Höger-Vänster / Minimalism-Maximalism

Efter att ha skrivit om utanförskap har turen kommit till en diskussion om vänster vs höger. Jag har tidigare uttryckt en stor skepsis gällande giltigheten i att dela upp politiken i ett vänster respektive höger. Jag tänkte idag, emellertid, beskriva en viktig skillnad som jag tror finns mellan blocken idag, även om jag tror att den är av mer pragmatisk karaktär än ideologisk. Det är skillnaden mellan minimalism och maximalism.

Idag ser formeln ut så här: vänster=maximalism, höger=minimalism.

Om man som jag är en anhängare av ett perspektiv som säger att religion och politik sysslar med samma existensiella grundfråga, så borde det vara ganska klart att jag föredrar en maximalistisk politik, det vill säga, en inställning där det inte finns något område i samhället som kan anses vara opolitiskt.

MINUSET MED MINIMALISM

Problemet med minimalismen är utsattheten för grupper. Problemet med minimalismen är att individen målas ut som ensamt ansvarig för sina problem. Samhället må ha skapat dina problem, men du är skyldig att ordna upp dem. Problemet med minimalismen är att startpositionerna är cementerade och inte bryts upp - i synnerhet inte för den som vill åberopa en annan frihet än den som pengar ger. Men skulle man inte kunna ha en maximalistisk högerpolitik? Mitt svar är: Jovisst.

Hur skulle den se ut? Först och främst bör det sägas att marknaden har en dubbel funktion i demokratin. Den är potentiellt demokratisk eller antidemokratisk. Marknaden omfördelar i praktiken den demokratiska makten så att det blir möjligt för ickedemokratiska principer att vara medstyrande; så länge maktresurser är så tätt sammanknutna till det inflytande som pengar ger. Att pengar ska ha den typen av centrala position i ett demokratiskt samhälle är inte givet, även om det kan tyckas svårt att se hur det skulle fungera annars. Men om vi tänker oss en maximalistisk högerpolitik så är det möjligt att tänka oss en tydligare politisk reglering av marknadskrafter - istället för den avreglering som generellt förespråkats. Att nya typer av utvärderingar först in och prissätts annorlunda är inte omöjligt. Begreppet hållbar utveckling är ett exempel på hur en ny balans eftersöks inom marknadens område, genom att prissätta utsläpp och ge företag incitament som ska stimulera till en "grön omställning".

Eftersom det här också är en kommentar på politikens pragmatiska utformning så kan man också kommentera valresultatet och Moderaternas stora ökning med att påpeka hur de närmat sig en långt mer maximalistisk syn på politiken, än vad som kanske är brukligt (jämför med USA t.ex.). Det är också ironiskt nog så att Moderaterna varit tvungna, mitt i sin utförsäljning av statliga monopol, att samtidigt gå på tvärs med sin egen ideologi, när man under finanskrisen fick gå in som stark ägare i banker och finansiella institut som höll på att gå omkull (för att detta skulle kosta för mycket för samhället). En tydligare avvägning mellan markandsliberalism som ideologi och en nykter kostnadskalkyl som verkligen beaktar kort- och långsiktiga kostnader för samhället tror jag är en mycket bra början på hur en maximalistisk högerpolitik förmodligen skulle kunna vara fruktbar, utan att överge centrala delar av ideologin.

MP - inte för alla

När jag vid ett tillfälle intervjuade Mehmet Kaplan (sitter i Miljöpartiets partistyrelse) för min uppsats, sa han att Miljöpartiet räknar med en spridning där någonstans mellan 30-40% av deras väljare, traditionellt valt höger och 60-70% traditionellt varit vänsterväljare. Det här låter jag illustrera min poäng med Miljöpartiet, nämligen att det är dags för fler motsättningar inom politiken än bara den mellan vänster och höger.
Det finns många fler exempel på hur vänster och höger inte alltid är den viktigaste skiljelinjen. EMU-frågan är ett utmärkt exempel som delat partier itu och enat människor över blockgränser. Det finns andra exempel också, som exempelvis feminister och kristdemokrater som protesterat mot pornografi och prostitution och gjort gemensam sak, även om de tycker annorlunda än varandra i snart sett alla andra frågor.

NYA FRÄSCHA DIKOTOMIER.
Skiljelinjen vänster kontra höger kan alltså ifrågasättas. Jags kulle vilja säga att den bör utsättas för kritik. Och ibland bör den överges. Samtidigt så utgör den ett välfungerande exempel på politikens uppgift, som enligt Chantal Mouffe kan sammanfattas som uppgiften att göra (illegitima) fiender till (legitima) motståndare: Alltså ett sätt att bereda plats för en diskurs mellan människor som motsätter sig varandras idéer. Således ska vi alltså inte avskaffa dikotomin vänster-höger. Det vi behöver är istället att lägga till nya fräscha dikotomier i de fall där vänster-höger inte utgör en bra (eller den primära) skiljelinjen. Ett bra sådant exempel* är det som Miljöpartiet tillför; nämligen dikotomin människa kontra ekosystem.
Modernismens tillväxtiver är ett utmärkt exempel på hur människans kortsiktiga finansiella intressen får posera som hela mänsklighetens samlade intresse. I själva verket förhåller sig det inte riktigt så. Ett hållbart ekosystem är förstås en förutsättning, inte bara för människans eventuella tillväxt, utan för hela hennes existens. Det kanske är lätt att tro att miljöpartiet är lite grann ett parti för alla. Men de är ett parti som kanske skulle kunna sammanfattas med att de är emot både vänster och de två högerriktningarna som är synliga idag, dvs konservatismen och marknadsliberarlismen. Som William Connolly påpekar så är lösningen på den politiska utmaningen idag inte att avskaffa metafysiken eller människors tro och passioner, utan istället att fylla symboliska ord som moral, tro, dygd och tillhörighet med ny innebörd (Connolly 1999:113). Det kan omöjligt vara så att moral är någonting som Kristdemokraterna har patent på. Och lösningen är förstås inte att berömma sig själv som en amoralisk person, utan att hävda att en annan moralisk standard eller tro eller liknande har samma berättigade anspråk (till plats i offentligheten) - utan att någon av de konkurrerande moralerna eller trossystemen görs till universell sanning och lag.

INTE FÖR ALLA?

Samtidigt är det, som Philip Goodchild har påpekat, så att ekologi och ekonomi inte är kompatibla.

"Modern economic activity only measures rates of profit. Since it is more profitable, in the short term, to consume the means of production than to preserve them, then economic activities that will do so outstrip economic activities that aim for sustainability. ... In such an environment, sustainable practices in ecological terms are not sustainable in economic terms. ... An economic system that is constructed around the maximization of short-term profits will necessarily consume its capital. For in such a system, consumption of inherited and accumulated assets is measured only as an increase in wealth. Such a system will necessarily destroy its long-term conditions for survival. It is inevitably bound for crisis" (Goodchild 2007:84).

Förhållandet mellan ekonomi och ekologi är alltså ett som handlar om värden och värdering. Vad är värt något, och vad bör räknas in i en varas egentliga pris? Detta är microkosmos av en sådan ekvation. Den stora ekvationen är att alla transaktioner som härleds till en sådan logik blir att vi, precis som Goodchild påpekar, endera uppvärderar ekonomisk ackumulation eller en ekologi som ger fortsatt näring till den (oss alla) som är beroende av den.

SO WHAT?
Vad betyder det här då på begriplig svenska och vad har det med Miljöpartiet att göra? Ett exempel är när du hör någon prata om gröna jobb eller grön omställning. Då handlar detta om, inte bara att skapa ett nytt jobb åt någon; det är frågan om en omvärdering av värden och världen. Det är ett sätt att se och värdera jordklotet (som livets förutsättning) som står i bjärt kontrast till en marknadsliberal värdering av jordklotet. Det är alltså frågan om ett i grunden annorlunda perspektiv på jorden; ett annat moraliskt perspektiv om man så vill.
För att ta detta till mikronivå igen skulle ett exempel kunna vara: I priset för en vara bakas det in huruvida den tar ekologiska resurser i anspråk som sedan är borta för alltid.
I en marknadsliberal logik "friställs" den moraliska komponenten; det som inte är konkurrensmässigt klarar sig inte, tough luck. Problemet - och möjligheten - med ett sådant synsätt ligger i att villkoren för en sådan marknad dikteras (av någon/några/alla). Just nu är villkoren för konkurrens inte till ekologins fördel, milt sagt.

Det globala arbetet som sker just nu med Kyotoprotokoll, utsläppsrätter, Köpenhamn och så vidare handlar om detta: nämligen idén att föra in en ny moralisk komponent som villkorar vad som kan vara konkurrensmässigt i framtiden. Det Miljöpartiet står för är med andra ord inte för alla: det är en specifik moral som prioriterar annorlunda än hur Goodchild uttrycker sambandet i den nutida marknadsliberala ekonomin. Samtidigt är det möjligt att påpeka just motsatsen: att Miljöpartiet är för alla: eftersom alla människors överlevnad hänger på jordklotets välmående och fortlevnad, istället för att konkurrens utvisar visa människor som lyckas få den sista tårtbitan, just innan tårtan tar helt slut.

Den väl ansedde politiske teoretikern Norberto Bobbio poängterar i sin berömda essä om vänster och höger att den gröna rörelsen inte är vare sig vänster eller höger.

Connolly, William E. (1999). Why I Am Not A Secularist. Minneapolis/London: University of Minnesota Press.
Goodchild, Philip. (2007). Theology of Money. London: SCM Press.

Pirater och osanningar om ocopyright

Jag har tidigare skrivit en hel del om det här med min inställning till illegal fildelning. Det finns naturligtvis en ideologisk ingrediens i det här med att avskaffa patent och så vidare, som kan diskuteras på många olika sätt, och som jag inte ämnar gå in på närmre här. Däremot vill jag berätta min personliga erfarenhet av hur illegal fildelning verkligen kan drabba artister. Kortfattat kan man sammanfatta med att säga att jag inte längre är en artist på heltid därför. Nedan har jag tagit ett inlägg från min tidigare bloggadress och delat med mig av, där jag redan berättat min historia.

DOWNLOADING RUINED MY LIFE
A few days back I got the news that the label I was just about to release a new album on was shutting down, due to their distribution going bust and taking all their money with them. Thanks to downloading I just lost out on both a small amount of income and and a massive amount of work (the album took me two years to complete) which may very well never be released. All the distribution companies I know the names of have now gone bankrupt. We’re talking at least 12 distribution companies here that I could name straight up. And for me personally, this is the 6th time a confirmed deal had to be broken from the labels side, as a direct result of the distribution problem.

I’ve heard all the sides of the download debate all too many times. There are numerous arguments, and all too often they ring false in my ears; why? Because it’s a debate where the same people pose and answer the questions. Pirates and illegal downloaders are often answering their own question, saying things like “I’m a musician and I don’t mind”. But let me pose a question; how many small scale full time musicians have you come across who says they don’t mind? The people which livelihoods is at stake seem to be the central people to use as interviewees and references to this point. Not Lars Ulrich or Britney Spears, as they can survive far above the povertyline regardless of any future record sales. But the people that had a yearly income of 5000 to 20 000 dollars/euros, these are the people that are injustly suffering right now. Yes, had. I used to fall within that income bracket, but now my earnings from music is nowhere near this.

Record sales has gone down with 43% since 2000. But let me give you further insight into what happens when an industry is experiencing this kind of decline. In all honesty it should be said that the years leading up to that saw a major increase in sales. The major thing that happened was; music recording equipment got affordable for more people, the new format – the cd – was cheaper to manufacture than vinyl and the major labels experienced major profits. What happened then was that the majors started giving artists they believed in “development contracts”, basically meaning paying their way while they honed their crafts and recorded material. With the record sales increasing the variety of music increased as well. But make no mistake about what the first thing to go was when the majors experienced losses, cutting indie-artists and especially the cancellation of any development contracts. The decrease resulted in a safety by numbers game; majors are now less inclined than ever to take any any risk or chance. (In that sense the pirates have created a selffulfilling prophecy; with majors turning into the monsters they’re made out to be by pirates.)
Yesteryears winner of Swedish Idol for instance, recorded her album in a week, after getting hours on end of free tv advertising throughout the series. This is the new no-risk-music climate we’re facing.

But what about the concert argument (people going to concerts “instead”)? Well, concerts used to stand for about half of my income, between 2002-2006. Imagine if you make 15 000 euros per year, and someone would take half of it away. That would off course be somewhat ok, given that you would earn an additional 7500 euros on concerts which you’ve lost on sales. But, there has been no such increase. Maybe in certain genres, like rock(?) gigs have become increasingly more important (I don’t know), but all underground scenes does not work the same – nobody I know involved in electronic music (and I know quite a few people, from Japan, Germany, Norway, Sweden, Brazil, US, Spain, Portugal, Italy, the UK, etc) has seen this alleged increase. And given that I can’t (nor can my colleagues) spend as much time recording my music (because I have to do something else full time) I don’t make new material in a pace where I can secure the gigs coming in, to the same extent. So in my instance (and for many of my friends and colleagues) there is absolutely no increase of concerts or gigs, but a definite decrease!

I know a lot of people from all over the world who bears witness to the same development; they’ve had to seek a full time employment somewhere, start to go to university etc etc. And this is hugely talanted and recognized people who have been in the trade for over 10 years, who all of a sudden can’t make a living.

Lastly; swedish radio profile Hanna Fahl said that she hopes the download debate comes to an end in 2009. That people have to hold out a few years and then someone will have figured out a way to make music off money. I also hope the debate comes to an end. All I can say is that from my point of view I see people struggling to pay rents, keep their studios and going out of business. For all of us who are experiencing this, the reality is that we basically will have to hold out and hope for a sollution. But it also means that whilst waiting for this sollution, we wont be able to make much, if any, music. This has never been a scene of superstars, never been a scene where you could get rich, so everyone is in it for the love of music from the beginning. But you can’t live off love of music alone, at least I have double rents to pay (home and studio). I see signs all around of how the scene of jazzy and soulful electronic music is constantly shrinking. One day it will hopefully stop, and that day there will hopefully be someone willing to pick up their trades once again. I myself am uncertain as to how many times I should have to undergo the painful process of committing two years of my life into a record that may never be released, and then not try to feel robbed and cheated and do the same thing once more.

/Jonatan

AND SOME COMMENTS ON THE COMMENTS I RECIEVED BASED ON THAT POST
Today the swedish online news e24.se presented an article with the headline “nedladdning gynnar musikindustrin” (the music industry benefits from downloading), rapidly followed by a subtext stating that in some instances the music industry may benefit from illegal downloaders since people sometimes buy the same music afterwards.

A few comments on my last post (and its comments) and this article is in order.

Scientific research made popular headlines.
If there is already such a vast descripancy between the headline of the article (affirming that downloading is generally benefitial) to a subtext explaining that instaces occur when illegal activity leads to legal activity, you may need to be suspicious. Also, being an academic I know the danger of trying to sum up extensive research and scolarly fieldwork – which in its original form usually spans over hundreds of pages. At exams you are often asked to sum up the important features of a whole book in about three A4 pages, which is off course extremely hard, subjective and also due to what interests or tendencies you are trying to explain. The shorter the text, the lesser chance of accurately describing the content. This is a 305 word article, again far less than a three page summary. With what’s in the article there is actually no telling what this study find to be good empirical evidence, nor what is plausible tendencies that needs further research.

The difference between complaining and explaining.
Let me present my response to a blog comment I got saying that it was of no use to complain about the situation. I agree that the first question regarding piracy is what can be done to prevent people from stealing music. However, my suggested solution is of a moral kind, not of technical. As a humanist I prefer invoking empathy, telling my story and arguing that my side of the story is also one of truth (that said I do not argue that truth is one-sided), rather than conjuring up technology that prevents actual copying of files or that electrocutes motherboards. I firmly believe that there is a point to be made once people see that piracy is not something that only strikes at an evil empire “music business”, but also at people passionate about music, and which tiny boats are being sunk on a broad scale by the pirates.

I see a difference here between complaining and sharing my narrative. True, the story above is one of resignation, but never the less it emerges from my wanting to present new music to the world, but the avenues being shut/shot down by self-proclaimed “guardians of the uncompromisable human right to share (whatever you like with whoever you like)”.

My ambition is to tell a personal story of what piracy does, which contrasts what the pirates claim is a victimless crime, and hope that this will make one or more people think of my story and hesitate next time they are about to open their torrent tracker. If that should be accomplished, even once, then what I’ve written is not merely complaining, but will have achieved its intended purpose.

Tar de våra jobb eller inte?!

Här om dagen fick jag valsedlar och en pamflett från Sverigedemokraterna med rubriken "Ge oss Sverige Tillbaka!". Jag tycker det är en oerhört besynnerlig slogan. Om vi tänker oss någon tid i svensk historia som varit oberoende av invandrares bidrag till samhället kan det möjligtvis tänkas vara någon form av Emil i Lönneberga-samhälle för dryga hundra år sedan. Problemet med ett sådant samhälle har jag redan pekat ut i en rad artiklar: Det gick inte att leva i det samhället. För de allra flesta var utvandring till Amerika det mest lockande alternativet, framför att svälta ihjäl i Sverige. En tredjedel av Sveriges befolkning valde emigration. Sanningen att säga så är det nog också där vi skulle hamna utan en befolkning av blandad härkomst fulla av väldigt många olika idéer. SD saknar helt idéer om samhällsutveckling och vill tillbaka till en stadium i svensk historia där folk knappt hade mat på bordet; för att inte tala om bristen på iPhones. Men det var ju inte det här jag skulle skriva om...

THEY TOOK OUR JOBS!
Min tanke idag handlade egentligen om att det borde finnas fler olika fraktioner av nationalist-partier. Skiljelinjen borde gå mellan "de tar våra jobb/kvinnor" och "de tar inte våra jobb/kvinnor". För mig verkar det besynnerligt att man kan vara arg på båda sakerna samtidigt. Varför?
Antingen borde invandrarproblemet (för de som alltså tycker att invandrare är ett problem) bestå i att människor från andra länder kommer hit och är dugliga nog på den svenska arbetsmarknaden eller köttmarknaden att de klarar av det som inte svenska rednecks klarar: nämligen att få ett vettigt jobb och en vettig kvinna. ELLER så borde man vara arg på att de invandrare som kommer hit inte klarar av eller "vill" skaffa sig ett vanligt "ordentligt" jobb, alternativt att de invandrande männen som kommer hit ratar de svenska kvinnorna och föredrar kvinnor av annan härkomst.

Det finns förstås en lösning på rasismens dilemma inbyggt i det här resonemanget, nämligen att de som är arga för att "de tar våra jobb/kvinnor" borde bli nöjda med de invandrare som tar varken jobb eller kvinnor och de som är arga för på de invandrare som inte har jobb eller svensk kvinna, kan helt enkelt erbjuda sig att vara matchmaker eller jobbcoach på Arbetsförnedringen. Men det är klart, har man nu verkligen tänkt till och kommit på att invandrare är ett problem så vill man väl inte kännas vid att lösningen ligger så nära till hands? Om inte annat blir det väldigt svårt att hålla ihop och ha ett parti och fortsätta att skylla på invandrarna av ... ja, vilken anledning var det nu igen?

Socialdemokraterna - samhällsarkitekterna (och SDs motsats)?

En historia över Sverige är en historia om Socialdemokrati. Tycker du att Sverige är bra - då är det förmodligen Socialdemokraternas förtjänst. Tycker du att Sverige är dåligt - då är det förmodligen Socialdemokraternas fel. Folkhemmet, den svenska modellen, en mellanväg mellan kommunism och kapitalism, välfärdsstaten, rasbiologi, sociala experiment: S. Med några fåtal år undantagna har Socialdemokraterna ensamma regerat i över hundra år. Se bara på deras senaste val-pin:

I min uppsatsresearch kom jag i kontakt med en hel del om hur Socialdemokratin räddat Sverige från ett av de mest överhängande problemen: nämligen utvandringen. Sverige innan Socialdemokratin var ett land som det var väldigt svårt eller rent av omöjligt för väldigt många människor att överleva i. Av den anledningen avseglade skeppen till Amerika med en dryg tredjedel av Sveriges befolkning. Genom en radikalt socialt experimenterande politik lyckades S vända detta utflöde och åren 1900-1950 var Sverige den mest expanderande ekonomin i hela världen. Detta var dock inte bara positivt. Inbyggt i folkhemsideologin fanns bl.a. idéer om att den sammanhållande kraften i samhället var en "stark nordisk ras"*. Rasbiologin hade en central plats och Uppsala rasbiologiska institut fick mycket uppmärksamhet och sedermera också ett ökänt systerinstitut i Berlin. Också efter 1950-talet så skedde en expansionsfas, med stor arbetskraftsinvandring. En av fackföreningsrörelsens baksidor här var också att de satte stopp för just denna invandring, av rädsla för de svenska arbetarnas jobb. Vi svenskar är ofta bra på att berömma oss av den svenska modellen som mycket lyckad, men glömmer då också bort att den inrymmer en del otrevliga sidor.

NUTIDA RETORIK: S vs M
Idag framställs den svenska modellen på ett tämligen oproblematiskt sätt. Därför är det intressant att koppla den till dagens politiska retorik. En av anledningarna till att Moderaterna är så stora idag är att de lyckats profilera sig som inte-alls-särskilt-marknadsliberalistiska, utan i själva verket ett arbetarparti. Jag har tappat räkningen på hur många gånger Anders Borg och Fredrik Reinfeldt berömt (sig av) den svenska modellen, välfärdsstaten och ett väl utbyggt socialt skyddsnät: varav ingenting ingår i den egentliga marknadsliberala ideologin. Lite spetsfundigt kanske man skulle kunna säga: Moderaterna är inte Nya Moderater. De är Nya Socialdemokrater.

EGENTLIGA SKILLNADER "ARBETARE EMELLAN"
Det finns dock en viktig skillnad mellan Socialdemokratin och Moderaterna idag, som kan liknas lite grann vid inställningen Tyskar intar inför förintelsen (och då jämför jag inte varken M eller S med nazister!), nämligen frågan: Står vi i skuld till dem som vi gjort oförrätter mot?
Moderaterna räknar här med att markandskrafter ska vara nog för att fördela monetära medel till allas belåtenhet. Att tänka sig att vi byggt upp välfärd på någons bekostnad och att detta medför en moralisk förpliktelse som inte "konkurrens" eller "marknadskrafter" själv kan råda bot på är kanske den tydligaste skiljelinjen. När Socialdemokraterna pratar om att "alla" ska med, så är det kanske främst dessa alla som tydligast lämnas av Moderaterna - nämligen de som kan argumenteras att vi har ett moraliskt ansvar gentemot. Moderaternas idé av den svenska modellen är att det som har varit, har varit, och nu blickar vi framåt. Kanske med en underton av "det är ju egentligen inte vårat arv (så då är inte vi heller skyldiga att rätta till eventuella oförrätter)"...
Jämförelsevis är dagens Socialdemokratiska politik ett sätt att säga: Vi är medvetna om vårat arvs baksida, men vi är inte nöjda med det.

IDEOLOGI MELLAN IDEOLOGIERNA
Socialdemokratin är så att säga en ideologi mellan ideologierna (mellan kommunism och kapitalism). Att en sådan ideologi mellan ideologierna varit norm i Sverige, gör Sverige till ett fortsatt mycket intressant land att uppleva (från insidan och utsidan), eftersom det borgar för en mindre fastlåst positionering i motsatser som omöjligt kan mötas: Ett land där det klassiska nordamerikanska greppet "kalla motståndaren för kommunister så blir alla så rädda att de kissar på sig" inte fungerar. Vårat arv är istället att vi tar oss friheten att inympa coola idéer från såväl vänster som höger och faktiskt får dem att fungera för stunden.

Detta sker, medvetet om att strategin hela tiden kommer behöva revideras. Men just en sådan medvetenhet är det jag tycker saknas i de fall när människor är alltför fastlåsta i på förhand favoriserade doktriner. Medvetenheten om samtliga strategiers provisoriskhet är styrkan i ett sådant förfarande. En sådan medvetenhet är också det avseende där Socialdemokraterna faktiskt utgör en radikal motsats till Sverigedemokraterna; ett parti som endast har en bromspedal och ingen vision om hur vi ska komma framåt, med hjälp av nya spännande idéer från politikens olika hörn.


* se en diskussion om detta i Larsson & Sander. (2007). Islam and Muslims in Sweden: Integration or Fragmentation? A Contextual Study. Berlin: LIT. Sidorna 52-54.

Ingen säger det som Dorsin

Träffade på en politisk kuplett av och med Henrik Dorsin, om Jan Björklund på Facebook idag. Är bara tvungen att dela.

"Vem säger 'väx upp' till Peter Pan? ... Jan!"

Vänsterpartiet - och det marxistiska mottot

Nu har turen (eller oturen kommit till) Vänsterpartiets grundvalar att analyseras i min serie som leder upp till valet 2010. (För att komma till huvudsidan där jag samlar alla mina poster, kolla in: VAL 2010.) Jag börjar raskt med att ge mig i kast med marxismens motto:

"Från var och en efter förmåga,

till var och en efter behov"

Liksom jag beskrev mig djupt imponerad av liberalismens motto (se tidigare post) men mycket förbryllad över hur Folkpartiet Liberalerna försöker förkroppsliga detta så finns det en rad svårigheter behäftade med även den geniala och kortfattade formuleringen ovan. Orden som är helt avgörande för mottot är: förmåga och behov. Jag tänker här ge mig i kast med en av två, nämligen behov. Detta är inte på något sätt för att förmåga skulle vara ointressant eller mindre viktigt, tvärtom är båda väldigt viktiga och samtidigt likaledes fyllda med ideologiskt innehåll.

Behov är i det här fallet begränsat till materialistiska behov. Redan här blir det problematiskt: nu ska han börja prata om religionens vikt är och varför religion ska vara politik, tänker ni... Nej, inte riktigt. Även om man vill hålla sin favoritgud utanför resonemanget så är behov i ett materialistiskt perspektiv begränsat. Behov är mat, husrum, kläder, förnödenheter. Behov är däremot inte kultur, musik, sammanhang, känsla av mening, glädje, kärlek.

En vän till mig i Polen berättade om hur det var under kommunisttiden: Ryktet spred sig att det var en last med bananer på väg mot staden. När den stora dagen kom ringlade kön runt kvarteret, folk väntade i timtal och till sist gick de hem med varsin banan. Just eftersom det här utspelade sig på kommunistisk mark är det här intressant att analysera. Fanns det någon som egentligen hade ett behov av den extremt exotiska bananen? Var det egentligen någon som slapp svälta till döds av att ha ätit just en mättande gul frukt istället för den sedvanliga havregrynsgröten (eller vad man nu åt)? Och varför sysslade det kommunistiska partiet över huvud taget med att importera en sådan helt överflödig lyxprodukt från första början? Här kan man skymta någonting i det mänskliga psyket som pekat mot att "människan inte kan leva av bröd allena". Än mindre trivialt blir det om vi exemplifierar människans icke-materialistiska behov med hur spädbarn som får allt de behöver (mat, husrum, kläder...) ändå dör om de inte får kärlek eller mänsklig kontakt.

Nästa problem är huruvida de behov som människor verkligen har är universella? Annorlunda uttryckt: är människor i grunden helt lika? Det här är möjligt att måla upp som den stora schismen mellan vänster och höger. Där intar högern positionen att människor i grunden är olika och att sociala strukturer därför inte ska styra över människans handlingsutrymme alltför mycket. Vänsterns perspektiv är att människor i grunden är lika och att sociala strukturer gör oss olika. Min analys är att dessa två, hur paradoxalt det än kan verka, är förenliga: människor är i grunden lika och olika.

Enligt mitt sätt att se gör vänstern rätt i att motverka de sociala strukturer som gör människor ojämlika. Vi har också universella behov som kan etableras, men jag skulle säga att dessa är ganska få, eller duger ganska dåligt för att formulera en politik på basis av. Högern gör rätt i att erkänna människors olika behov på individ och kollektivbasis, men att formulera en politik som lämnas helt åt medborgarna (som argumentet brukar vara - så liten stat som möjligt) gör egentligen regeringen överflödig, särskilt i en tid då internet skulle tillåta direktdemokrati och dagliga folkomröstningar om i princip allt. Då skulle vi endast behöva en administrativ apparat (som för ut information och genomför besluten) och ingen regering/riksdag.

En höger och en vänster?

Såsom jag beskrivit vänster/höger ovan, så ser inte verkligheten ut. Högern är flera partier, varav endast ett till fullo förfäktar en marknadsekonomisk modell (den som jag beskriver ovan). Det finns andra varianter, såsom KDs värdekonservatism, som egentligen har mycket litet att göra med Moderaternas politik, men som valt att ingå i en koalition med helt andra ideologiska premisser. Vänstern har frågor av en lite annan karaktär att fajtas med; en som kan delas upp i en fundamentalistisk marxism eller en progressiv.

Helt tydligt var att den polska kommunismen i någon mening var progressiv, eftersom den såg folkets behov av "helt onödiga" bananer. Så vad menar jag med fundamentalistisk? Ordet stammar från en grupp kristna amerikaner som på 20-talet (vill jag minnas) gav ut en rad pamfletter, som summerade vad kristen tro stod för i deras ögon; the fundamentals. Bland annat var detta att Bibeln skulle tolkas bokstavligt (hur man nu gör det). Så om vi överför detta till marxism så handlar fundamentalism om tron på att det går att "otolkat" tillämpa ens heliga text (i det här fallet Manifestet o Co), oavsett vilket tid vi lever i. Problemet blir att om vi försöker behålla den heliga texten intakt, så förändras begreppen runt den.

Jag utlovade en passning till Simone Weil i föregående text, och nu kommer den. Hon radar vid ett tillfälle upp en lista på vad som utgör en proletär. Dåtidens proletärer i England var närmast livegna, ägde inget själva, bodde trångt - hela familjer i motsvarande en etta med stampat jordgolv - osv. De hade ingen möjlighet att resa sig ur sin fattigdom eller förändra sina villkor. Om vi emellertid idag försöker använda Manifestet "otolkat" i en Svensk kontext så innebär det att det även idag finns proletärer, trots att det inte finns några arbetare som stämmer in på villkoren som sattes upp för vad en proletär egentligen var. (Weil sa också att en yrkesutbildad person med en egen bostad och jordmån nog att förse familjen med mat, inte kunde betraktas som en proletär längre.)

När jag här om sistens träffade en man som sålde tidningen Proletären så "försa" försäljaren sig i fråga om vilka tidningen riktade sig till. Försäljaren pratade om när han var ute och pratade med "gubbarna på bygget". Min tanke blev genast; hantverkare - är de proletärerna idag? Dessa gubbar är allt det som Weil listade ovan, som upphäver proletärens tillstånd. De har samma möjlighet att resa till Thailand som vilken tjänsteman som helst (vilket tycks vara vår tids mått på välstånd). Jag ska inte säga att vår gode försäljare tappat kontakten med verkligheten (byggen finns ju i verkligheten), men dessvärre var etiketterna han använde för att beskriva och förstå verkligheten hopplöst passé.

En annan incident jag minns var valet 2002 då jag läste igenom Vänsterpartiets vallöften i punktform. Ingenstans stod det någonting om hur V tänkte sig att egenföretagare passade in i deras bild av Sverige. Arbetare, arbetare, arbetare, var allt jag hittade. Som vilken frilansande musiker eller kulturarbetare som helst kan intyga så finns inga som helst möjligheter inom vår sektor att ha en anställning där arbetsuppgiften är att producera sin egen musik, för skivutgivning. Att jag själv ägde produktionsmedlem - min studio, min mikrofon och min sångröst - var tydligen antingen dåligt (trots att det är det som marxismen strävar efter) eller så hade jag uppnått den "status" som medborgaren ska ha och därför var jag ointressant. Att egenföretagare har det sämsta sociala skyddet av alla i det svenska samhället bekom inte Vänsterpartiet, eftersom deras väljare på förhand bestämts till arbetare. Detta var ett typiskt exempel på hur tolkningen av den heliga texten resulterat i ett misslyckande med att se att det i Sverige 2002 inte behövde finnas någon motsättning mellan att vara egenföretagare och att vara positiv till en generös fördelningspolitik.

Det jag berört ovan är några problem med att förstå vad människors behov är och vad de består i för olika människor - och hur det resulterar i en ofta omodern förståelse av verkligheten. En tolkning som blir särskilt problematisk när gamla begrepp som proletär smyger sig in, fastän dess innehåll helt har bytts ut med tiden.

LÄS TIDIGARE ARTIKLAR

Kristdemokraterna - vem räddar de? (val 2010)

Vadå tänker du, ska de rädda någon? I Jesus pass stod det inte "efternamn Kristus". Kristus eller engelska Christ är ett epitet som betyder messias - den räddare som det judiska folket väntat på. Att kalla Jesus Kristus var alltså ett sätt att signalera att den messias som profeterna siat om äntligen hade kommit.

Så om vi har ett parti som har räddare i namnet så är en relevant fråga; vem ska räddas - och från vad? Det som är intressant är dels de kopplingar som olika rörelser har till KD: Jag lyckades vid ett tillfälle pricka in en predikan med Ulf Ekman på Öppna Kanalen där han sa halleluja ungefär 300 gånger till att KD nu satt i regeringen (strax efter förra valet). För honom var det helt naturligt att inför sin församling stå och halleluja över ett "blått Sverige" (ja, det var hans ord) och förvänta sig att alla i publiken höll med.

Förutom KDs koppling till frikyrkorörelsen så är det också intressant med den historiska resan de gjort. Och då tänker jag inte på ett 100 års perspektiv. Under min livstid har nämligen min pappa suttit i kommunfullmäktige för KD. Sedermera övergav han partiet av olika anledningar, bland annat inställningen i EU frågan, samt en allt mer urlakad solidaritet med fattiga, utsatta och behövande.

I schackuppställningen som är svensk politik tycks KDs roll i sitt lag reducerats till ett evigt skanderande av orden "vård, skola, omsorg". Min undran har alltid varit; vem är egentligen mot vare sig vård, skola eller omsorg? Och ska vi ta detta som att de utsatta som vi behöver sörja för endast kan ringas in med hjälp av dessa tre slagord? Räcker det verkligen alltid?

Här tänkte jag ta tillfället i akt att citera bibeln, istället för en politisk teoretiker. Då tänker jag på Matteus 25:43&45 och citatet "Jag var främling och ni tog inte emot mig, naken och ni klädde mig inte, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte ... Allt vad ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig". Skulle vi extrahera slagord ur det citatet skulle det kanske bli hemlöshet, vård och omsorg om invandrare och brottslingar.

Det finns förstås också andra grupper i samhället som behöver stöd här - och det här är knappast det enda citatet om att hjälpa utsatta i nya testamentet - däribland HBT-personer. Men där har KD en familjepolitisk linje som dikterar vem som ska vara lik inför lagen och vem som ska vara olik. Det märkliga här, kan tyckas, är att det är svårt att se vilka citat som familjepolitiken bygger på. Här kommenterade jag i ett tidigare inlägg på Annelie Enochsons (KD) uttalanden om att inte vara med i en HBT-parad (läs här).

Argumentet brukar vara att "staten ska inte lägga sig i" och sedan vad det nu gäller; vem som ska ta ut föräldraledighet, vem som ska jobba eller inte... Men faktum är att just när staten bestämmer sig för att arbeta emot människors lika ställning inför lagen (såsom i homoäktenskapsfrågan) så har man förverkat rätten att spela ut kortet "staten ska inte lägga sig i". Just när man tydligt väljer ut grupper som har gjort sig förtjänt av omsorg och andra bedöms inte förtjäna samma omsorg, då blir frågan: skapas inte en hel rad med "mina minsta" just av en sådan politik - en politik som skiljer ut de som är värda full ackreditering till samhället och dess backstageområde?

Min poäng då som nu var att ta patent på att vara de som lever i Kristi (som det så gammaldags brukar böjas) avbild är problematiskt. I själva verket har KD inget hemligt arkiv med en massa Paulus directors cut material som gör att de är extra bra på att uttolka vad Bibelns texter betyder. Och särskilt när ett parti som gör en sådan utsaga om sig själv (medelst sitt namn) aktivt skapar utanförskap och drar upp specifika roller som ska premieras i samhället, blir det mycket provokativt att påstå att man utgör någon form av räddning.

Det ska inte heller glömmas bort att utan KDs politik så är könsstereotypa giftermål mellan hemmafruar och karlakarlar utan skillsmässa på den mentala kartan fortfarande helt möjligt och lagligt, men inte ett måste. Så de har egentligen varken lyckats rama in hur de på ett särskilt sätt ämnar rädda vare sig stereotyper, vård, skola eller omsorg.

Eders politiske teolog

Jonatan

Nästa gång bråkar jag med marxismen och proletärer (ett av de värsta uttryck jag vet). Läs Simone Weil tills dess, så är du väl förbered! =)

Val 2010 - en ovanlig orientering

Det har blivit tid att skriva om politik eftersom - alla ni som läser min blogg vet att - politik är samma sak som religion. (För er som har missat hela det argumentet kan man läsa mitt "manifest" i tre delar genom att klicka på länken till höger som heter IMPORTANT POSTS ... summary", eller klicka här på del 1, del 2, del 3.)

Det jag tänkte göra här så här i perioden fram till årets val är att problematisera de olika ideologierna som är grundläggande för de olika svenska partierna. Min analys och kommentarer är informerade av ett gäng samtida tänkare från olika skolor, såsom Slavoj Zizek, Norberto Bobbio, Chantal Mouffe, William Connolly, och Richard Rorty, utan att för den skull helt stödja mig på en tänkare eller helt skriva under på dennes argumentation. Särskilt tungt vilar jag argumentationen på agonistisk politisk teori. Vad detta är har jag försökt sammanfatta i posten What is Agonism?

Jag kommer också att posta den här lilla "orienteringsposten" i ideologins förlovade (eller förlorare?) land, när jag uppdaterat med nya kommentarer till de svenska partierna och deras ideologier, eller om man så vill - teologier.

Folkpartiet Liberalerna - och Rousseaus liberalism

Kristdemokraterna - vem räddar de?

Vänsterpartiet - och det marxistiska mottot

Sverigedemokraterna - historik och verklighetsförankring

Ingress om Philip Goodchilds Theology of MoneyModeraterna - och Goodchild's Theology of Money

Socialdemokraterna - samhällsarkitekterna (och SDs motsats?)

Miljöpartiet - inte för alla

Politisk pajkastning

Henrik Dorsin om Jan Björklund

Ett teologiskt perspektiv på Valet 2010

Eders korrespondent i postmoderniteten
Jonatan




SOUNDCLOUD.COM/RAKKAUS-RECORDS - TWITTER.COM/JONATANBACKELIE - WWW.VAATY.COM - MYSPACE.COM/JONATANBACKELIE - http://www.facebook.com/pages/Rakkaus-Records/125353807494039?ref=sgm

HBT-parad - Nej tack/Ja tack?!

Läste lite till i Annelie Enochsons blog (efter det omnipotenta uttalandet kring Israels rätt att försvara sig från filtar, vatten, prefabricerade skolor och mediciner).

Annelie Enochson hade fått en förfrågan om hon ville gå med i Göteborgs HBT-parad, men tackade nej. Hon tror visserligen på människors lika värde, men denna parad hade också politiska ambitioner!

"Vid en närmare genomgång av programmet för festivalen noterar man seminarium för att bryta med heteronormen, störta kärnfamiljsidealet, stödja insemination av lesbiska, uppmuntra till adoption bland homosexuella och även till inspiration för polygami. Alltsammans är inslag som jag både utifrån min kristna tro och min politiska övertygelse absolut inte kan ställa upp på."

Märkligt, för det är sånt som jag utifrån min kristna tro och politiska övertygelse kan ställa upp på. Heteronormen i samhället är etablerad på ett sådant sätt att den får politiska efterverkningar. Det förefaller självklart att arbeta mot en politisk ordning som ger heteronormativitet (alltså en stereotyp könsindelning) förtur och fördelar. Varför skulle det vara kristet att på förhand välja ut roller som människor ska underkasta sig? Här kommer människor i regel dragandes med allsköns bibelcitat, men betänk då detta:

Vi vet relativt lite om omständigheterna under vilka breven i nya testamentet skrevs (för det är dessa som brukar åberopas). Vi vet inte ens med säkerhet vem som skrev merparten (och då brukar vi gissa Paulus). Kristendomens lära utformades mycket medveten om sin kontextuella situation. Kristendomen var därför revolutionerande, för att den som enda tro tog avstånd från grekisk "religion", dess förståelse av verkligheten och språket - och istället använde sig av ett språkbruk tydligt kopplat till tidens diskurs i grekisk filosofi. Detta borgar för att kristendomens lära och texter utformades på ett sätt som skulle förstås utifrån de omständigheter som rådde där och då. (Ett klassiskt exempel är referenser till homosexualitet, som på den tiden var liktydigt gubbar som knullar småpojkar. Jämställd livslång homokärlek var unheard of.)

Annelie Enochsons och KDs tolkning av Bibeln är en mycket specifik nutida bibeltolkning. De som gjort den har ingen särskilt tillgång till källor, som vi andra saknar (inget hemligt KD-bibliotek som de kan gå och gräva i för att få reda på hur det verkligen ligger till). Att därför formulera en snävt normativ familjepolitik utifrån nån form av "bibliskhet" är att vara ute på väldigt tunn is (jag utmanar dig: se hur många referenser till familjebildning du hittar i evangelierna - och vilka slutsatser kan du i så fall dra utifrån dessa!?). Kristdemokraternas manifest hittar sitt stöd i en värdekonservativ tradition, som hela tiden ligger i bakkanten av samhällsutvecklingen; kanske just för att det tar sån tid att tolka bibelställen som egentligen handlar om nåt annat, och tillämpa dem på huruvida det är ok att delta i en HBT-parad eller inte.

Läs inlägget:

Annelies blogg: HBT - parad - Nej , tack!

PS. Det är för övrigt anmärkningsvärt att Annelie Enochsons blogg inte tillåter kommentarer på inläggen. Mycket o-2010. Heja yttrandefriheten, kommentera nedan så mycket ni vill!

Snett, Annelie!

På sin blogg skriver KD-ledamoten Annelie Enochson och beskriver Ship to Gaza som ett "propagandajippo", genomfört att perifera sympatier på vänsterkanten och propalestinier. Låt mig här få komma med två påpekanden...

Det första är att det är omöjligt att säga att en uppsjö kända konstnärer och författare - delar av kultursveriges elit - alla skulle tillhöra den beskrivna gruppen. Inte heller är det acceptabelt att kalla en miljöpartist och tillika medlem av justitieutskottet för röd (det heter rödgrön koalition, för att det är skillnad mellan röd och grön). Dessutom är en av Sveriges mest välrenomerade religionshistoriker ombord; Mattias Gardell - som nu enligt uppgift sitter fängslag i brist på diplomatiskt pass.

Dessutom var skeppet fullt med judar för en israelisk-palestinsk fred. Annorlunda uttryckt: det går att vara pro-palestinsk utan att vara anti-israelisk eller anti-semitistisk. Det är också förvånansvärt hur Annelie anser sig ha bättre koll på var skeppet befann sig och vad lasten innehöll, än de som var ombord skeppen i fråga (och som Twittrade och smsade tills deras kommunikationsverktyg blev beslagtagna).

Att försöka koppla detta till en specifik grupp människor (vilka det nu är) som stöder Hamas helhjärtat saknar helt trovädighet. Attacken bör istället jämföras med en attack på vilken annan hjälpsändning som helst. Skärpning, Annelie!

Läs inlägget:
Annelies blogg: Israel har rätt att försvara sin nation och befolkning!

Pajkastning - någon?

Har de senaste veckorna förundrats en hel del över hur media - och då särskilt kvällspressen och Metro - beskriver det kommande valet. Löpsedlar och artiklar, alla tycks hötta med samma varningens finger: Om grön-rödingarna kommer till makten, då tar Sahlin dina pengar - och köper handväskor och Toblerone för dem!!

Eller varför inte en fantastiskt tänkvärd löpsedel som "så mycket dyrare blir spriten". Med en bild på en flaska Absolut Vodka, som skulle kosta 260 kronor, istället för 239 (alltså 21:- skillnad). Som jag skrivit om mer än en gång här i blogosfären så pluggar jag religion och politik, däribland också politisk teori "frånskilt" från religiösa element. Jag anser mig hyggligt insatt i allmänpolitisk problematik. Varför är det viktigt då? Jo, för att jag inte är övertygad om varken vänsterns eller högerns förträfflighet och att något parti förtjänar att höjas över all kritik. Med det sagt, undrar jag lite stilla: Hur dumma tror kvällspressen egentligen att vi är?

Till exempel, när vi får höra att Sahlin ska höja skatten (no shit), är inte den centrala frågan; vad ska pengarna gå till? Om den ska gå till hemlösa katter, eller till förskolor i ditt närområde kanske det inte är så hemskt. :) På samma sätt bör inte vänsterväljare opponera sig per automatik så fort de hör att skatten ska sänkas. Kanske har fabror Reinfelt kommit på ett i sanning klyftigt sätt att effektivisera något inom statsapparaten, eller utvinna lite pengar tillbaka ur EU-konstruktionen som vi bollar bollar med?

Och min sista fråga är slutligen; varför har aldrig Sahlin tänkt på att slå alla med häpnad och effektivisera någonting som sedan får henne att sänka skatterna - så att hon kan locka tillbaks "nya moderater" till "gamla socialdemokratin"? Ibland tycks partiledarna vara så inständga i sin egen navelskådande ideologiska logik att de glömmer bort att lyssna på frågan (eller tänka på att de skulle kunna ha väljare utanför sin "vanliga" väljarbas) innan de formulerar svaret (eller förslaget). (I owe you one for that, Chris Rock.)

Eders politiske bloggare

Jonatan

Abstract: Unga muslimer och politisk vänster-höger i Sverige

Här kommer mitt svenska abstract för uppsatsen:

I vilken utsträckning relaterar unga muslimer till vänster-högerskalan i svensk politik?: En fallstudie från SUMs ungdomskonferens 2009.

I Sverige uttrycks ibland en oro gällande unga människors dalande intresse för partipolitik. En annan grupp som ibland beskrivs som ointresserade av politik är invandrare, boende i slitna förorter där utbildningsnivån är låg och arbetslösheten är hög. När sådana åsikter ventileras tycks det som om dessa unga eller invandrare skuldbeläggs. Den här uppsatsen vill utforska en annan möjlighet, nämligen hypotesen att den historiska indelningen i politisk vänster kontra höger betyder allt mindre för delar av befolkningen. Om detta stämmer är det möjligt att unga människor, invandrare och andra delar av befolkningen skulle vara villiga att engagera sig politiskt om det fanns ett parti som stod för samtliga av ens åsikter.

Uppsatsen är baserat på en enkätundersökning genomförd under SUMs (Sveriges unga muslimers) årliga konferens 2009 och berör även relevant forskning om islam och politik. Uppsatsens företar sig också en kritisk analys av en av de teorier som argumenterar för ett fortsatt användande av vänster och höger som primära politiska skiljelinjer.

En förhoppning med uppsatsen var att säga något om både gruppen unga och gruppen invandrare, men även om respondenterna kan beskrivas som unga så stämmer den ovan målade bilden av invandrare dåligt in på de svarande. Dessa bor i såväl större som mindre städer, i statskärnan likaväl som i både mer eller mindre bemedlade förorter. Dessutom är utbildningsnivån hög och intresset för partipolitik är allt annat än marginellt.

Undersökningen visar att respondenterna håller med i sakfrågor och förslag från både höger- och vänsterorienterade partier. Däremot är stödet för S, V och MP – de tre partier som är positionerade mer till vänster – högt och stödet för M, KD, FP och C – de positionerade mer till höger – närmast minimalt. Det uttryckta stödet för både vänster- och högerförslag simultant med ett stort förtroende för partierna positionerade mer åt vänster kan sägas vara sant om merparten av studiens respondenter, vilket därför är en av uppsatsens viktigare resultat. Å andra sidan utgör det faktum att inget parti överensstämmer med hela respondenternas ”åsiktspaket” inget hinder för undersökningens unga muslimer att uttrycka förtroende för de mer vänsterpositionerade partierna. Detta resultat styrker slutsatsen att vänster kontra höger inte nödvändigtvis är en bra primär skiljelinje i partipolitiken för respondenterna. Att göra om samma eller en liknande undersökning på andra delar av befolkningen skulle möjliggöra en jämförelse för att ta reda på hur vanligt förekommande eller begränsat detta fenomen kan tänkas vara.

Ladda ned uppsatsen som PDF

Nu är den här!

- uppsatsen alltså!

Efter att ha arbetat med den alldeles för länge, är det nu äntligen dags att publicera min uppsats här på bloggen. Den kommer även att publiceras via Göteborgs Universitet. Så småningom kommer den även ut i bokform, något nedkortad. Mer om detta senare. Men hur som helst, här är uppsatsen som hållit mig sysselsatt det senaste året, och handlar alltså om hur unga muslimer relaterar till den politiska vänster-högerskalan i Sverige. Jag återkommer i dagarna med abstracts också för den som vill tjyvläsa lite här på webben.

Mycket akademiskt nöje!

Jonatan

ladda ner uppsatsen som pdf

Lika som bär

Christoph Waltz och Lennart Pettersson

Och visst finns det något likt även i åsiktsväg mellan karaktären Hans Landa (i Inglourious Basterds) och "karaktären" Lennart Pettersson (som vill förbjuda niqab)? En ras är helt klart bättre än en annan, är i alla fall gemensam logik. Och idag pratar man om leitkultur i Tyskland igen. Oroande, någon?

Det postsekulära tillståndet vs Demirbag-Sten

I en debattartikel för ett tag sedan kommenterade Dilsa Demirbag-Sten Sverigedemokraten Jimmie Åkessons debattartikel med att hävda att alla gjorde fel: Både Åkesson och muslimer gjorde misstaget att inte göra skillnad på islam och muslimer. I Demirbag-Stens värld finns det alltså en islam som är helt oberoende av människorna som sällar sig till läran, existerande enkom i idévärlden.

När hon sågar teologen Ola Sigurdsons nya bok Det postsekulära tillståndet finns däremot ingen sådan kristendom som är oberoende av sina utövare. Kristendomen kan inte vara en källa eller idé utan är helt och hållet bara en historisk räcka övertramp och brott mot mänskligheten i religionens namn. Sigurdson vill slå ett slag för att kristendom (och religion) kan ha en plats i den offentliga sfären, bland annat i politiken. Men knappast är det på gamla "meriter" (läs brott mot mänskligheten) som kristendomen bör få ta plats. Att omvärdera vilken plats olika ideologier och idéer bör ha i det offentliga rummet är högst centralt, då vi idag lever i ett Sverige där gårdagens enhetslösningar blir alltmer absurda och illa anpassade till den faktiska befolkningen. Sigurdson är en postmodern och kontextuell teolog, men vilken kontext anspråken görs i och vilken räckvidd sådana anspråk kan tänkas ha är någonting som Demirbag-Sten helt missar att diskutera.

Och någonstans i hennes artikel heter det att Sigurdson slår knut på sig själv. Men där Demirbag-Sten verkligen slår knut på sig själv är när hon lyfter fram hur distinktionen privat-offentligt verkat för kvinnors möjligheter i samhället, alltså just den distinktion som feminister kritiserat mycket hårt ända sedan 68-rörelsen. Många grupper i samhället skulle idag hävda att en sådan distinktion är en illusion. Tänk om någon hade hävdat att HBT-personer ska förpassa sina sexuella preferenser till den privata sfären, men att ens personlighet inte fick höras eller synas i offentligheten. Det skulle helt klart framstå som orimligt. En uppsjö grupper upplever just en sådan problematik, att ens privata inte räcker till för att leva ett fullödigt liv utifrån sina övertygelser eller preferenser. Så hur länge ska oinformerade debattörer som Demirbag-Sten få argumentera för att en sådan distinktion alltjämt har en vettig plats i samhället, bara för att det existerar teokratier eller konservativa påvar? En typ av bevekelsegrund som hon själv vände sig mot så sent som för två veckor sedan.

I Demirbag-Stens värld finns inga bra religiösa utövare. Möjligtvis bara bra religion, men den kan tydligen aldrig utövas. Inte ens i framtiden, även om den gör upp med dagens brister.

Läs Demirbag-Sten i Expressen.

Åkessons artikel är det bästa som hänt!

Tack Aftonbladet för att ni publicerade Jimmie Åkessons hatiska propaganda. Det verkar vara vad som behövdes för att Sveriges samlade partiledare och presskår skulle reagera på riktigt mot den tilltagande främlingsfientligheten. Det är hög tid att den adresseras, för när den väl gör det så faller argumenten platt.

Rasism?

Jag skrev för övrigt igår att "en röst på Sverigedemokraterna är en röst på ren och skär rasism". Det ska påpekas att rasism inte är rätt term, främlingsfientlighet rör det sig förstås om. Islam är inte en ras, inte en nation och inte en kultur. Tvärtom så består en stor del av exempelvis Sveriges Unga Muslimers (SUM) arbete i att skapa en "blågul" islam, befriad från kulturella sedvänjor som kan blandas samman med religionen, men som i själva verket är hämtade ur en nationell kontext.

Det är också just detta, att peka ut islam som monolitiskt hot, som gör Åkessons argument alldeles extra kvasi-intellektuellt och missvisande. En av böckerna jag tipsade om igår - Esposito&Volls Islam and Democracy är exempelvis ett jättebra exempel på hur principer ur islams källor och idétradition använts för att legitimera helt motsatta statskick, såväl totalitära styren som demokrati. Ibland sker legitimeringen med hänvisning till samma passager. I själva verket är nationalstaten en avgörande faktor för hur människor förstår och tolkar sin tro. På samma sätt kan vi vänta oss en förändring av islam i Sverige. En radikalisering finns dock inget stöd för, särskilt inte eftersom islamismen endast varit framgångsrik i de fall då den varit ett trovärdigt vardagspraktiskt alternativ till en korrupt och ickefungerande statsapparat.

Åkesson tolkar koranen

Jag vet inte om ni märkte det, men det är ganska roligt där på mitten av Åkessons debattartikel att han gör sig själv till koranuttolkare när han säger att islam inte har något nya testamente och inget allmänmänskligt kärleksbudskap. Att förstå och tolka religiösa texter är ingen lätt match. Och den som tänker sig att det endast finns ett möjligt sätt att tolka dessa texter på har inte sett sig omkring i världen. Exempelvis förstår katoliker och protestanter bibeln väldigt olika, och inom protestantismen ryms i sin tur en mängd olika samfund som uppkommit för att bibeln förstås olika. Ingen skulle godkänna ett sådant resonemang - "alla kristna förstår bibeln likadant", men det är lättare att komma undan med påståendet om muslimer, eftersom gemene man är lika inläst på olika grupperingar, tolkningar och samfund inom islam.

Det höjs ofta röster i Sverige när en enskild muslim lyfts fram på grund av "extrema" åsikter. Rösterna höjs oftast eftersom man inte vet hur många muslimer den enskilda personen egentligen representerar - tänk om han eller hon representerar alla!*

En annan, inte så oviktig detalj, är att han i och med det också i princip säger att judarna också saknar allmänmänskligt kärleksbudskap, om en med hjälp av en liten omväg. (Hur tänkte han: slå två minoriteter i en smäll?)

Nog om detta. Återigen, tack Aftonbladet, för att ni fick igång den här helt nödvändiga diskussionen.

________________

Hur fel har Åkesson? Kolla in artikeln "Fel, fel, fel, Åkesson" som pekar på att 14 av 21 påståenden i Åkessons artikel saknar grund, proportioner eller på annat sätt är missvisande.

* Detta var någonting som jag tyckte var oerhört befriande med Halal-TV. De var på inget sätt representativa muslimer, för muslimer i Sverige är en otroligt hetrogen grupp, vilket omöjliggör att tre personer - vilka tre personer som helst - skulle aldrig kunna rymma den mångfald av idéer, kulturer och så vidare som ryms inom gruppen. Men istället för att "vaska fram medelmuslimen" så fick tre tjejer med tokroliga idéer (och ibland var de kanske bara tokiga och ibland bara roliga) varsin kamera och bra sändningstid.

Jimmie Åkessons "intellektuella" ordbajseri

Det behövs väl egentligen inte fler svar på Jimmie Åkessons förbluffande dumma, missinformerade och helt och hållet öppet rasistiska debattartikel om Islam som "det största hotet sedan andra världskriget". (Nu blir det onekligen svårt för dem som hävdat att "Sverigedemokraterna inte längre är ett rasistiskt - utan ett riktigt parti" att göra det med trovärdighet).

Jag skulle säga att det är just den här typen av intolerans; urskiljandet av en definitiv fiende som är den största typen av hot, särskilt för att dra paralleller till andra världskriget. Då pratades det om judefrågan, nu är det muslimfrågan.

Jag skulle här vilja tala om de oerhört tjusiga formuleringarna i början av artikeln. Förmodligen det som får allra minst uppmärksamhet. Men dessa är viktiga för att för dem som inte läst så mycket idehistoria exempelvis, kan det verka som om Jimmie Åkesson vet något. Han ordbajsar bara. Kolla här:

En av mångkulturens många inneboende paradoxer är att den, trots sitt universella anspråk, är ett monokulturellt fenomen som endast funnit grogrund i den postmoderna, oikofoba* västvärlden och som därför också tar sin utgångspunkt i västerländska fenomen och erfarenheter när man bedömer och analyserar omvärlden. Den västerländska erfarenheten ses som ett högre utvecklingsstadium, som resten av världen bara inte hunnit uppnå ännu.

Ok, here goes. För den som bekantat sig ens lite med postmodernism så är just Universella anspråk det som den ställer sig allra mest kritisk mot. Oikofoba västvärlden är ett påstående som endast kan backas upp av idéer som att man inte skäms för att öppna en pizzeria på landsbygden. Det finns ingen som helst empiriska bevis för att västvärlden skulle råda av någon som helst fobisk skam för de värden eller begrepp som "springer ur den egna myllan". Framför allt är oikofobi som begrepp ganska löjeväckande eftersom fobi handlar om en panisk rädsla och jag har i min dag visserligen träffat Stockholmare som inte är så intresserade av landsbygden, men förutom Carrie i Sex & The City's rädsla för ekorrar tror jag inte att jag stött på varken någon verklig eller fiktiv oikofob, i min dag.

Att använda västerländska fenomen och erfarenheter som utgångspunkt ställer sig Åkesson här kritisk till. Det finns nog få som låter så lokala och begränsade erfarenheter och fenomen till grund för hela sitt resonemang som Åkesson. Det finns ett problem behäftat med att den västerländska erfarenheten ses som ett högre stadium som resten av världen inte kommit ikapp. Men den typen av perspektiv vill ju Åkesson egentligen endast inskärpa och sanktionera.

Tänk om Åkesson bara spenderat lite mindre tid att hata muslimer och mer tid att faktiskt läsa på - vilket varje kunnig politiker bör göra - och informera sig om vilka inställningar som finns världen över i muslimska länder och i Europa, till exempelvis demokrati, mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och så vidare. Längst ned följer lite boktips på området.

Extra ironiskt blir det att Åkesson gått till attack mot exempelvis Göran Hägglund för att inte vara tillräckligt folklig, samtidigt som han sätter tonen in sin debattartikel med hjälp av en kvasiintellektuell floskelbajsning.

En röst på Sverigedemokraterna är utan tvekan en röst på ren och skär rasism. Efter Åkessons artikel råder ingen som helst tvekan om den saken.

Åkessons debattartikel

Professor emeritus i islamologi Jan Hjärpe svarar

Aftonbladets chefredaktion om debattartikeln

Expressens chefredaktion om debattartikeln

Göran Larsson & Åke Sander Islam and Muslims in Sweden. Integration or Fragmentation? A Contextual Study.

Jytte Klausen The Islamic Challenge

John Esposito & John Voll Islam and Democracy.

John Esposito & Dalia Mogahed Who Speaks For Islam? What a Billion Muslims Really Think.

"Religion och politik hör inte ihop" del 2

Och idag kom Aldebes svar till Thand Ringqivst

"Religion och politik hör inte ihop"

Centerns ungdomsförbunds ordförande Magnus Andersson sa efter en ledamotsutfrågning att det är tydligt att Mahmoud Aldebe "inte förstått att religion och politik inte hör ihop". Här har vi någon som inte gjort sin hemläxa.

Den svenska forskaren Leif Stenberg kallar exempelvis den här synen, vilken ofta är förhärskande i Sverige, för en uppfattning sprungen ur en "svårutrotad etnocentricitet". Så det är det centern är förkortning för. =)

Jag har skrivit lite om vetenskapsfilosofi och Dawkins & Co tidigare. Jag skulle kunna skriva oerhört mycket mer om politik och religion och hur de hör ihop. Framför allt är det intressant med hela den debatt som blossat upp kring att Mahmoud Aldebe kandiderar i Stockholm för Centerpartiet. Men jag tänkte att jag skulle öppna upp för lite frågor, i den mån folk har sådana kring politik och religion, istället för att försöka hafsa ihop någon övergripande presentation av fältet. Men, det är ändå det fält jag i huvudsak sysselsatt mig med under mina teologstudier det senaste året. Och då framför allt kopplingen mellan islam och politik. Som sagt, fråga gärna, så kanske ni får ett svar som är lite mer påläst än det från Elisabeth Thand Ringqvist, som skrev debattartikeln "Islamister hör inte hemma i Centern" i Expressen.

Jonatan