måndag 15 november 2010
Moving homes
Theology/Ecology
fredag 12 november 2010
Adding to the Favorite Flavas
fredag 5 november 2010
The Death of Soul Music
onsdag 3 november 2010
Theology / Music / Cooking
måndag 1 november 2010
Naturally Islam is perceived as The Threat
söndag 31 oktober 2010
A Postmodern Sermon
fredag 29 oktober 2010
Pinku Vääty: Swedenshire
torsdag 28 oktober 2010
Introducing: PSAUL
tisdag 26 oktober 2010
A Vision.
söndag 24 oktober 2010
fredag 22 oktober 2010
Electronics Theory. or: Why Things Break Down.
The history of natural science is full of discoveries where we get more and more aware of how we ourselves is a part of the picture. Time and space are depending on the movement of the observer for instance. So the scientific process is about discovering and specifying in what ways the reality out there - if there is indeed really something there - is dependent or independent on us. There is nothing self-evident about this, but it's all a part of the scientific process and discovery.*
To put it clearly; we do not (yet) know to what extent the mere fact that we as objects (or scientists in some cases) "tamper" with reality by way of our mere existence. And this is where it gets interesting with electronics and machines. Seeing as this is a current quest in science -still surrounded by much uncertainty and yet unanswered - we don't know what effect humans has on the machines they built, but (since we don't know what the effect is, and this is still under investigation) they are built as if humans have no impact on the machines.
Machines do work well for us, but sometimes they mysteriously break down. Although the process was seemingly uninterrupted; nothing was disconnected, no circuitry is physically broken, and so forth. This leads me to conclude, referring to an old sci-fi term: WE are the ghost in the machine.
* Danielsson in "filosofiska rummet: Universum och verkligheten" (my translation swedish-english)" P1, aired 20100228 i P1.
Put It On Backwards
onsdag 20 oktober 2010
Hard at work
fredag 8 oktober 2010
Think-Tank Thoughts
onsdag 6 oktober 2010
Seven new deadly sins
fredag 1 oktober 2010
Gastrosexual?
tisdag 28 september 2010
Ernesto: Wise
fredag 24 september 2010
Recap: Halv Åtta
För den som har missat veckans matlagnig, eller vill se programmen igen, finns de på TV4 Play.
Recepten på både mina och de andra deltagarnas rätter hittar ni på recept.nu. Här är en länk till min förrätt, varmrätt och efterrätt.
torsdag 23 september 2010
Höger-Vänster / Minimalism-Maximalism
MINUSET MED MINIMALISM
Eftersom det här också är en kommentar på politikens pragmatiska utformning så kan man också kommentera valresultatet och Moderaternas stora ökning med att påpeka hur de närmat sig en långt mer maximalistisk syn på politiken, än vad som kanske är brukligt (jämför med USA t.ex.). Det är också ironiskt nog så att Moderaterna varit tvungna, mitt i sin utförsäljning av statliga monopol, att samtidigt gå på tvärs med sin egen ideologi, när man under finanskrisen fick gå in som stark ägare i banker och finansiella institut som höll på att gå omkull (för att detta skulle kosta för mycket för samhället). En tydligare avvägning mellan markandsliberalism som ideologi och en nykter kostnadskalkyl som verkligen beaktar kort- och långsiktiga kostnader för samhället tror jag är en mycket bra början på hur en maximalistisk högerpolitik förmodligen skulle kunna vara fruktbar, utan att överge centrala delar av ideologin.
onsdag 22 september 2010
Utanförskap i en atomistisk värld?
UTANFÖRSKAP SOM ARBETSLÖSHET - EN MATERIALISTISK DEFINITION
I tidigare analyser, kring valet, har jag varit kritisk till hur människovärde och arbetsförhet kopplas ihop. Här finns ytterligare en sådan koppling. När arbetslöshet och segregation diskuteras svepande misslyckas vi med att ställa en avgörande fråga: Är personerna vi pratar om inbegripna i någon form av sociala nätverk som gör livet värdefullt och innehållsrikt? Eller blir talet om utanförskap en självuppfyllande profetia? Om vi pushar tillräckligt hårt för att människor måste ha ett jobb och betala skatt för att vara "riktiga medborgare" så placerar vi lättare in människor i en situation där vi talar om för dem att de är utanför "det som räknas". Med andra ord så är det utanförskap som diskuteras en helt materialistisk definition, som inte tar hänsyn till personligt välbefinnande och lycka och samtidigt inte heller tar hänsyn till materiell standard!
KÄRNFAMILJENS DÖD
Om högerns problem ligger i att alltför hårt betona jobb som innanförskap och allt annat som utanförskap, så är vänsterns problem relaterat till kärnfamiljen och idén om att den behöver dö. När kärnfamiljens död beskrivs, så är det i termer av kvinnlig frigörelse: alla ska kunna skilja sig och klara sig helt på egen hand, om så önskas. Jag tycker att det finns en stor poäng i detta. Men det finns också en stor fara i hur resonemanget förs. Att klara sig helt på egen hand tror jag nämligen är en fabel; det är inte något vi människor är kapabla att göra. Jag är övertygad om att kärnfamiljen inte är självtillräcklig i en värld där tempot eskalerat på det sättet vi sett på senare år. Risken är att vi blir inbegripen i färre strukturer av omsorg, alltmer utlämnade till oss själva. Jag tror att pressen på kärnfamiljen att "klara biffen" resulterar i oerhört många skilsmässor. Jag tror i själva verket att en kärna på två personer inte är tillräckligt för att orka eller kunna uppfylla de krav som samhälle, arbetsplats och familjeliv ställer. Emfasen behöver därför ligga i "kärnfamiljens död" som ett sätt att tänka bortom ett för litet nätverk, med fokus på hur vi kan utöka vår kontaktyta och mellanmänsklighet, istället för att tänka oss att vi kan klara oss med ett ännu mindre nätverk - individen.
ETT PARADIGMSKIFTE
Jag skulle vilja hävda att den individcentrerade synen på människan och mänskligheten lämnar mycket att önska. Det är också mer av en populär samhällelig uppfattning; i akademisk litteratur (teologisk, politisk och annan) ses individen mycket mer sällan i sådana termer. Istället erkänns hur individen är oåterkalleligt sammanlänkad med en mängd olika sociala strukturer och socialiserande faktorer. Synen på människors snåriga inblandning i varandras liv uttrycks inte i den debatten som något beklagligt.
POSTINDIVIDUALISM
En musicerande vän till mig kom med ordet postindividualism. Jag tror att den termen är en bra beskrivning av den diskussion som fortgår. Det är en företeelse vi borde ta på allvar. William Connolly (min favoritteoretiker) beskriver bl.a. hur straffrätten utgår från idén om individens fria vilja; att vi har en "fri" vilja. Samtidigt så erkänns i stora och omfattande studier och i teoretiska diskussioner hur viljan är formad och styrd av olika faktorer vi inte kan undkomma. Samtidigt finns det en total brist på idéer om hur en alternativ utformning av rättssystemet skulle kunna se ut - och därför fortsätter vi att ha ett system baserat på individens fria vilja som om den fanns. Jag erkänner att alternativet är oerhört svårtänkt: hur dömen vi (de delar av) samhället som är ansvarigt för att forma individen som begår brott? (Ska samhället dömas till samhällstjänst?) Men vi behöver tänka bortom individen. Bara för att det inte är enkelt, så innebär det inte att det finns ett akut behov att tänka nytt och annorlunda.
Så för att knyta ihop säcken: jag tror att vi pratar om ett utanförskap som vi egentligen inte har tänkt igenom och därför "mäter" på ett väldigt märkligt sätt. Så länge individen ses som självtillräcklig (inte bara okränkbar), så kan människan per definition inte vara utanför. Och så länge vi tänker oss att vi ska kunna gå från en kärnfamiljskonstellation till att klara oss helt själva, så tror jag också att vi går från ett omöjligt krävande scenario till ett än mer omöjligt. Utanförskapet, i mina ögon, består i att vi ser oss själva alltför mycket som individer.
tisdag 21 september 2010
Mer av musiken
Halv Åtta, nu verkligen HOS MIG.
måndag 20 september 2010
Halv Åtta Hos Mig! / Come Dine With Me
What the world needs now, is love love love ...
Jag tänkte kommentera den svenska postval-situationen, med rödgröna på 43,7%, alliansen 49,3% och rasister 5,7%. Det finns mycket snack om hur det "blåser högervindar"i Europa, men om vi ska likna blockpolitiken vid ett kärleksförhållande, så är det inte ens fel att två träter. Annorlunda uttryckt: analysen bör innefatta frågor om hur vänstern i Sverige egentligen uppfattas? Nedan tänkte jag ta upp lite tankar kring vad som skulle kunna skapa ett bättre och varmare klimat (och då menar jag inte som resultat av en globalt slapp miljöpolitik) i Sverige. Punkterna som jag valt att resonera kring är:
- Vem är extrem?
- Hat, cynism eller kärlek?
- Tillräckligt många har det tillräckligt bra.
- Det ologiska med frihetstanken
- D.I.Y.-politik och materialism
VEM ÄR EXTREM?
En poäng man kan göra är hur marknadsliberalismen har betraktats som en tämligen extrem doktrin i Sverige tidigare. Det verkar ha gått de flesta förbi, men Beatrice Asks hejdlöst oseriösa uttalande igår där hon beskrev Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna som extrempartier i samma andetag. Så är förstås inte fallet. Vänsterpartiet är inte längre kommunister och deras motsats är förstås de som är längst höger ut på den respektabla delen av skalan: alltså Moderaterna. Socialdemokraternas projekt i Sverige (som historiskt sett lyckats väl) har alltid varit att slå in på en mellanväg mellan kommunism och kapitalism (alltså mellan vänster och höger). Då var detta en normaliserad medelväg. När nu en av de tidigare "ytterligheterna" normaliserats, är det ingen slump att det finns mer utrymme för ideologier till höger om högern. Detta är inte en "dom" över Moderaterna; bara ett konstaterande över att en förskjutning av vad som är normen de facto har ägt rum. Detta förefaller stämma relativt väl också, eftersom ett nynazistiskt parti tagit plats i Grästorps kommunfullmäktige i samma val som SD gjort entré i riksdagen.
HAT, CYNISM ELLER KÄRLEK?
Jag skrev inledningsvis att vänstern behöver rannsaka hur man uppfattas. Jag tror att man inom de egna leden ser sig själva som solidariska med de utsatta i samhället; alltså en kärleksfull inställning till medmänniskor (och motmänniskor). Jag tror dock inte alls att det är så vänstern upplevs från utsidan, utan håller med den politiske teoretikern William Connolly när han säger att vänsterns definierande drag håller på att bli cynism. Problemet tror jag är Scapegoating. Väldigt ofta handlar vänsterns perspektiv om att tala om vems felet är (överklassens) istället för att utarbeta strategier som vittnar om mänsklighet. Alla torgmöten som faller in i en slentrianjargong där "kamrater", "proletärer" och "överklass" yr om varandra, tror jag är ytterst kontraproduktiva. Det jag tror skulle "revolutionera revolutionärerna" är om vänstern uppvisade genuina, genomgripande drag av omhändertagande; om demonstrationerna för och emot saker var lite mer sopkök och kramkalas och lite mindre skanderande och bärande röda fanor. Faktum är att Marxs (och min personliga favorit; Simone Weils) skrifter utgår ifrån ett perspektiv som genuint bryr sig och vill ändra för personer som har det dåligt. Ett sådant perspektiv kanske inte bäst uttrycks genom ilska?
TILLRÄCKLIGT MÅNGA HAR DET TILLRÄCKLIGT BRA
Man skulle kunna sammanfatta samhällsläget i Sverige med att det är glädjande att tillräckligt många har det tillräckligt bra för att kunna våga satsa på sig själva och gissa på att man klarar sig i ur och skur (och därför röstar på alliansen). Det vittnar om större resurser i plånboken för många (inte bara ett toppskikt som vänstern gärna vill få det till). Frågan är dock vad denna plånbok ska användas till. Ett Sverige med många rika behöver inte innebära ett kallare Sverige. De där pengarna kan användas informerat, hjärtligt och omsorgsfullt för att ta hand om andra människor. Jag har de senaste dagarna läst om många som vill betala mer i skatt för att de inser att andra har stora behov. Jag hoppas att de människorna inte bara konstaterar att de har det bättre och köper taxfreewhiskey för pengarna, utan verkligen sätter sig ned och klurar på hur de nyvunna pengarna kan hjälpa någon som behöver dem.
DET OLOGISKA MED FRIHETSTANKEN
Frihet, det är slagordet framför alla för allianspartierna. Jag har dock tidigare skrivit hur liberalismens frihet i ett välutvecklat samhälle som idag har gått väldigt långt bort från den näst-intill anarkistiska grundtesen "varje människa ska få göra vad de vill, så länge de inte skadar någon annan". Friheten har dock utvecklats till en frihet från, lite såsom vår religionsfrihet oftast tas i bruk för att uttrycka hur vi ska slippa behöva ha någon religion (eller kanske ens veta av någons religiösa tankar och anspråk). Men en stor brist finns i tanken med frihet, och även med tanken på frihet från; nämligen friheten från beroende av pengar. Friheten i ett marknadsliberalistiskt samhälle är bara reell för den som har pengar nog att göra val. Friheten är alltför ofta bara ett val mellan Lidl-ketchup och Felix ketchup. Friheten att verkligen kunna välja tas inte särskilt väl om hand för den som vill göra sig mindre, inte mer, beroende av pengar. Ur ett teologiskt perspektiv är detta förstås allvarligt, men även för den som önskar leva ett alternativt liv där inte pengar är navet i alla frågor, så är detta i praktiken oerhört svårt att ens tänka, för att inte tala om att leva ut.
D.I.Y.-POLITIK & MATERIALISM
Men är inte allt det här överspelat? Nu har vi ju valt? Nu kan löpsedlarna går tillbaks till att handla om Ensam Mamma Söker Bonde... Under en marknadsliberal regering måste det politiska handla om D.I.Y.(do it yourself)-politik, nämligen att tänka om kring hur vi kan leva på ett sant alternativt sätt, om det är det vi vill. Om vi t.ex. verkligen vill ställa upp för människor, eller vara mindre beroende av ett ständigt tillflöde av pengar (som gör oss utsatta för arbetslöshet, sjukdom eller finanskriser), då behöver vi fundera ut på vilka sätt vi kan skapa det samhället inom samhället som vi önskar oss. Jag har verkligen inte alla svaren på hur vi ska åstadkomma det. Trots det vill jag ändå skicka med vissa tankar på vägen.
- Tala om pengar
Få saker är så tabu som att tala om pengar. Särskilt kanske för de som har stort fokus på pengar; fondförvaltare, banker, välbeställda i samhället osv. Men när pengar utgör grunden för politiken, så går det inte heller att vare sig prata eller omsätta tankar i handling utan att behandla ämnet pengar. Och när pengar placeras märkligt så heter det enligt vissa att "företag saknar incitament" eller "människor har utförsäkrats". Pengar är i grunden medverkande och avgörande, och ett mindre beroende av pengar - en degradering av hundraprocentig materialism, om man så vill - måste börja med en utvärdering av pengars helt avgörande roll för människor och demokratin.
- Bjud på mat
Mat är mäktigt. Måltiden som sådan kan vara transformerande. Inte bara så att människor sätter sig hungriga och lämnar bordet mätta. Jag är övertygad om att en rörelse, där människor sträcker sig ut mot varandra och öppnar sina hem, sina dörrar och sina plånböcker för varandra, är en micro-revolution som handlar om just att omsätta sina fina tankar i hjärtlighet. Många gånger heter det att vi inte har tid med än det ena, än det andra. Att ge människor vår tid och uppmärksamhet är det mest värdefulla vi kan göra. I vår lilla familjekonstellation har vi det fantastiskt mysigt kväll efter kväll, måltid efter måltid. Hos oss handlar det inte om att skrapa i oss näringsämnen enligt tallriksmodeller. Det kan jag bjuda på. Jag vill inte sitta tre vid vårat bord längre. Härmed är alla välkomna alltid. Vi är inte ett sopkök eller ett mercyfuck. Det behöver inte finnas en anledning (i stil med; jag är ensam/trött/pank). Att se varandra och rå om varandra är någonting jag tror på och en helt avgörande del i att vara människa, att fortsätta orka vara en mänsklig människa.
- Klimatkonsumera
Det kan verka som en motsättning; konsumera och bli mindre beroende av pengar och ett materialistiskt fokus. Men vi måste konsumera vissa saker. Men vi måste inte konsumera så mycket av det. Och vi kan konsumera rätt grejer. Jag tänker t.ex. att med en regering som gör för lite för klimatarbetet så måste vi som familj göra en egen grön omställning. Inget som inte är ekologiskt eller rättvisemärkt över tröskeln, utom i nödfall, är en bra devis. En annan att lägga till så mycket på gaget på framtida internationella spelningar att det räcker till både utsläppsrätter och trädplantering. Inget omoraliskt kaffe. Inga barnkläder gjorda av andra barn. Inga kinesiska produkter gjorda i en omänsklig låtsasdemokrati. De här sakerna måste bli självklarheter, inte livsstilsval som vi gör när vi har "pengar över". På så här vis kommer det förmodligen inte bli pengar över heller. För att betala vad något kostar är något som vi inte är vana vid och knappt har råd med längre. Men materialistisk standard får inte bli en måttstock varken för vad som är vettigt, vanligt eller värdigt; i synnerhet inte för en teolog.
Det här är mina vallöften. Min rödgröna mikroregering. Min teologi omsatt i en politisk-religiös praktik.
söndag 19 september 2010
The Togetherness
Regardless of what government Sweden gets tomorrow, I'm happy about the level of engagement that virtually everyone is throwing into the pot. After all, that type of caring and commitment to our future politics, is a politics in its own right, and has the potential to be just as important as the casting of votes today.
Regardless of today's result, I will also continue to talk about politics, ideology and what ties them to theology, ontology and the questions about what it is to be human, and how we should live together. Politics is not about a sunday every four years; it's about participating in the society which you are living in, and from all the social institutions and ties you are always tied in to, regardless of your commitment. Therefor it only makes good sense to actively engage these questions. It could be compared to a wind that you had power over: Either the wind will move you, or you will do what you can to make sure it blows in the right direction. Either way: the wind will blow from one place to another.
torsdag 16 september 2010
Ett teologiskt perspektiv på valet 2010
söndag 12 september 2010
MP - inte för alla
Det finns många fler exempel på hur vänster och höger inte alltid är den viktigaste skiljelinjen. EMU-frågan är ett utmärkt exempel som delat partier itu och enat människor över blockgränser. Det finns andra exempel också, som exempelvis feminister och kristdemokrater som protesterat mot pornografi och prostitution och gjort gemensam sak, även om de tycker annorlunda än varandra i snart sett alla andra frågor.
Skiljelinjen vänster kontra höger kan alltså ifrågasättas. Jags kulle vilja säga att den bör utsättas för kritik. Och ibland bör den överges. Samtidigt så utgör den ett välfungerande exempel på politikens uppgift, som enligt Chantal Mouffe kan sammanfattas som uppgiften att göra (illegitima) fiender till (legitima) motståndare: Alltså ett sätt att bereda plats för en diskurs mellan människor som motsätter sig varandras idéer. Således ska vi alltså inte avskaffa dikotomin vänster-höger. Det vi behöver är istället att lägga till nya fräscha dikotomier i de fall där vänster-höger inte utgör en bra (eller den primära) skiljelinjen. Ett bra sådant exempel* är det som Miljöpartiet tillför; nämligen dikotomin människa kontra ekosystem.
Modernismens tillväxtiver är ett utmärkt exempel på hur människans kortsiktiga finansiella intressen får posera som hela mänsklighetens samlade intresse. I själva verket förhåller sig det inte riktigt så. Ett hållbart ekosystem är förstås en förutsättning, inte bara för människans eventuella tillväxt, utan för hela hennes existens. Det kanske är lätt att tro att miljöpartiet är lite grann ett parti för alla. Men de är ett parti som kanske skulle kunna sammanfattas med att de är emot både vänster och de två högerriktningarna som är synliga idag, dvs konservatismen och marknadsliberarlismen. Som William Connolly påpekar så är lösningen på den politiska utmaningen idag inte att avskaffa metafysiken eller människors tro och passioner, utan istället att fylla symboliska ord som moral, tro, dygd och tillhörighet med ny innebörd (Connolly 1999:113). Det kan omöjligt vara så att moral är någonting som Kristdemokraterna har patent på. Och lösningen är förstås inte att berömma sig själv som en amoralisk person, utan att hävda att en annan moralisk standard eller tro eller liknande har samma berättigade anspråk (till plats i offentligheten) - utan att någon av de konkurrerande moralerna eller trossystemen görs till universell sanning och lag.
INTE FÖR ALLA?
"Modern economic activity only measures rates of profit. Since it is more profitable, in the short term, to consume the means of production than to preserve them, then economic activities that will do so outstrip economic activities that aim for sustainability. ... In such an environment, sustainable practices in ecological terms are not sustainable in economic terms. ... An economic system that is constructed around the maximization of short-term profits will necessarily consume its capital. For in such a system, consumption of inherited and accumulated assets is measured only as an increase in wealth. Such a system will necessarily destroy its long-term conditions for survival. It is inevitably bound for crisis" (Goodchild 2007:84).
Förhållandet mellan ekonomi och ekologi är alltså ett som handlar om värden och värdering. Vad är värt något, och vad bör räknas in i en varas egentliga pris? Detta är microkosmos av en sådan ekvation. Den stora ekvationen är att alla transaktioner som härleds till en sådan logik blir att vi, precis som Goodchild påpekar, endera uppvärderar ekonomisk ackumulation eller en ekologi som ger fortsatt näring till den (oss alla) som är beroende av den.
SO WHAT?
Vad betyder det här då på begriplig svenska och vad har det med Miljöpartiet att göra? Ett exempel är när du hör någon prata om gröna jobb eller grön omställning. Då handlar detta om, inte bara att skapa ett nytt jobb åt någon; det är frågan om en omvärdering av värden och världen. Det är ett sätt att se och värdera jordklotet (som livets förutsättning) som står i bjärt kontrast till en marknadsliberal värdering av jordklotet. Det är alltså frågan om ett i grunden annorlunda perspektiv på jorden; ett annat moraliskt perspektiv om man så vill.
För att ta detta till mikronivå igen skulle ett exempel kunna vara: I priset för en vara bakas det in huruvida den tar ekologiska resurser i anspråk som sedan är borta för alltid.
I en marknadsliberal logik "friställs" den moraliska komponenten; det som inte är konkurrensmässigt klarar sig inte, tough luck. Problemet - och möjligheten - med ett sådant synsätt ligger i att villkoren för en sådan marknad dikteras (av någon/några/alla). Just nu är villkoren för konkurrens inte till ekologins fördel, milt sagt.
Det globala arbetet som sker just nu med Kyotoprotokoll, utsläppsrätter, Köpenhamn och så vidare handlar om detta: nämligen idén att föra in en ny moralisk komponent som villkorar vad som kan vara konkurrensmässigt i framtiden. Det Miljöpartiet står för är med andra ord inte för alla: det är en specifik moral som prioriterar annorlunda än hur Goodchild uttrycker sambandet i den nutida marknadsliberala ekonomin. Samtidigt är det möjligt att påpeka just motsatsen: att Miljöpartiet är för alla: eftersom alla människors överlevnad hänger på jordklotets välmående och fortlevnad, istället för att konkurrens utvisar visa människor som lyckas få den sista tårtbitan, just innan tårtan tar helt slut.
Goodchild, Philip. (2007). Theology of Money. London: SCM Press.