Höger-Vänster / Minimalism-Maximalism

Efter att ha skrivit om utanförskap har turen kommit till en diskussion om vänster vs höger. Jag har tidigare uttryckt en stor skepsis gällande giltigheten i att dela upp politiken i ett vänster respektive höger. Jag tänkte idag, emellertid, beskriva en viktig skillnad som jag tror finns mellan blocken idag, även om jag tror att den är av mer pragmatisk karaktär än ideologisk. Det är skillnaden mellan minimalism och maximalism.

Idag ser formeln ut så här: vänster=maximalism, höger=minimalism.

Om man som jag är en anhängare av ett perspektiv som säger att religion och politik sysslar med samma existensiella grundfråga, så borde det vara ganska klart att jag föredrar en maximalistisk politik, det vill säga, en inställning där det inte finns något område i samhället som kan anses vara opolitiskt.

MINUSET MED MINIMALISM

Problemet med minimalismen är utsattheten för grupper. Problemet med minimalismen är att individen målas ut som ensamt ansvarig för sina problem. Samhället må ha skapat dina problem, men du är skyldig att ordna upp dem. Problemet med minimalismen är att startpositionerna är cementerade och inte bryts upp - i synnerhet inte för den som vill åberopa en annan frihet än den som pengar ger. Men skulle man inte kunna ha en maximalistisk högerpolitik? Mitt svar är: Jovisst.

Hur skulle den se ut? Först och främst bör det sägas att marknaden har en dubbel funktion i demokratin. Den är potentiellt demokratisk eller antidemokratisk. Marknaden omfördelar i praktiken den demokratiska makten så att det blir möjligt för ickedemokratiska principer att vara medstyrande; så länge maktresurser är så tätt sammanknutna till det inflytande som pengar ger. Att pengar ska ha den typen av centrala position i ett demokratiskt samhälle är inte givet, även om det kan tyckas svårt att se hur det skulle fungera annars. Men om vi tänker oss en maximalistisk högerpolitik så är det möjligt att tänka oss en tydligare politisk reglering av marknadskrafter - istället för den avreglering som generellt förespråkats. Att nya typer av utvärderingar först in och prissätts annorlunda är inte omöjligt. Begreppet hållbar utveckling är ett exempel på hur en ny balans eftersöks inom marknadens område, genom att prissätta utsläpp och ge företag incitament som ska stimulera till en "grön omställning".

Eftersom det här också är en kommentar på politikens pragmatiska utformning så kan man också kommentera valresultatet och Moderaternas stora ökning med att påpeka hur de närmat sig en långt mer maximalistisk syn på politiken, än vad som kanske är brukligt (jämför med USA t.ex.). Det är också ironiskt nog så att Moderaterna varit tvungna, mitt i sin utförsäljning av statliga monopol, att samtidigt gå på tvärs med sin egen ideologi, när man under finanskrisen fick gå in som stark ägare i banker och finansiella institut som höll på att gå omkull (för att detta skulle kosta för mycket för samhället). En tydligare avvägning mellan markandsliberalism som ideologi och en nykter kostnadskalkyl som verkligen beaktar kort- och långsiktiga kostnader för samhället tror jag är en mycket bra början på hur en maximalistisk högerpolitik förmodligen skulle kunna vara fruktbar, utan att överge centrala delar av ideologin.

Utanförskap i en atomistisk värld?

Igår pratade jag med en vän, som inte röstat precis som jag tyckte, lite för att vi definierat det här med omhändertagande olika. En viktig komponent i min väns resonemang var ordet utanförskap. Det är ett anklagande ord som viner från än det ena, än det andra hållet i den politiska debatten. Men vad är utanförskap? Vem kan över huvud taget alls vara utanför i en kultur som genomsyras av en atomistisk världsbild, där individen är helt autonom och en helig institution?

UTANFÖRSKAP SOM ARBETSLÖSHET - EN MATERIALISTISK DEFINITION
I tidigare analyser, kring valet, har jag varit kritisk till hur människovärde och arbetsförhet kopplas ihop. Här finns ytterligare en sådan koppling. När arbetslöshet och segregation diskuteras svepande misslyckas vi med att ställa en avgörande fråga: Är personerna vi pratar om inbegripna i någon form av sociala nätverk som gör livet värdefullt och innehållsrikt? Eller blir talet om utanförskap en självuppfyllande profetia? Om vi pushar tillräckligt hårt för att människor måste ha ett jobb och betala skatt för att vara "riktiga medborgare" så placerar vi lättare in människor i en situation där vi talar om för dem att de är utanför "det som räknas". Med andra ord så är det utanförskap som diskuteras en helt materialistisk definition, som inte tar hänsyn till personligt välbefinnande och lycka och samtidigt inte heller tar hänsyn till materiell standard!

KÄRNFAMILJENS DÖD
Om högerns problem ligger i att alltför hårt betona jobb som innanförskap och allt annat som utanförskap, så är vänsterns problem relaterat till kärnfamiljen och idén om att den behöver dö. När kärnfamiljens död beskrivs, så är det i termer av kvinnlig frigörelse: alla ska kunna skilja sig och klara sig helt på egen hand, om så önskas. Jag tycker att det finns en stor poäng i detta. Men det finns också en stor fara i hur resonemanget förs. Att klara sig helt på egen hand tror jag nämligen är en fabel; det är inte något vi människor är kapabla att göra. Jag är övertygad om att kärnfamiljen inte är självtillräcklig i en värld där tempot eskalerat på det sättet vi sett på senare år. Risken är att vi blir inbegripen i färre strukturer av omsorg, alltmer utlämnade till oss själva. Jag tror att pressen på kärnfamiljen att "klara biffen" resulterar i oerhört många skilsmässor. Jag tror i själva verket att en kärna på två personer inte är tillräckligt för att orka eller kunna uppfylla de krav som samhälle, arbetsplats och familjeliv ställer. Emfasen behöver därför ligga i "kärnfamiljens död" som ett sätt att tänka bortom ett för litet nätverk, med fokus på hur vi kan utöka vår kontaktyta och mellanmänsklighet, istället för att tänka oss att vi kan klara oss med ett ännu mindre nätverk - individen.

ETT PARADIGMSKIFTE
Jag skulle vilja hävda att den individcentrerade synen på människan och mänskligheten lämnar mycket att önska. Det är också mer av en populär samhällelig uppfattning; i akademisk litteratur (teologisk, politisk och annan) ses individen mycket mer sällan i sådana termer. Istället erkänns hur individen är oåterkalleligt sammanlänkad med en mängd olika sociala strukturer och socialiserande faktorer. Synen på människors snåriga inblandning i varandras liv uttrycks inte i den debatten som något beklagligt.

POSTINDIVIDUALISM
En musicerande vän till mig kom med ordet postindividualism. Jag tror att den termen är en bra beskrivning av den diskussion som fortgår. Det är en företeelse vi borde ta på allvar. William Connolly (min favoritteoretiker) beskriver bl.a. hur straffrätten utgår från idén om individens fria vilja; att vi har en "fri" vilja. Samtidigt så erkänns i stora och omfattande studier och i teoretiska diskussioner hur viljan är formad och styrd av olika faktorer vi inte kan undkomma. Samtidigt finns det en total brist på idéer om hur en alternativ utformning av rättssystemet skulle kunna se ut - och därför fortsätter vi att ha ett system baserat på individens fria vilja som om den fanns. Jag erkänner att alternativet är oerhört svårtänkt: hur dömen vi (de delar av) samhället som är ansvarigt för att forma individen som begår brott? (Ska samhället dömas till samhällstjänst?) Men vi behöver tänka bortom individen. Bara för att det inte är enkelt, så innebär det inte att det finns ett akut behov att tänka nytt och annorlunda.

Så för att knyta ihop säcken: jag tror att vi pratar om ett utanförskap som vi egentligen inte har tänkt igenom och därför "mäter" på ett väldigt märkligt sätt. Så länge individen ses som självtillräcklig (inte bara okränkbar), så kan människan per definition inte vara utanför. Och så länge vi tänker oss att vi ska kunna gå från en kärnfamiljskonstellation till att klara oss helt själva, så tror jag också att vi går från ett omöjligt krävande scenario till ett än mer omöjligt. Utanförskapet, i mina ögon, består i att vi ser oss själva alltför mycket som individer.

What the world needs now, is love love love ...

Eller kanske borde rubriken vara What the Left needs now, is love love love ...

Jag tänkte kommentera den svenska postval-situationen, med rödgröna på 43,7%, alliansen 49,3% och rasister 5,7%. Det finns mycket snack om hur det "blåser högervindar"i Europa, men om vi ska likna blockpolitiken vid ett kärleksförhållande, så är det inte ens fel att två träter. Annorlunda uttryckt: analysen bör innefatta frågor om hur vänstern i Sverige egentligen uppfattas? Nedan tänkte jag ta upp lite tankar kring vad som skulle kunna skapa ett bättre och varmare klimat (och då menar jag inte som resultat av en globalt slapp miljöpolitik) i Sverige. Punkterna som jag valt att resonera kring är:

- Vem är extrem?
- Hat, cynism eller kärlek?
- Tillräckligt många har det tillräckligt bra.
- Det ologiska med frihetstanken
- D.I.Y.-politik och materialism

VEM ÄR EXTREM?
En poäng man kan göra är hur marknadsliberalismen har betraktats som en tämligen extrem doktrin i Sverige tidigare. Det verkar ha gått de flesta förbi, men Beatrice Asks hejdlöst oseriösa uttalande igår där hon beskrev Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna som extrempartier i samma andetag. Så är förstås inte fallet. Vänsterpartiet är inte längre kommunister och deras motsats är förstås de som är längst höger ut på den respektabla delen av skalan: alltså Moderaterna. Socialdemokraternas projekt i Sverige (som historiskt sett lyckats väl) har alltid varit att slå in på en mellanväg mellan kommunism och kapitalism (alltså mellan vänster och höger). Då var detta en normaliserad medelväg. När nu en av de tidigare "ytterligheterna" normaliserats, är det ingen slump att det finns mer utrymme för ideologier till höger om högern. Detta är inte en "dom" över Moderaterna; bara ett konstaterande över att en förskjutning av vad som är normen de facto har ägt rum. Detta förefaller stämma relativt väl också, eftersom ett nynazistiskt parti tagit plats i Grästorps kommunfullmäktige i samma val som SD gjort entré i riksdagen.

HAT, CYNISM ELLER KÄRLEK?
Jag skrev inledningsvis att vänstern behöver rannsaka hur man uppfattas. Jag tror att man inom de egna leden ser sig själva som solidariska med de utsatta i samhället; alltså en kärleksfull inställning till medmänniskor (och motmänniskor). Jag tror dock inte alls att det är så vänstern upplevs från utsidan, utan håller med den politiske teoretikern William Connolly när han säger att vänsterns definierande drag håller på att bli cynism. Problemet tror jag är Scapegoating. Väldigt ofta handlar vänsterns perspektiv om att tala om vems felet är (överklassens) istället för att utarbeta strategier som vittnar om mänsklighet. Alla torgmöten som faller in i en slentrianjargong där "kamrater", "proletärer" och "överklass" yr om varandra, tror jag är ytterst kontraproduktiva. Det jag tror skulle "revolutionera revolutionärerna" är om vänstern uppvisade genuina, genomgripande drag av omhändertagande; om demonstrationerna för och emot saker var lite mer sopkök och kramkalas och lite mindre skanderande och bärande röda fanor. Faktum är att Marxs (och min personliga favorit; Simone Weils) skrifter utgår ifrån ett perspektiv som genuint bryr sig och vill ändra för personer som har det dåligt. Ett sådant perspektiv kanske inte bäst uttrycks genom ilska?

TILLRÄCKLIGT MÅNGA HAR DET TILLRÄCKLIGT BRA
Man skulle kunna sammanfatta samhällsläget i Sverige med att det är glädjande att tillräckligt många har det tillräckligt bra för att kunna våga satsa på sig själva och gissa på att man klarar sig i ur och skur (och därför röstar på alliansen). Det vittnar om större resurser i plånboken för många (inte bara ett toppskikt som vänstern gärna vill få det till). Frågan är dock vad denna plånbok ska användas till. Ett Sverige med många rika behöver inte innebära ett kallare Sverige. De där pengarna kan användas informerat, hjärtligt och omsorgsfullt för att ta hand om andra människor. Jag har de senaste dagarna läst om många som vill betala mer i skatt för att de inser att andra har stora behov. Jag hoppas att de människorna inte bara konstaterar att de har det bättre och köper taxfreewhiskey för pengarna, utan verkligen sätter sig ned och klurar på hur de nyvunna pengarna kan hjälpa någon som behöver dem.

DET OLOGISKA MED FRIHETSTANKEN
Frihet, det är slagordet framför alla för allianspartierna. Jag har dock tidigare skrivit hur liberalismens frihet i ett välutvecklat samhälle som idag har gått väldigt långt bort från den näst-intill anarkistiska grundtesen "varje människa ska få göra vad de vill, så länge de inte skadar någon annan". Friheten har dock utvecklats till en frihet från, lite såsom vår religionsfrihet oftast tas i bruk för att uttrycka hur vi ska slippa behöva ha någon religion (eller kanske ens veta av någons religiösa tankar och anspråk). Men en stor brist finns i tanken med frihet, och även med tanken på frihet från; nämligen friheten från beroende av pengar. Friheten i ett marknadsliberalistiskt samhälle är bara reell för den som har pengar nog att göra val. Friheten är alltför ofta bara ett val mellan Lidl-ketchup och Felix ketchup. Friheten att verkligen kunna välja tas inte särskilt väl om hand för den som vill göra sig mindre, inte mer, beroende av pengar. Ur ett teologiskt perspektiv är detta förstås allvarligt, men även för den som önskar leva ett alternativt liv där inte pengar är navet i alla frågor, så är detta i praktiken oerhört svårt att ens tänka, för att inte tala om att leva ut.

D.I.Y.-POLITIK & MATERIALISM
Men är inte allt det här överspelat? Nu har vi ju valt? Nu kan löpsedlarna går tillbaks till att handla om Ensam Mamma Söker Bonde... Under en marknadsliberal regering måste det politiska handla om D.I.Y.(do it yourself)-politik, nämligen att tänka om kring hur vi kan leva på ett sant alternativt sätt, om det är det vi vill. Om vi t.ex. verkligen vill ställa upp för människor, eller vara mindre beroende av ett ständigt tillflöde av pengar (som gör oss utsatta för arbetslöshet, sjukdom eller finanskriser), då behöver vi fundera ut på vilka sätt vi kan skapa det samhället inom samhället som vi önskar oss. Jag har verkligen inte alla svaren på hur vi ska åstadkomma det. Trots det vill jag ändå skicka med vissa tankar på vägen.

- Tala om pengar
Få saker är så tabu som att tala om pengar. Särskilt kanske för de som har stort fokus på pengar; fondförvaltare, banker, välbeställda i samhället osv. Men när pengar utgör grunden för politiken, så går det inte heller att vare sig prata eller omsätta tankar i handling utan att behandla ämnet pengar. Och när pengar placeras märkligt så heter det enligt vissa att "företag saknar incitament" eller "människor har utförsäkrats". Pengar är i grunden medverkande och avgörande, och ett mindre beroende av pengar - en degradering av hundraprocentig materialism, om man så vill - måste börja med en utvärdering av pengars helt avgörande roll för människor och demokratin.

- Bjud på mat
Mat är mäktigt. Måltiden som sådan kan vara transformerande. Inte bara så att människor sätter sig hungriga och lämnar bordet mätta. Jag är övertygad om att en rörelse, där människor sträcker sig ut mot varandra och öppnar sina hem, sina dörrar och sina plånböcker för varandra, är en micro-revolution som handlar om just att omsätta sina fina tankar i hjärtlighet. Många gånger heter det att vi inte har tid med än det ena, än det andra. Att ge människor vår tid och uppmärksamhet är det mest värdefulla vi kan göra. I vår lilla familjekonstellation har vi det fantastiskt mysigt kväll efter kväll, måltid efter måltid. Hos oss handlar det inte om att skrapa i oss näringsämnen enligt tallriksmodeller. Det kan jag bjuda på. Jag vill inte sitta tre vid vårat bord längre. Härmed är alla välkomna alltid. Vi är inte ett sopkök eller ett mercyfuck. Det behöver inte finnas en anledning (i stil med; jag är ensam/trött/pank). Att se varandra och rå om varandra är någonting jag tror på och en helt avgörande del i att vara människa, att fortsätta orka vara en mänsklig människa.

- Klimatkonsumera
Det kan verka som en motsättning; konsumera och bli mindre beroende av pengar och ett materialistiskt fokus. Men vi måste konsumera vissa saker. Men vi måste inte konsumera så mycket av det. Och vi kan konsumera rätt grejer. Jag tänker t.ex. att med en regering som gör för lite för klimatarbetet så måste vi som familj göra en egen grön omställning. Inget som inte är ekologiskt eller rättvisemärkt över tröskeln, utom i nödfall, är en bra devis. En annan att lägga till så mycket på gaget på framtida internationella spelningar att det räcker till både utsläppsrätter och trädplantering. Inget omoraliskt kaffe. Inga barnkläder gjorda av andra barn. Inga kinesiska produkter gjorda i en omänsklig låtsasdemokrati. De här sakerna måste bli självklarheter, inte livsstilsval som vi gör när vi har "pengar över". På så här vis kommer det förmodligen inte bli pengar över heller. För att betala vad något kostar är något som vi inte är vana vid och knappt har råd med längre. Men materialistisk standard får inte bli en måttstock varken för vad som är vettigt, vanligt eller värdigt; i synnerhet inte för en teolog.

Det här är mina vallöften. Min rödgröna mikroregering. Min teologi omsatt i en politisk-religiös praktik.

Ett teologiskt perspektiv på valet 2010

Sedan maj har jag analyserat de ideologiska grundpelarna som de politiska partierna utgår ifrån och kopplat ihop det med nutida idéer, både från den svenska politiska scenen, men också med internationell politisk teori. Jag ska villigt erkänna att jag inte har lyckats analysera Centerpartiet, eftersom ett före detta bondeparti är något av ett intresseparti (likt Sjukvårdspartiet) även om de omdanat sig till småföretagare-på-landet-partiet (läs: bondepartiet). Jag har inte heller analyserat Feministiskt Initiativ, som står för ett perspektiv som i stort saknas och behövs i svensk politik så länge vi inte har lyckats med grundläggande saker som lika lön för lika arbete.

Nu har dock turen kommit till att dela med mig av några teologiskt informerade tankar kring politik och hur jag tänker rösta i det svenska valet.

DET OACCEPTABLA ELLER OSAGDA

Det finns föresatser inom svenska politiska partier som jag inte kan acceptera. Men inte alla dessa har någonting med någon form av teologisk utgångspunkt att göra. Ett sådant exempel är Jan Björklunds skolpolitik. Men eftersom anledningen till att jag ser Jans skolpolitik som förkastlig inte vilar på en teologisk grund, så är den (och andra exempel) inte något jag kommer beröra här.

Sedan ska det naturligtvis lyftas fram att tolkningen av Bibeln i mina ögon inte mynnar ut i en perfekt partipolitisk ideologi. Det är inte min mening att försöka klämma in Bibeln och det Kommunistiska Manifestet (t.ex.) i ett omslag och säga "se, här är de tre testamentena". Enligt mitt sätt att se är miljöpolitiken oerhört viktig, men när det gäller 2000-talets miljöproblem är det minst sagt svårt att uttolka principer ur Bibeln som kan ge vägledning.

TEOLOGI BORTOM VÄNSTER OCH HÖGER

Jag ställde frågan till några kristna vänner igår: Vilka bibelord/passager/bilder av Jesus informerar ditt sätt att rösta? Till min stora förvåning hade de inte tänkt i de banorna. För mig är svaret enkelt. Alla kristna har säkerligen sina bilder av vem Jesus var, och vad i hans liv och gärning som var centralt - som gjort att vi tycker att det i någon mening är värdefullt att kalla sig kristen och vara en sorts 2000-talsk lärljunge. Jag tänkte dela med mig av min bild.

Det ni har gjort mot en av dessa mina minsta, det har ni också gjort mot mig.

Den "sammantagna" Jesus som framträder när jag läser Bibeln är framför allt en som ger upprättelse, förlåtelse, hjälp, förståelse och människovärde till alla de som kommer i hans väg, och i synnerhet de som har det allra sämst. Återigen, citatet ovanför är inget direkt politiskt manifest, men det är å andra sidan högst politiskt: och framför allt, långt mer kompatibelt med vissa partilinjer än andra. Om jag citerar hela Bibelstället framträder det än mer tydligt:

'Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.' Då kommer de rättfärdiga fråga: 'Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? ... Kungen ska svara dem: 'Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig." (Matt 25:35-40)

Det här är en stark solidaritetsprincip som tar parti för de svagaste och mest utsatta i samhället. När jag hör hur det talas om att konkurrens är bra, tänker jag: de som nämns här; det är dem som misslyckas i konkurrensen - förlorarna. Konkurrens är ett synsätt som är synonymt med den starkes rätt att ta vad den kan (inom de villkor som sats upp på området). Konkurrens förutsätter att människor inte bara kan utan även ska tävla med varandra. Och tävlingarna (om jobb, bostäder, bättre löner, bättre materiell status etc) har alltid en förlorare. Tanken om konkurrens som samhällets primära källa till framgång kan inte annat än att lämna många människor i tävlingens bakvatten.

ARBETSFÖR = MÄNNISKA?

Nästa sak som är viktigt här är något som jag berört tidigare, nämligen likhetstecknet mellan arbetsförhet och människovärde. I ett samhälle där alla ska jobba - inga "undanflykter" - så förutsätter det en norm där människan inte får lov att vara trasig, liten, utsatt eller traumatiserad. Inte nog med det, människan får inte lov att vara annorlunda. Med likhetstecken mellan arbetsförhet och människovärde blir exempelvis förståndshandikappade något mindre än människor. De blir något som vi andra "tyvärr måste" bära. Mitt perspektiv är att människor med någon form av handikapp inte är trasiga. Jag skriver inte under på en norm som säger att människor måste förstå principer som demokrati, deltagande, arbetsmarknad osv för att betraktas som människor. Det fina med att vi är människor är att vi kan höja oss över ett synsätt där de svaga djuren i flocken blir byten för hyenorna. Vi har möjlighet att höja oss över sådana primitiva livsbetingelser och istället vara en flock, medvetna om att vi kan skänka varandra glädje och gemenskap, utan att behöva vara starka. Det finns tillräckligt många tillräckligt starka för att vår flock ska fungera på ett hjärtligt och generöst sätt gentemot varandra.

GUD & MAMMON

Människan kan inte tjäna både Gud och pengar, säger Jesus. Jag tycker att kvalitén på valdebatterna illustrerar detta plågsamt tydligt. Människor mäts ideligen i hur mycket de kostar: Sjukvården kostar så mycket, Bidragstagare kostar si mycket och Invandringen kostar ytterligare så mycket. Ja, människor kostar pengar. Men när vi börjar tänka på det sättet har vi vänt på hela resonemanget. Människan har uppfunnit pengar för att kunna handla med varor utan att detta sker genom direkta utbyten. Återigen: människor i utsatta situationer är inte en handelsvara. Om vi värderar dem som om de stod i vägen för vår möjlighet att köpa en bit oxfilé på fredag, så har vi åter reducerat oss själva till de där djuren på savannen: mata hyenorna med de svaga, så får resten av flocken mer mat.

Sverige är ett av de säkraste, tryggaste, mest välfungerande länderna i världen. Vi, om några, har verkligen råd att vara generösa och visa omsorg om andra än bara den allra innersta kretsen kring oss själva. Det är en futtig dag när vi sätter 500 kronor extra i plånboken framför en generös och hjärtlig omsorg för varandra. I mina ögon är det också ett centralt uppdrag som kristen att sätta varandra i främsta rummet och inte fortsätta längs med den futtiga vägen som vi har gått på sedan 2006.

Läs tidigare analyser inför valet 2010.

Ingen säger det som Dorsin

Träffade på en politisk kuplett av och med Henrik Dorsin, om Jan Björklund på Facebook idag. Är bara tvungen att dela.

"Vem säger 'väx upp' till Peter Pan? ... Jan!"

Val 2010 - en ovanlig orientering

Det har blivit tid att skriva om politik eftersom - alla ni som läser min blogg vet att - politik är samma sak som religion. (För er som har missat hela det argumentet kan man läsa mitt "manifest" i tre delar genom att klicka på länken till höger som heter IMPORTANT POSTS ... summary", eller klicka här på del 1, del 2, del 3.)

Det jag tänkte göra här så här i perioden fram till årets val är att problematisera de olika ideologierna som är grundläggande för de olika svenska partierna. Min analys och kommentarer är informerade av ett gäng samtida tänkare från olika skolor, såsom Slavoj Zizek, Norberto Bobbio, Chantal Mouffe, William Connolly, och Richard Rorty, utan att för den skull helt stödja mig på en tänkare eller helt skriva under på dennes argumentation. Särskilt tungt vilar jag argumentationen på agonistisk politisk teori. Vad detta är har jag försökt sammanfatta i posten What is Agonism?

Jag kommer också att posta den här lilla "orienteringsposten" i ideologins förlovade (eller förlorare?) land, när jag uppdaterat med nya kommentarer till de svenska partierna och deras ideologier, eller om man så vill - teologier.

Folkpartiet Liberalerna - och Rousseaus liberalism

Kristdemokraterna - vem räddar de?

Vänsterpartiet - och det marxistiska mottot

Sverigedemokraterna - historik och verklighetsförankring

Ingress om Philip Goodchilds Theology of MoneyModeraterna - och Goodchild's Theology of Money

Socialdemokraterna - samhällsarkitekterna (och SDs motsats?)

Miljöpartiet - inte för alla

Politisk pajkastning

Henrik Dorsin om Jan Björklund

Ett teologiskt perspektiv på Valet 2010

Eders korrespondent i postmoderniteten
Jonatan




SOUNDCLOUD.COM/RAKKAUS-RECORDS - TWITTER.COM/JONATANBACKELIE - WWW.VAATY.COM - MYSPACE.COM/JONATANBACKELIE - http://www.facebook.com/pages/Rakkaus-Records/125353807494039?ref=sgm

Julsubkultur

Såhär på julafton när alla firar kristus, messias - räddaren- är det kanske på sin plats att diskutera lite vad denna räddaren uppfattas i vår kultur. Jag skulle i all enkelhet vilja göra några jämförelser mellan vår tid och urkyrkan, de allra första kristna.

Idag är det snarare så att vi är rädda för suspekta kristna, än att vi ser någonting som är "kristet" som räddningen. Vidare kan vi inte idag tala om vad som är "kristen" moral eller logik, eftersom det finns alldeles för många kristna för att de någonsin skulle kunna komma till konsensus om vad det kristna budskapet innebär i handling och praxis. (Alla dogmer handlar också om att tro rätt, snarare än att göra rätt. Det är förmodligen därför någon kunnat enas om dem.)

När den allra första kyrkan gjorde bedömningen att kristus var den messias som profeterna i judarnas heliga skrifter hade talat om, så uppstod en närmast hemlig underjordisk kyrka. Utvecklingen i samhället gick från att majoriteten var skeptiska och rädda för de kristna, till att de till slut utgjorde en majoritet av romarrikets befolkning då kejsar Konstantin införde kristendomen som statsreligion år 393.

Trots att vi idag har en kultur som bygger på kristna arv, tankar och traditioner i väldigt hög utsträckning (märk väl, inte uteslutande dock), har vi idag andra narrativ att förhålla oss till. För hundra år sedan var bibelns berättelser de som vi använde oss av för att förstå vår egen situation, idag kommer berättelserna snarare från Hollywood och livsstilsmagasin. Min poäng här är inte att döma ut Hollywood (jag är en entusiastisk cineast), utan snarare att det som var viktiga byggstenar i vår kultur och tradition idag är främmande och lite obegripligt, vilket gör att vi är misstänksamma mot kristendomen.

Idag står vi återigen inför ett vägval där de flesta tror att vi behöver välja ett av de två vägval som rommarriket valde mellan. Det ena är att misskreditera och misstänkliggöra (och i rommarriket ingick också förfölja) de kristna. Det andra var att göra kristendomen till statsreligion för att den till slut var så mäktig. Idag pratas också om "ledkultur" på flera håll i Europa, när det diskuteras vilken roll kristendom kontra islam bör ha i våra samhällen. Idén om ledkultur och en kyrka knuten till staten är snubblande nära varandra och dessutom omodern och dum.

Från början var kristendomen en subkultur som verkade som motkraft till de förhärskande grekiskromerska idealen. Idag finns möjligheten att återigen låta kristendomen vara samma sorts subkultur, en kraft som bygger på sin egen attraktionskraft och logik. Vi behöver inte välja någon "taktik" för att "hantera" den. Vi kan istället nöja oss med att kristendomens (idag) alternativa logik kan få vara en kraft eller motkraft i samhället, en kraft som många andra om än spelande efter sina egna regler. Det vill jag hävda är en bra plats för kristendomen idag. När allt kommer omkring får den här subkulturens yttringar oss att samlas och mysa tillsammans idag och omge oss med människor vi förhoppningsvis tycker om och sitta ned och äta en måltid tillsammans. Och för vissa är det kanske en av de få måltider om året som äts utan stress. Bara det borde vara nog för att inte helt misstänkliggöra subkulturen kristendom.

God subkultur på er allihop!

Det postsekulära tillståndet vs Demirbag-Sten

I en debattartikel för ett tag sedan kommenterade Dilsa Demirbag-Sten Sverigedemokraten Jimmie Åkessons debattartikel med att hävda att alla gjorde fel: Både Åkesson och muslimer gjorde misstaget att inte göra skillnad på islam och muslimer. I Demirbag-Stens värld finns det alltså en islam som är helt oberoende av människorna som sällar sig till läran, existerande enkom i idévärlden.

När hon sågar teologen Ola Sigurdsons nya bok Det postsekulära tillståndet finns däremot ingen sådan kristendom som är oberoende av sina utövare. Kristendomen kan inte vara en källa eller idé utan är helt och hållet bara en historisk räcka övertramp och brott mot mänskligheten i religionens namn. Sigurdson vill slå ett slag för att kristendom (och religion) kan ha en plats i den offentliga sfären, bland annat i politiken. Men knappast är det på gamla "meriter" (läs brott mot mänskligheten) som kristendomen bör få ta plats. Att omvärdera vilken plats olika ideologier och idéer bör ha i det offentliga rummet är högst centralt, då vi idag lever i ett Sverige där gårdagens enhetslösningar blir alltmer absurda och illa anpassade till den faktiska befolkningen. Sigurdson är en postmodern och kontextuell teolog, men vilken kontext anspråken görs i och vilken räckvidd sådana anspråk kan tänkas ha är någonting som Demirbag-Sten helt missar att diskutera.

Och någonstans i hennes artikel heter det att Sigurdson slår knut på sig själv. Men där Demirbag-Sten verkligen slår knut på sig själv är när hon lyfter fram hur distinktionen privat-offentligt verkat för kvinnors möjligheter i samhället, alltså just den distinktion som feminister kritiserat mycket hårt ända sedan 68-rörelsen. Många grupper i samhället skulle idag hävda att en sådan distinktion är en illusion. Tänk om någon hade hävdat att HBT-personer ska förpassa sina sexuella preferenser till den privata sfären, men att ens personlighet inte fick höras eller synas i offentligheten. Det skulle helt klart framstå som orimligt. En uppsjö grupper upplever just en sådan problematik, att ens privata inte räcker till för att leva ett fullödigt liv utifrån sina övertygelser eller preferenser. Så hur länge ska oinformerade debattörer som Demirbag-Sten få argumentera för att en sådan distinktion alltjämt har en vettig plats i samhället, bara för att det existerar teokratier eller konservativa påvar? En typ av bevekelsegrund som hon själv vände sig mot så sent som för två veckor sedan.

I Demirbag-Stens värld finns inga bra religiösa utövare. Möjligtvis bara bra religion, men den kan tydligen aldrig utövas. Inte ens i framtiden, även om den gör upp med dagens brister.

Läs Demirbag-Sten i Expressen.

En munk mer eller mindre...

"När Melancton har sina mörka perioder går han bönens väg, själv har jag mitt öl". Ett citat från den inte helt oviktige reformatorn Martin Luther angående skillnaden i teologi och inställning mellan honom och hans co-reformator Melancton.

Tro&Vetande

Nej, mitt intresse för Richard Dawkins ligger inte i att återuppväcka "Tro & Vetande"-debatten from lång ago. Mitt intresse ligger istället i att analysera vilket perspektiv och vilken kunskapssyn som ligger till grund för att en sån debatt ska vara "vettig"... På detta tema tänkte jag därför tipsa om en recension av Christer Sturmarks bok "Tro och Vetande 2.0".

Mycket nöje!

Jonatan

Grannar på Tjuvtittat

Jaha, idag är grannarna på Tjuvtittat. Ser man på...