I en debattartikel för ett tag sedan kommenterade Dilsa Demirbag-Sten Sverigedemokraten Jimmie Åkessons debattartikel med att hävda att alla gjorde fel: Både Åkesson och muslimer gjorde misstaget att inte göra skillnad på islam och muslimer. I Demirbag-Stens värld finns det alltså en islam som är helt oberoende av människorna som sällar sig till läran, existerande enkom i idévärlden.
När hon sågar teologen Ola Sigurdsons nya bok Det postsekulära tillståndet finns däremot ingen sådan kristendom som är oberoende av sina utövare. Kristendomen kan inte vara en källa eller idé utan är helt och hållet bara en historisk räcka övertramp och brott mot mänskligheten i religionens namn. Sigurdson vill slå ett slag för att kristendom (och religion) kan ha en plats i den offentliga sfären, bland annat i politiken. Men knappast är det på gamla "meriter" (läs brott mot mänskligheten) som kristendomen bör få ta plats. Att omvärdera vilken plats olika ideologier och idéer bör ha i det offentliga rummet är högst centralt, då vi idag lever i ett Sverige där gårdagens enhetslösningar blir alltmer absurda och illa anpassade till den faktiska befolkningen. Sigurdson är en postmodern och kontextuell teolog, men vilken kontext anspråken görs i och vilken räckvidd sådana anspråk kan tänkas ha är någonting som Demirbag-Sten helt missar att diskutera.
Och någonstans i hennes artikel heter det att Sigurdson slår knut på sig själv. Men där Demirbag-Sten verkligen slår knut på sig själv är när hon lyfter fram hur distinktionen privat-offentligt verkat för kvinnors möjligheter i samhället, alltså just den distinktion som feminister kritiserat mycket hårt ända sedan 68-rörelsen. Många grupper i samhället skulle idag hävda att en sådan distinktion är en illusion. Tänk om någon hade hävdat att HBT-personer ska förpassa sina sexuella preferenser till den privata sfären, men att ens personlighet inte fick höras eller synas i offentligheten. Det skulle helt klart framstå som orimligt. En uppsjö grupper upplever just en sådan problematik, att ens privata inte räcker till för att leva ett fullödigt liv utifrån sina övertygelser eller preferenser. Så hur länge ska oinformerade debattörer som Demirbag-Sten få argumentera för att en sådan distinktion alltjämt har en vettig plats i samhället, bara för att det existerar teokratier eller konservativa påvar? En typ av bevekelsegrund som hon själv vände sig mot så sent som för två veckor sedan.
I Demirbag-Stens värld finns inga bra religiösa utövare. Möjligtvis bara bra religion, men den kan tydligen aldrig utövas. Inte ens i framtiden, även om den gör upp med dagens brister.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar