig varandras idéer. Således ska vi alltså inte avskaffa dikotomin vänster-höger. Det vi behöver är istället att lägga till nya fräscha dikotomier i de fall där vänster-höger inte utgör en bra (eller den primära) skiljelinjen. Ett bra sådant exempel* är det som Miljöpartiet tillför; nämligen dikotomin människa kontra ekosystem.
Modernismens tillväxtiver är ett utmärkt exempel på hur människans kortsiktiga finansiella intressen får posera som hela mänsklighetens samlade intresse. I själva verket förhåller sig det inte riktigt så. Ett hållbart ekosystem är förstås en förutsättning, inte bara för människans eventuella tillväxt, utan för hela hennes existens. Det kanske är lätt att tro att miljöpartiet är lite grann ett parti för alla. Men de är ett parti som kanske skulle kunna sammanfattas med att de är emot både vänster och de två högerriktningarna som är synliga idag, dvs konservatismen och marknadsliberarlismen. Som William Connolly påpekar så är lösningen på den politiska utmaningen idag inte att avskaffa metafysiken eller människors tro och passioner, utan istället att fylla symboliska ord som moral, tro, dygd och tillhörighet med ny innebörd (Connolly 1999:113). Det kan omöjligt vara så att moral är någonting som Kristdemokraterna har patent på. Och lösningen är förstås inte att berömma sig själv som en amoralisk person, utan att hävda att en annan moralisk standard eller tro eller liknande har samma berättigade anspråk (till plats i offentligheten) - utan att någon av de konkurrerande moralerna eller trossystemen görs till universell sanning och lag.

INTE FÖR ALLA?

Samtidigt är det, som Philip Goodchild har påpekat, så att ekologi och ekonomi inte är kompatibla.

"Modern economic activity only measures rates of profit. Since it is more profitable, in the short term, to consume the means of production than to preserve them, then economic activities that will do so outstrip economic activities that aim for sustainability. ... In such an environment, sustainable practices in ecological terms are not sustainable in economic terms. ... An economic system that is constructed around the maximization of short-term profits will necessarily consume its capital. For in such a system, consumption of inherited and accumulated assets is measured only as an increase in wealth. Such a system will necessarily destroy its long-term conditions for survival. It is inevitably bound for crisis" (Goodchild 2007:84).

Förhållandet mellan ekonomi och ekologi är alltså ett som handlar om värden och värdering. Vad är värt något, och vad bör räknas in i en varas egentliga pris? Detta är microkosmos av en sådan ekvation. Den stora ekvationen är att alla transaktioner som härleds till en sådan logik blir att vi, precis som Goodchild påpekar, endera uppvärderar ekonomisk ackumulation eller en ekologi som ger fortsatt näring till den (oss alla) som är beroende av den.

SO WHAT?
Vad betyder det här då på begriplig svenska och vad har det med Miljöpartiet att göra? Ett exempel är när du hör någon prata om gröna jobb eller grön omställning. Då handlar detta om, inte bara att skapa ett nytt jobb åt någon; det är frågan om en omvärdering av värden och världen. Det är ett sätt att se och värdera jordklotet (som livets förutsättning) som står i bjärt kontrast till en marknadsliberal värdering av jordklotet. Det är alltså frågan om ett i grunden annorlunda perspektiv på jorden; ett annat moraliskt perspektiv om man så vill.
För att ta detta till mikronivå igen skulle ett exempel kunna vara: I priset för en vara bakas det in huruvida den tar ekologiska resurser i anspråk som sedan är borta för alltid.
I en marknadsliberal logik "friställs" den moraliska komponenten; det som inte är konkurrensmässigt klarar sig inte, tough luck. Problemet - och möjligheten - med ett sådant synsätt ligger i att villkoren för en sådan marknad dikteras (av någon/några/alla). Just nu är villkoren för konkurrens inte till ekologins fördel, milt sagt.

Det globala arbetet som sker just nu med Kyotoprotokoll, utsläppsrätter, Köpenhamn och så vidare handlar om detta: nämligen idén att föra in en ny moralisk komponent som villkorar vad som kan vara konkurrensmässigt i framtiden. Det Miljöpartiet står för är med andra ord inte för alla: det är en specifik moral som prioriterar annorlunda än hur Goodchild uttrycker sambandet i den nutida marknadsliberala ekonomin. Samtidigt är det möjligt att påpeka just motsatsen: att Miljöpartiet är för alla: eftersom alla människors överlevnad hänger på jordklotets välmående och fortlevnad, istället för att konkurrens utvisar visa människor som lyckas få den sista tårtbitan, just innan tårtan tar helt slut.

Den väl ansedde politiske teoretikern Norberto Bobbio poängterar i sin berömda essä om vänster och höger att den gröna rörelsen inte är vare sig vänster eller höger.

Connolly, William E. (1999). Why I Am Not A Secularist. Minneapolis/London: University of Minnesota Press.
Goodchild, Philip. (2007). Theology of Money. London: SCM Press.