Om någon såg gårdagens Agenda så fanns där ett tämligen förbryllande inslag om "talibanmaffian" i Tensta, som utövar påtryckningar för att få muslimska kvinnor att bära skylande kläder. I studion fanns Mohammed Kharraki (ordförande i Sveriges Unga Muslimer) och Nalin Pekgul (S).
Det förbryllande var att de båda debatterade tämligen hetsigt mot varandra samtidigt som de egentligen verkade vara eniga i sak: förtryck i alla dess former ska alltid motarbetas. Dock var Kharraki lite för snabb med att försöka få in debatten på det han helst ville poängtera, nämligen risken med mediedrev och skev mediebevakning, vilket gjorde att samstämmigheten verkade mindre än vad den var.
Jag gick och la mig förbryllad med en enda fråga snurrande i huvudet: Hur kommer det sig att debattprogram alltid har en förmåga att ta fram det allra mest hetsiga i folk och per se verkar bannlysa samförstånd, till och med när debattörerna tycker väldigt lika?
Som ett lite positivt sidospår kan man kanske säga att det var bra att det visas upp något som till synes verkar vara meningsskiljaktigheter eller åtminstone perspektivskillnader i "det muslimska lägret", eftersom detta resulterar i en mindre monolitisk bild av islam och muslimer, både i Sverige och globalt.
_____________
Övrigt: Idag är mitt livs första surdeg inne på sitt tredje dygn. Den luktar...surt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar