What the world needs now, is love love love ...

Eller kanske borde rubriken vara What the Left needs now, is love love love ...

Jag tänkte kommentera den svenska postval-situationen, med rödgröna på 43,7%, alliansen 49,3% och rasister 5,7%. Det finns mycket snack om hur det "blåser högervindar"i Europa, men om vi ska likna blockpolitiken vid ett kärleksförhållande, så är det inte ens fel att två träter. Annorlunda uttryckt: analysen bör innefatta frågor om hur vänstern i Sverige egentligen uppfattas? Nedan tänkte jag ta upp lite tankar kring vad som skulle kunna skapa ett bättre och varmare klimat (och då menar jag inte som resultat av en globalt slapp miljöpolitik) i Sverige. Punkterna som jag valt att resonera kring är:

- Vem är extrem?
- Hat, cynism eller kärlek?
- Tillräckligt många har det tillräckligt bra.
- Det ologiska med frihetstanken
- D.I.Y.-politik och materialism

VEM ÄR EXTREM?
En poäng man kan göra är hur marknadsliberalismen har betraktats som en tämligen extrem doktrin i Sverige tidigare. Det verkar ha gått de flesta förbi, men Beatrice Asks hejdlöst oseriösa uttalande igår där hon beskrev Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna som extrempartier i samma andetag. Så är förstås inte fallet. Vänsterpartiet är inte längre kommunister och deras motsats är förstås de som är längst höger ut på den respektabla delen av skalan: alltså Moderaterna. Socialdemokraternas projekt i Sverige (som historiskt sett lyckats väl) har alltid varit att slå in på en mellanväg mellan kommunism och kapitalism (alltså mellan vänster och höger). Då var detta en normaliserad medelväg. När nu en av de tidigare "ytterligheterna" normaliserats, är det ingen slump att det finns mer utrymme för ideologier till höger om högern. Detta är inte en "dom" över Moderaterna; bara ett konstaterande över att en förskjutning av vad som är normen de facto har ägt rum. Detta förefaller stämma relativt väl också, eftersom ett nynazistiskt parti tagit plats i Grästorps kommunfullmäktige i samma val som SD gjort entré i riksdagen.

HAT, CYNISM ELLER KÄRLEK?
Jag skrev inledningsvis att vänstern behöver rannsaka hur man uppfattas. Jag tror att man inom de egna leden ser sig själva som solidariska med de utsatta i samhället; alltså en kärleksfull inställning till medmänniskor (och motmänniskor). Jag tror dock inte alls att det är så vänstern upplevs från utsidan, utan håller med den politiske teoretikern William Connolly när han säger att vänsterns definierande drag håller på att bli cynism. Problemet tror jag är Scapegoating. Väldigt ofta handlar vänsterns perspektiv om att tala om vems felet är (överklassens) istället för att utarbeta strategier som vittnar om mänsklighet. Alla torgmöten som faller in i en slentrianjargong där "kamrater", "proletärer" och "överklass" yr om varandra, tror jag är ytterst kontraproduktiva. Det jag tror skulle "revolutionera revolutionärerna" är om vänstern uppvisade genuina, genomgripande drag av omhändertagande; om demonstrationerna för och emot saker var lite mer sopkök och kramkalas och lite mindre skanderande och bärande röda fanor. Faktum är att Marxs (och min personliga favorit; Simone Weils) skrifter utgår ifrån ett perspektiv som genuint bryr sig och vill ändra för personer som har det dåligt. Ett sådant perspektiv kanske inte bäst uttrycks genom ilska?

TILLRÄCKLIGT MÅNGA HAR DET TILLRÄCKLIGT BRA
Man skulle kunna sammanfatta samhällsläget i Sverige med att det är glädjande att tillräckligt många har det tillräckligt bra för att kunna våga satsa på sig själva och gissa på att man klarar sig i ur och skur (och därför röstar på alliansen). Det vittnar om större resurser i plånboken för många (inte bara ett toppskikt som vänstern gärna vill få det till). Frågan är dock vad denna plånbok ska användas till. Ett Sverige med många rika behöver inte innebära ett kallare Sverige. De där pengarna kan användas informerat, hjärtligt och omsorgsfullt för att ta hand om andra människor. Jag har de senaste dagarna läst om många som vill betala mer i skatt för att de inser att andra har stora behov. Jag hoppas att de människorna inte bara konstaterar att de har det bättre och köper taxfreewhiskey för pengarna, utan verkligen sätter sig ned och klurar på hur de nyvunna pengarna kan hjälpa någon som behöver dem.

DET OLOGISKA MED FRIHETSTANKEN
Frihet, det är slagordet framför alla för allianspartierna. Jag har dock tidigare skrivit hur liberalismens frihet i ett välutvecklat samhälle som idag har gått väldigt långt bort från den näst-intill anarkistiska grundtesen "varje människa ska få göra vad de vill, så länge de inte skadar någon annan". Friheten har dock utvecklats till en frihet från, lite såsom vår religionsfrihet oftast tas i bruk för att uttrycka hur vi ska slippa behöva ha någon religion (eller kanske ens veta av någons religiösa tankar och anspråk). Men en stor brist finns i tanken med frihet, och även med tanken på frihet från; nämligen friheten från beroende av pengar. Friheten i ett marknadsliberalistiskt samhälle är bara reell för den som har pengar nog att göra val. Friheten är alltför ofta bara ett val mellan Lidl-ketchup och Felix ketchup. Friheten att verkligen kunna välja tas inte särskilt väl om hand för den som vill göra sig mindre, inte mer, beroende av pengar. Ur ett teologiskt perspektiv är detta förstås allvarligt, men även för den som önskar leva ett alternativt liv där inte pengar är navet i alla frågor, så är detta i praktiken oerhört svårt att ens tänka, för att inte tala om att leva ut.

D.I.Y.-POLITIK & MATERIALISM
Men är inte allt det här överspelat? Nu har vi ju valt? Nu kan löpsedlarna går tillbaks till att handla om Ensam Mamma Söker Bonde... Under en marknadsliberal regering måste det politiska handla om D.I.Y.(do it yourself)-politik, nämligen att tänka om kring hur vi kan leva på ett sant alternativt sätt, om det är det vi vill. Om vi t.ex. verkligen vill ställa upp för människor, eller vara mindre beroende av ett ständigt tillflöde av pengar (som gör oss utsatta för arbetslöshet, sjukdom eller finanskriser), då behöver vi fundera ut på vilka sätt vi kan skapa det samhället inom samhället som vi önskar oss. Jag har verkligen inte alla svaren på hur vi ska åstadkomma det. Trots det vill jag ändå skicka med vissa tankar på vägen.

- Tala om pengar
Få saker är så tabu som att tala om pengar. Särskilt kanske för de som har stort fokus på pengar; fondförvaltare, banker, välbeställda i samhället osv. Men när pengar utgör grunden för politiken, så går det inte heller att vare sig prata eller omsätta tankar i handling utan att behandla ämnet pengar. Och när pengar placeras märkligt så heter det enligt vissa att "företag saknar incitament" eller "människor har utförsäkrats". Pengar är i grunden medverkande och avgörande, och ett mindre beroende av pengar - en degradering av hundraprocentig materialism, om man så vill - måste börja med en utvärdering av pengars helt avgörande roll för människor och demokratin.

- Bjud på mat
Mat är mäktigt. Måltiden som sådan kan vara transformerande. Inte bara så att människor sätter sig hungriga och lämnar bordet mätta. Jag är övertygad om att en rörelse, där människor sträcker sig ut mot varandra och öppnar sina hem, sina dörrar och sina plånböcker för varandra, är en micro-revolution som handlar om just att omsätta sina fina tankar i hjärtlighet. Många gånger heter det att vi inte har tid med än det ena, än det andra. Att ge människor vår tid och uppmärksamhet är det mest värdefulla vi kan göra. I vår lilla familjekonstellation har vi det fantastiskt mysigt kväll efter kväll, måltid efter måltid. Hos oss handlar det inte om att skrapa i oss näringsämnen enligt tallriksmodeller. Det kan jag bjuda på. Jag vill inte sitta tre vid vårat bord längre. Härmed är alla välkomna alltid. Vi är inte ett sopkök eller ett mercyfuck. Det behöver inte finnas en anledning (i stil med; jag är ensam/trött/pank). Att se varandra och rå om varandra är någonting jag tror på och en helt avgörande del i att vara människa, att fortsätta orka vara en mänsklig människa.

- Klimatkonsumera
Det kan verka som en motsättning; konsumera och bli mindre beroende av pengar och ett materialistiskt fokus. Men vi måste konsumera vissa saker. Men vi måste inte konsumera så mycket av det. Och vi kan konsumera rätt grejer. Jag tänker t.ex. att med en regering som gör för lite för klimatarbetet så måste vi som familj göra en egen grön omställning. Inget som inte är ekologiskt eller rättvisemärkt över tröskeln, utom i nödfall, är en bra devis. En annan att lägga till så mycket på gaget på framtida internationella spelningar att det räcker till både utsläppsrätter och trädplantering. Inget omoraliskt kaffe. Inga barnkläder gjorda av andra barn. Inga kinesiska produkter gjorda i en omänsklig låtsasdemokrati. De här sakerna måste bli självklarheter, inte livsstilsval som vi gör när vi har "pengar över". På så här vis kommer det förmodligen inte bli pengar över heller. För att betala vad något kostar är något som vi inte är vana vid och knappt har råd med längre. Men materialistisk standard får inte bli en måttstock varken för vad som är vettigt, vanligt eller värdigt; i synnerhet inte för en teolog.

Det här är mina vallöften. Min rödgröna mikroregering. Min teologi omsatt i en politisk-religiös praktik.

The Togetherness

I've been pretty consumed with discussing political ideology and how the Swedish parties relates to these in the last few weeks (and have written extensively about it over the summer). For those who are not Swedish nationals or do not understand Swedish this have probably been of moderate interest. However, something I'm very happy about today is the level of commitment and engagement we have seen regarding Swedish politics. My Facebook wall have absolutely exploded with everything from humoristic commentaries to pure propaganda, and everything in between. Last two elections the percentage of people voting has been around 80% of the people eligeble to vote. I think that is fantastic! 8 out of 10 adults do actually care enough to go and take a stand regarding what direction their country is heading in. In the last US election the equivalent number was aproximately 60%. And those 60% was a record high!

Regardless of what government Sweden gets tomorrow, I'm happy about the level of engagement that virtually everyone is throwing into the pot. After all, that type of caring and commitment to our future politics, is a politics in its own right, and has the potential to be just as important as the casting of votes today.

Regardless of today's result, I will also continue to talk about politics, ideology and what ties them to theology, ontology and the questions about what it is to be human, and how we should live together. Politics is not about a sunday every four years; it's about participating in the society which you are living in, and from all the social institutions and ties you are always tied in to, regardless of your commitment. Therefor it only makes good sense to actively engage these questions. It could be compared to a wind that you had power over: Either the wind will move you, or you will do what you can to make sure it blows in the right direction. Either way: the wind will blow from one place to another.

Ett teologiskt perspektiv på valet 2010

Sedan maj har jag analyserat de ideologiska grundpelarna som de politiska partierna utgår ifrån och kopplat ihop det med nutida idéer, både från den svenska politiska scenen, men också med internationell politisk teori. Jag ska villigt erkänna att jag inte har lyckats analysera Centerpartiet, eftersom ett före detta bondeparti är något av ett intresseparti (likt Sjukvårdspartiet) även om de omdanat sig till småföretagare-på-landet-partiet (läs: bondepartiet). Jag har inte heller analyserat Feministiskt Initiativ, som står för ett perspektiv som i stort saknas och behövs i svensk politik så länge vi inte har lyckats med grundläggande saker som lika lön för lika arbete.

Nu har dock turen kommit till att dela med mig av några teologiskt informerade tankar kring politik och hur jag tänker rösta i det svenska valet.

DET OACCEPTABLA ELLER OSAGDA

Det finns föresatser inom svenska politiska partier som jag inte kan acceptera. Men inte alla dessa har någonting med någon form av teologisk utgångspunkt att göra. Ett sådant exempel är Jan Björklunds skolpolitik. Men eftersom anledningen till att jag ser Jans skolpolitik som förkastlig inte vilar på en teologisk grund, så är den (och andra exempel) inte något jag kommer beröra här.

Sedan ska det naturligtvis lyftas fram att tolkningen av Bibeln i mina ögon inte mynnar ut i en perfekt partipolitisk ideologi. Det är inte min mening att försöka klämma in Bibeln och det Kommunistiska Manifestet (t.ex.) i ett omslag och säga "se, här är de tre testamentena". Enligt mitt sätt att se är miljöpolitiken oerhört viktig, men när det gäller 2000-talets miljöproblem är det minst sagt svårt att uttolka principer ur Bibeln som kan ge vägledning.

TEOLOGI BORTOM VÄNSTER OCH HÖGER

Jag ställde frågan till några kristna vänner igår: Vilka bibelord/passager/bilder av Jesus informerar ditt sätt att rösta? Till min stora förvåning hade de inte tänkt i de banorna. För mig är svaret enkelt. Alla kristna har säkerligen sina bilder av vem Jesus var, och vad i hans liv och gärning som var centralt - som gjort att vi tycker att det i någon mening är värdefullt att kalla sig kristen och vara en sorts 2000-talsk lärljunge. Jag tänkte dela med mig av min bild.

Det ni har gjort mot en av dessa mina minsta, det har ni också gjort mot mig.

Den "sammantagna" Jesus som framträder när jag läser Bibeln är framför allt en som ger upprättelse, förlåtelse, hjälp, förståelse och människovärde till alla de som kommer i hans väg, och i synnerhet de som har det allra sämst. Återigen, citatet ovanför är inget direkt politiskt manifest, men det är å andra sidan högst politiskt: och framför allt, långt mer kompatibelt med vissa partilinjer än andra. Om jag citerar hela Bibelstället framträder det än mer tydligt:

'Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.' Då kommer de rättfärdiga fråga: 'Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? ... Kungen ska svara dem: 'Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig." (Matt 25:35-40)

Det här är en stark solidaritetsprincip som tar parti för de svagaste och mest utsatta i samhället. När jag hör hur det talas om att konkurrens är bra, tänker jag: de som nämns här; det är dem som misslyckas i konkurrensen - förlorarna. Konkurrens är ett synsätt som är synonymt med den starkes rätt att ta vad den kan (inom de villkor som sats upp på området). Konkurrens förutsätter att människor inte bara kan utan även ska tävla med varandra. Och tävlingarna (om jobb, bostäder, bättre löner, bättre materiell status etc) har alltid en förlorare. Tanken om konkurrens som samhällets primära källa till framgång kan inte annat än att lämna många människor i tävlingens bakvatten.

ARBETSFÖR = MÄNNISKA?

Nästa sak som är viktigt här är något som jag berört tidigare, nämligen likhetstecknet mellan arbetsförhet och människovärde. I ett samhälle där alla ska jobba - inga "undanflykter" - så förutsätter det en norm där människan inte får lov att vara trasig, liten, utsatt eller traumatiserad. Inte nog med det, människan får inte lov att vara annorlunda. Med likhetstecken mellan arbetsförhet och människovärde blir exempelvis förståndshandikappade något mindre än människor. De blir något som vi andra "tyvärr måste" bära. Mitt perspektiv är att människor med någon form av handikapp inte är trasiga. Jag skriver inte under på en norm som säger att människor måste förstå principer som demokrati, deltagande, arbetsmarknad osv för att betraktas som människor. Det fina med att vi är människor är att vi kan höja oss över ett synsätt där de svaga djuren i flocken blir byten för hyenorna. Vi har möjlighet att höja oss över sådana primitiva livsbetingelser och istället vara en flock, medvetna om att vi kan skänka varandra glädje och gemenskap, utan att behöva vara starka. Det finns tillräckligt många tillräckligt starka för att vår flock ska fungera på ett hjärtligt och generöst sätt gentemot varandra.

GUD & MAMMON

Människan kan inte tjäna både Gud och pengar, säger Jesus. Jag tycker att kvalitén på valdebatterna illustrerar detta plågsamt tydligt. Människor mäts ideligen i hur mycket de kostar: Sjukvården kostar så mycket, Bidragstagare kostar si mycket och Invandringen kostar ytterligare så mycket. Ja, människor kostar pengar. Men när vi börjar tänka på det sättet har vi vänt på hela resonemanget. Människan har uppfunnit pengar för att kunna handla med varor utan att detta sker genom direkta utbyten. Återigen: människor i utsatta situationer är inte en handelsvara. Om vi värderar dem som om de stod i vägen för vår möjlighet att köpa en bit oxfilé på fredag, så har vi åter reducerat oss själva till de där djuren på savannen: mata hyenorna med de svaga, så får resten av flocken mer mat.

Sverige är ett av de säkraste, tryggaste, mest välfungerande länderna i världen. Vi, om några, har verkligen råd att vara generösa och visa omsorg om andra än bara den allra innersta kretsen kring oss själva. Det är en futtig dag när vi sätter 500 kronor extra i plånboken framför en generös och hjärtlig omsorg för varandra. I mina ögon är det också ett centralt uppdrag som kristen att sätta varandra i främsta rummet och inte fortsätta längs med den futtiga vägen som vi har gått på sedan 2006.

Läs tidigare analyser inför valet 2010.

MP - inte för alla

När jag vid ett tillfälle intervjuade Mehmet Kaplan (sitter i Miljöpartiets partistyrelse) för min uppsats, sa han att Miljöpartiet räknar med en spridning där någonstans mellan 30-40% av deras väljare, traditionellt valt höger och 60-70% traditionellt varit vänsterväljare. Det här låter jag illustrera min poäng med Miljöpartiet, nämligen att det är dags för fler motsättningar inom politiken än bara den mellan vänster och höger.
Det finns många fler exempel på hur vänster och höger inte alltid är den viktigaste skiljelinjen. EMU-frågan är ett utmärkt exempel som delat partier itu och enat människor över blockgränser. Det finns andra exempel också, som exempelvis feminister och kristdemokrater som protesterat mot pornografi och prostitution och gjort gemensam sak, även om de tycker annorlunda än varandra i snart sett alla andra frågor.

NYA FRÄSCHA DIKOTOMIER.
Skiljelinjen vänster kontra höger kan alltså ifrågasättas. Jags kulle vilja säga att den bör utsättas för kritik. Och ibland bör den överges. Samtidigt så utgör den ett välfungerande exempel på politikens uppgift, som enligt Chantal Mouffe kan sammanfattas som uppgiften att göra (illegitima) fiender till (legitima) motståndare: Alltså ett sätt att bereda plats för en diskurs mellan människor som motsätter sig varandras idéer. Således ska vi alltså inte avskaffa dikotomin vänster-höger. Det vi behöver är istället att lägga till nya fräscha dikotomier i de fall där vänster-höger inte utgör en bra (eller den primära) skiljelinjen. Ett bra sådant exempel* är det som Miljöpartiet tillför; nämligen dikotomin människa kontra ekosystem.
Modernismens tillväxtiver är ett utmärkt exempel på hur människans kortsiktiga finansiella intressen får posera som hela mänsklighetens samlade intresse. I själva verket förhåller sig det inte riktigt så. Ett hållbart ekosystem är förstås en förutsättning, inte bara för människans eventuella tillväxt, utan för hela hennes existens. Det kanske är lätt att tro att miljöpartiet är lite grann ett parti för alla. Men de är ett parti som kanske skulle kunna sammanfattas med att de är emot både vänster och de två högerriktningarna som är synliga idag, dvs konservatismen och marknadsliberarlismen. Som William Connolly påpekar så är lösningen på den politiska utmaningen idag inte att avskaffa metafysiken eller människors tro och passioner, utan istället att fylla symboliska ord som moral, tro, dygd och tillhörighet med ny innebörd (Connolly 1999:113). Det kan omöjligt vara så att moral är någonting som Kristdemokraterna har patent på. Och lösningen är förstås inte att berömma sig själv som en amoralisk person, utan att hävda att en annan moralisk standard eller tro eller liknande har samma berättigade anspråk (till plats i offentligheten) - utan att någon av de konkurrerande moralerna eller trossystemen görs till universell sanning och lag.

INTE FÖR ALLA?

Samtidigt är det, som Philip Goodchild har påpekat, så att ekologi och ekonomi inte är kompatibla.

"Modern economic activity only measures rates of profit. Since it is more profitable, in the short term, to consume the means of production than to preserve them, then economic activities that will do so outstrip economic activities that aim for sustainability. ... In such an environment, sustainable practices in ecological terms are not sustainable in economic terms. ... An economic system that is constructed around the maximization of short-term profits will necessarily consume its capital. For in such a system, consumption of inherited and accumulated assets is measured only as an increase in wealth. Such a system will necessarily destroy its long-term conditions for survival. It is inevitably bound for crisis" (Goodchild 2007:84).

Förhållandet mellan ekonomi och ekologi är alltså ett som handlar om värden och värdering. Vad är värt något, och vad bör räknas in i en varas egentliga pris? Detta är microkosmos av en sådan ekvation. Den stora ekvationen är att alla transaktioner som härleds till en sådan logik blir att vi, precis som Goodchild påpekar, endera uppvärderar ekonomisk ackumulation eller en ekologi som ger fortsatt näring till den (oss alla) som är beroende av den.

SO WHAT?
Vad betyder det här då på begriplig svenska och vad har det med Miljöpartiet att göra? Ett exempel är när du hör någon prata om gröna jobb eller grön omställning. Då handlar detta om, inte bara att skapa ett nytt jobb åt någon; det är frågan om en omvärdering av värden och världen. Det är ett sätt att se och värdera jordklotet (som livets förutsättning) som står i bjärt kontrast till en marknadsliberal värdering av jordklotet. Det är alltså frågan om ett i grunden annorlunda perspektiv på jorden; ett annat moraliskt perspektiv om man så vill.
För att ta detta till mikronivå igen skulle ett exempel kunna vara: I priset för en vara bakas det in huruvida den tar ekologiska resurser i anspråk som sedan är borta för alltid.
I en marknadsliberal logik "friställs" den moraliska komponenten; det som inte är konkurrensmässigt klarar sig inte, tough luck. Problemet - och möjligheten - med ett sådant synsätt ligger i att villkoren för en sådan marknad dikteras (av någon/några/alla). Just nu är villkoren för konkurrens inte till ekologins fördel, milt sagt.

Det globala arbetet som sker just nu med Kyotoprotokoll, utsläppsrätter, Köpenhamn och så vidare handlar om detta: nämligen idén att föra in en ny moralisk komponent som villkorar vad som kan vara konkurrensmässigt i framtiden. Det Miljöpartiet står för är med andra ord inte för alla: det är en specifik moral som prioriterar annorlunda än hur Goodchild uttrycker sambandet i den nutida marknadsliberala ekonomin. Samtidigt är det möjligt att påpeka just motsatsen: att Miljöpartiet är för alla: eftersom alla människors överlevnad hänger på jordklotets välmående och fortlevnad, istället för att konkurrens utvisar visa människor som lyckas få den sista tårtbitan, just innan tårtan tar helt slut.

Den väl ansedde politiske teoretikern Norberto Bobbio poängterar i sin berömda essä om vänster och höger att den gröna rörelsen inte är vare sig vänster eller höger.

Connolly, William E. (1999). Why I Am Not A Secularist. Minneapolis/London: University of Minnesota Press.
Goodchild, Philip. (2007). Theology of Money. London: SCM Press.

Pirater och osanningar om ocopyright

Jag har tidigare skrivit en hel del om det här med min inställning till illegal fildelning. Det finns naturligtvis en ideologisk ingrediens i det här med att avskaffa patent och så vidare, som kan diskuteras på många olika sätt, och som jag inte ämnar gå in på närmre här. Däremot vill jag berätta min personliga erfarenhet av hur illegal fildelning verkligen kan drabba artister. Kortfattat kan man sammanfatta med att säga att jag inte längre är en artist på heltid därför. Nedan har jag tagit ett inlägg från min tidigare bloggadress och delat med mig av, där jag redan berättat min historia.

DOWNLOADING RUINED MY LIFE
A few days back I got the news that the label I was just about to release a new album on was shutting down, due to their distribution going bust and taking all their money with them. Thanks to downloading I just lost out on both a small amount of income and and a massive amount of work (the album took me two years to complete) which may very well never be released. All the distribution companies I know the names of have now gone bankrupt. We’re talking at least 12 distribution companies here that I could name straight up. And for me personally, this is the 6th time a confirmed deal had to be broken from the labels side, as a direct result of the distribution problem.

I’ve heard all the sides of the download debate all too many times. There are numerous arguments, and all too often they ring false in my ears; why? Because it’s a debate where the same people pose and answer the questions. Pirates and illegal downloaders are often answering their own question, saying things like “I’m a musician and I don’t mind”. But let me pose a question; how many small scale full time musicians have you come across who says they don’t mind? The people which livelihoods is at stake seem to be the central people to use as interviewees and references to this point. Not Lars Ulrich or Britney Spears, as they can survive far above the povertyline regardless of any future record sales. But the people that had a yearly income of 5000 to 20 000 dollars/euros, these are the people that are injustly suffering right now. Yes, had. I used to fall within that income bracket, but now my earnings from music is nowhere near this.

Record sales has gone down with 43% since 2000. But let me give you further insight into what happens when an industry is experiencing this kind of decline. In all honesty it should be said that the years leading up to that saw a major increase in sales. The major thing that happened was; music recording equipment got affordable for more people, the new format – the cd – was cheaper to manufacture than vinyl and the major labels experienced major profits. What happened then was that the majors started giving artists they believed in “development contracts”, basically meaning paying their way while they honed their crafts and recorded material. With the record sales increasing the variety of music increased as well. But make no mistake about what the first thing to go was when the majors experienced losses, cutting indie-artists and especially the cancellation of any development contracts. The decrease resulted in a safety by numbers game; majors are now less inclined than ever to take any any risk or chance. (In that sense the pirates have created a selffulfilling prophecy; with majors turning into the monsters they’re made out to be by pirates.)
Yesteryears winner of Swedish Idol for instance, recorded her album in a week, after getting hours on end of free tv advertising throughout the series. This is the new no-risk-music climate we’re facing.

But what about the concert argument (people going to concerts “instead”)? Well, concerts used to stand for about half of my income, between 2002-2006. Imagine if you make 15 000 euros per year, and someone would take half of it away. That would off course be somewhat ok, given that you would earn an additional 7500 euros on concerts which you’ve lost on sales. But, there has been no such increase. Maybe in certain genres, like rock(?) gigs have become increasingly more important (I don’t know), but all underground scenes does not work the same – nobody I know involved in electronic music (and I know quite a few people, from Japan, Germany, Norway, Sweden, Brazil, US, Spain, Portugal, Italy, the UK, etc) has seen this alleged increase. And given that I can’t (nor can my colleagues) spend as much time recording my music (because I have to do something else full time) I don’t make new material in a pace where I can secure the gigs coming in, to the same extent. So in my instance (and for many of my friends and colleagues) there is absolutely no increase of concerts or gigs, but a definite decrease!

I know a lot of people from all over the world who bears witness to the same development; they’ve had to seek a full time employment somewhere, start to go to university etc etc. And this is hugely talanted and recognized people who have been in the trade for over 10 years, who all of a sudden can’t make a living.

Lastly; swedish radio profile Hanna Fahl said that she hopes the download debate comes to an end in 2009. That people have to hold out a few years and then someone will have figured out a way to make music off money. I also hope the debate comes to an end. All I can say is that from my point of view I see people struggling to pay rents, keep their studios and going out of business. For all of us who are experiencing this, the reality is that we basically will have to hold out and hope for a sollution. But it also means that whilst waiting for this sollution, we wont be able to make much, if any, music. This has never been a scene of superstars, never been a scene where you could get rich, so everyone is in it for the love of music from the beginning. But you can’t live off love of music alone, at least I have double rents to pay (home and studio). I see signs all around of how the scene of jazzy and soulful electronic music is constantly shrinking. One day it will hopefully stop, and that day there will hopefully be someone willing to pick up their trades once again. I myself am uncertain as to how many times I should have to undergo the painful process of committing two years of my life into a record that may never be released, and then not try to feel robbed and cheated and do the same thing once more.

/Jonatan

AND SOME COMMENTS ON THE COMMENTS I RECIEVED BASED ON THAT POST
Today the swedish online news e24.se presented an article with the headline “nedladdning gynnar musikindustrin” (the music industry benefits from downloading), rapidly followed by a subtext stating that in some instances the music industry may benefit from illegal downloaders since people sometimes buy the same music afterwards.

A few comments on my last post (and its comments) and this article is in order.

Scientific research made popular headlines.
If there is already such a vast descripancy between the headline of the article (affirming that downloading is generally benefitial) to a subtext explaining that instaces occur when illegal activity leads to legal activity, you may need to be suspicious. Also, being an academic I know the danger of trying to sum up extensive research and scolarly fieldwork – which in its original form usually spans over hundreds of pages. At exams you are often asked to sum up the important features of a whole book in about three A4 pages, which is off course extremely hard, subjective and also due to what interests or tendencies you are trying to explain. The shorter the text, the lesser chance of accurately describing the content. This is a 305 word article, again far less than a three page summary. With what’s in the article there is actually no telling what this study find to be good empirical evidence, nor what is plausible tendencies that needs further research.

The difference between complaining and explaining.
Let me present my response to a blog comment I got saying that it was of no use to complain about the situation. I agree that the first question regarding piracy is what can be done to prevent people from stealing music. However, my suggested solution is of a moral kind, not of technical. As a humanist I prefer invoking empathy, telling my story and arguing that my side of the story is also one of truth (that said I do not argue that truth is one-sided), rather than conjuring up technology that prevents actual copying of files or that electrocutes motherboards. I firmly believe that there is a point to be made once people see that piracy is not something that only strikes at an evil empire “music business”, but also at people passionate about music, and which tiny boats are being sunk on a broad scale by the pirates.

I see a difference here between complaining and sharing my narrative. True, the story above is one of resignation, but never the less it emerges from my wanting to present new music to the world, but the avenues being shut/shot down by self-proclaimed “guardians of the uncompromisable human right to share (whatever you like with whoever you like)”.

My ambition is to tell a personal story of what piracy does, which contrasts what the pirates claim is a victimless crime, and hope that this will make one or more people think of my story and hesitate next time they are about to open their torrent tracker. If that should be accomplished, even once, then what I’ve written is not merely complaining, but will have achieved its intended purpose.

Tar de våra jobb eller inte?!

Här om dagen fick jag valsedlar och en pamflett från Sverigedemokraterna med rubriken "Ge oss Sverige Tillbaka!". Jag tycker det är en oerhört besynnerlig slogan. Om vi tänker oss någon tid i svensk historia som varit oberoende av invandrares bidrag till samhället kan det möjligtvis tänkas vara någon form av Emil i Lönneberga-samhälle för dryga hundra år sedan. Problemet med ett sådant samhälle har jag redan pekat ut i en rad artiklar: Det gick inte att leva i det samhället. För de allra flesta var utvandring till Amerika det mest lockande alternativet, framför att svälta ihjäl i Sverige. En tredjedel av Sveriges befolkning valde emigration. Sanningen att säga så är det nog också där vi skulle hamna utan en befolkning av blandad härkomst fulla av väldigt många olika idéer. SD saknar helt idéer om samhällsutveckling och vill tillbaka till en stadium i svensk historia där folk knappt hade mat på bordet; för att inte tala om bristen på iPhones. Men det var ju inte det här jag skulle skriva om...

THEY TOOK OUR JOBS!
Min tanke idag handlade egentligen om att det borde finnas fler olika fraktioner av nationalist-partier. Skiljelinjen borde gå mellan "de tar våra jobb/kvinnor" och "de tar inte våra jobb/kvinnor". För mig verkar det besynnerligt att man kan vara arg på båda sakerna samtidigt. Varför?
Antingen borde invandrarproblemet (för de som alltså tycker att invandrare är ett problem) bestå i att människor från andra länder kommer hit och är dugliga nog på den svenska arbetsmarknaden eller köttmarknaden att de klarar av det som inte svenska rednecks klarar: nämligen att få ett vettigt jobb och en vettig kvinna. ELLER så borde man vara arg på att de invandrare som kommer hit inte klarar av eller "vill" skaffa sig ett vanligt "ordentligt" jobb, alternativt att de invandrande männen som kommer hit ratar de svenska kvinnorna och föredrar kvinnor av annan härkomst.

Det finns förstås en lösning på rasismens dilemma inbyggt i det här resonemanget, nämligen att de som är arga för att "de tar våra jobb/kvinnor" borde bli nöjda med de invandrare som tar varken jobb eller kvinnor och de som är arga för på de invandrare som inte har jobb eller svensk kvinna, kan helt enkelt erbjuda sig att vara matchmaker eller jobbcoach på Arbetsförnedringen. Men det är klart, har man nu verkligen tänkt till och kommit på att invandrare är ett problem så vill man väl inte kännas vid att lösningen ligger så nära till hands? Om inte annat blir det väldigt svårt att hålla ihop och ha ett parti och fortsätta att skylla på invandrarna av ... ja, vilken anledning var det nu igen?

Socialdemokraterna - samhällsarkitekterna (och SDs motsats)?

En historia över Sverige är en historia om Socialdemokrati. Tycker du att Sverige är bra - då är det förmodligen Socialdemokraternas förtjänst. Tycker du att Sverige är dåligt - då är det förmodligen Socialdemokraternas fel. Folkhemmet, den svenska modellen, en mellanväg mellan kommunism och kapitalism, välfärdsstaten, rasbiologi, sociala experiment: S. Med några fåtal år undantagna har Socialdemokraterna ensamma regerat i över hundra år. Se bara på deras senaste val-pin:

I min uppsatsresearch kom jag i kontakt med en hel del om hur Socialdemokratin räddat Sverige från ett av de mest överhängande problemen: nämligen utvandringen. Sverige innan Socialdemokratin var ett land som det var väldigt svårt eller rent av omöjligt för väldigt många människor att överleva i. Av den anledningen avseglade skeppen till Amerika med en dryg tredjedel av Sveriges befolkning. Genom en radikalt socialt experimenterande politik lyckades S vända detta utflöde och åren 1900-1950 var Sverige den mest expanderande ekonomin i hela världen. Detta var dock inte bara positivt. Inbyggt i folkhemsideologin fanns bl.a. idéer om att den sammanhållande kraften i samhället var en "stark nordisk ras"*. Rasbiologin hade en central plats och Uppsala rasbiologiska institut fick mycket uppmärksamhet och sedermera också ett ökänt systerinstitut i Berlin. Också efter 1950-talet så skedde en expansionsfas, med stor arbetskraftsinvandring. En av fackföreningsrörelsens baksidor här var också att de satte stopp för just denna invandring, av rädsla för de svenska arbetarnas jobb. Vi svenskar är ofta bra på att berömma oss av den svenska modellen som mycket lyckad, men glömmer då också bort att den inrymmer en del otrevliga sidor.

NUTIDA RETORIK: S vs M
Idag framställs den svenska modellen på ett tämligen oproblematiskt sätt. Därför är det intressant att koppla den till dagens politiska retorik. En av anledningarna till att Moderaterna är så stora idag är att de lyckats profilera sig som inte-alls-särskilt-marknadsliberalistiska, utan i själva verket ett arbetarparti. Jag har tappat räkningen på hur många gånger Anders Borg och Fredrik Reinfeldt berömt (sig av) den svenska modellen, välfärdsstaten och ett väl utbyggt socialt skyddsnät: varav ingenting ingår i den egentliga marknadsliberala ideologin. Lite spetsfundigt kanske man skulle kunna säga: Moderaterna är inte Nya Moderater. De är Nya Socialdemokrater.

EGENTLIGA SKILLNADER "ARBETARE EMELLAN"
Det finns dock en viktig skillnad mellan Socialdemokratin och Moderaterna idag, som kan liknas lite grann vid inställningen Tyskar intar inför förintelsen (och då jämför jag inte varken M eller S med nazister!), nämligen frågan: Står vi i skuld till dem som vi gjort oförrätter mot?
Moderaterna räknar här med att markandskrafter ska vara nog för att fördela monetära medel till allas belåtenhet. Att tänka sig att vi byggt upp välfärd på någons bekostnad och att detta medför en moralisk förpliktelse som inte "konkurrens" eller "marknadskrafter" själv kan råda bot på är kanske den tydligaste skiljelinjen. När Socialdemokraterna pratar om att "alla" ska med, så är det kanske främst dessa alla som tydligast lämnas av Moderaterna - nämligen de som kan argumenteras att vi har ett moraliskt ansvar gentemot. Moderaternas idé av den svenska modellen är att det som har varit, har varit, och nu blickar vi framåt. Kanske med en underton av "det är ju egentligen inte vårat arv (så då är inte vi heller skyldiga att rätta till eventuella oförrätter)"...
Jämförelsevis är dagens Socialdemokratiska politik ett sätt att säga: Vi är medvetna om vårat arvs baksida, men vi är inte nöjda med det.

IDEOLOGI MELLAN IDEOLOGIERNA
Socialdemokratin är så att säga en ideologi mellan ideologierna (mellan kommunism och kapitalism). Att en sådan ideologi mellan ideologierna varit norm i Sverige, gör Sverige till ett fortsatt mycket intressant land att uppleva (från insidan och utsidan), eftersom det borgar för en mindre fastlåst positionering i motsatser som omöjligt kan mötas: Ett land där det klassiska nordamerikanska greppet "kalla motståndaren för kommunister så blir alla så rädda att de kissar på sig" inte fungerar. Vårat arv är istället att vi tar oss friheten att inympa coola idéer från såväl vänster som höger och faktiskt får dem att fungera för stunden.

Detta sker, medvetet om att strategin hela tiden kommer behöva revideras. Men just en sådan medvetenhet är det jag tycker saknas i de fall när människor är alltför fastlåsta i på förhand favoriserade doktriner. Medvetenheten om samtliga strategiers provisoriskhet är styrkan i ett sådant förfarande. En sådan medvetenhet är också det avseende där Socialdemokraterna faktiskt utgör en radikal motsats till Sverigedemokraterna; ett parti som endast har en bromspedal och ingen vision om hur vi ska komma framåt, med hjälp av nya spännande idéer från politikens olika hörn.


* se en diskussion om detta i Larsson & Sander. (2007). Islam and Muslims in Sweden: Integration or Fragmentation? A Contextual Study. Berlin: LIT. Sidorna 52-54.

Ingen säger det som Dorsin

Träffade på en politisk kuplett av och med Henrik Dorsin, om Jan Björklund på Facebook idag. Är bara tvungen att dela.

"Vem säger 'väx upp' till Peter Pan? ... Jan!"

Theology of Money

I min valspecial har jag tänkt att skriva om de svenska politiska partierna. Nu har turen kommit till moderaterna, men innan jag går in på moderaterna, kände jag att det behövs en liten ingress som handlar om Philip Goodchilds bok Theology of Money. Den här boken tar upp pengars andliga kraft, eller på vilket sätt pengar handlar om teologiska spörsmål.

Att, som Goodchild gör, analysera pengar inte bara som ekonomiskt redskap utan även som ett föremål för teologin, skulle man också kunna hävda är ett sätt att närma sig den tes som jag tidigare slagit ett gäng slag för här i min blogg; nämligen att religion och politik sysslar med samma sak. Jag kommer här diskutera en rad punkter i Goodchilds resonemang, dock är det långt ifrån alla.

"The absolute claim to private property, the absolute precedence of self-interest and the absolute claim of the state to the monopoly of violence all derive from the structure of absolution embodied in money." (164)

Goodchild kallar det moderna tidevarvet för "the paradigm of property". Äganderätt kommer till uttryckt genom pengar och staten borgar för pengars värde genom att beivra alla försök att tillförskansa sig egendom på andra sätt än genom pengar (för att försöka förklara citatet ovan lite bryskt). I ett samhälle där privat äganderätt har absolut prioritet och moralisk legitimitet reduceras alla motiv för ekonomiskt handlande reduceras i ett sådant paradigm till endera egenintresse eller filantropi; egendom kan endast anskaffas eller bli någon given (161). Men, menar Goodchild, dikotomin mellan dessa två är felaktig. Människor är sociala och socialiserade djur som bedömer värde inte bara genom varierande grad av egenintresse utan genom hur man förstår vad som är gott eller värdefullt för samhället - eller delar av det - i stort. Att det i ett sådant perspektiv finns ett mått av egenintresse innebär inte att detta är den viktigaste anledningen till att producera socialt kapital.

"When society is regarded in terms of contract rather than exchange, this false alternative evaporates. Once labor is regarded as an active pursuit of value rather than a necessary sacrifice of ease then it becomes possible to conceive of the formation of contracts as a contribution to social capital" (162).

Egenintresse tillåts sättas som en moraliskt legitim anledning, framför allt annat. Men ett sådant synsätt är inte bara ett konstaterande. Det är också ett formande av det mänskliga subjektet.

"[C]haracter is an evoked potential, called into being and nourished particular social arrangements. In this respect, how a society represents itself to itself will have the utmost significance for its character. A society which imagines itself in the form of a market will have the effect of nourishing both self-love and philanthropy. It will evoka a quality of character concerned with the distribution of private property, leaving relatively undeveloped forms of social collaboration over the course of time" (165).

Goodchilds synsätt är att sätta egenintresse på en sådan piedestal är oacceptabelt. Hoppet från att säga att människan bryr sig om sig själv, till att människan egentligen bara bryr sig om sig själv OCH att det är helt i sin ordning, är någonting som det monetära systemets förståelse av utbyte bygger på. Detta är en doktrin och en hållning som inte är godtagbar, eller förenlig med Goodchilds teologiska synsätt.

Goodchild föreslår alternativa synsätt som innebär att fylla ordet välstånd (wealth) med annat innehåll än det har idag.

"If wealth, by contrast, is understood in terms of quality of time experienced by members of that society, then society would need to provide its own values in regards to the spending of time and meaningful social interaction. If wealth is regarded in terms of the negentropic accumulation of spiritual capital as the source for care and provision, the effective distribution of nutrition and attention, then it may seek merely to express care rather than to measure itself. ... In short, the oversimplification of evalutation introduced by a monetary scale of evaluation reduces all values to a comparison with some imagined standard of external and future markets, evacuating significance from all existing forms of cultural self-representation and self-evaluation. What is required, above all else, is the liberation of other moders of representation and evaluation from their constraint under the forces of money in the forms of profit and debt" (167).

Det här är kanske inte helt enkelt att förstå utan att ha följt hela Goodchilds resonemang, men mycket enkelt uttryckt så (a) missar det monetära systemet att mäta många (som man skulle kunna argumentera för är egentliga, verkliga eller kanske till och med viktigare) värden än det självreferetiella värde som pengar kan tillmäta något. Och (b) eftersom pengar är just självreferentiellt så har det inget eget värde, men är trots detta inte värdeneutralt utan misslyckas med att ringa in vissa typer av välstånd samtidigt som det inför vissa premisser som är ideologiskt laddade såsom exemplet ovan med legitimerat egenintresse som primär utgångspunkt.

Det här är inte ett sätt att säga att allt som har med pengar att göra är värdelöst, eller att vi ska överge pengar som sådant. Men det monetära systemet har - vilket jag tycker Goodchild tydligt demonstrerar - mycket tydliga ideologiska konsekvenser: Konsekvenser som jag inte alltid är övertygad om är lyckliga att acceptera som grundpelare för samhällets välmående (snarare än välstånd).

_____________________

Citat från Goodchild, Philip. (2007). Theology of Money. London: SCM Press.

Moderaterna - och Goodchilds "Theology of Money"

"A society lacking spiritual capital, the capacity to form social capital, remains deeply impoverished, whatever level of consumption it obtains. ... A society where wealth is measured in terms of money is such an impoverished society. Capitalist success is poverty" (Goodchild 2007:166).

Citatet ovan sammanfattar några av Philip Goodchilds (läs hela) tankar kring vad som är problematiskt med pengar och hur pengar positionerar vissa värden över andra. Med denna inledning är det dags att ta sig an det parti i svensk politik som bygger allra mest på de tankar om marknaden, som Goodchild ser som problematiska, nämligen Moderaterna.

I Sverige har den politiska retoriken kommit allt mer att handla om arbete. Arbete är svaret, på i princip alla frågor tycks det som - men vad är egentligen frågan (eller frågorna) i så fall? Det som jag vill knyta an till här är Goodchilds formulering om egenintresse som basen för en marknadsideologisk logik. Sedan regeringsskiftet 2006 har vi sett vad som förmodligen bäst kan beskrivas som en häxjakt på fuskare. Människor som får bidrag, men som egentligen inte borde få det. Kopiösa summor pengar har satsats på att upptäcka eventuella fuskare, och detta har gjorts av en ideologisk anledning. Man skulle kunna formulera den så här: Om vi kan bevisa att människor tillförskansar sig mer än vad de har rätt till; då är det bättre att strypa tillförseln av sådant som man kan tillförskansa sig och istället kräva att människor gör rätt för sig, genom arbete. Annorlunda uttryckt: förhoppningen med en räd mot presumtiva fuskare är att upptäcka att det inte går att lita på människor. Det här låter naturligtvis oerhört konspiratoriskt, men detta är ett sätt att fortsatt "bevisa" att egenintresse bör ha prioritet över andra intressen, då det visat sig (fast nu har det ju inte visat sig) att det egentligen bara går att lita på sig själv och sin egen förmåga.

För det andra är att döma ut "fuskare" också att säga någonting annat om universalen arbete. Problemet med ett sådant paradigm är att människors identitet kopplas till deras arbete. Men inte bara det (i stil med "vad gör du? - affärsbiträde..."); värre är att människors värde kopplas till arbetsförmåga. I en kultur där det är självklart att individer själv ska få äga och förfoga över så mycket makt, pengar och egendom som det bara är möjligt att ackumulera blir alla som inte har denna förmåga abnorma - de faller utanför normen. Det säger alltså någonting om vem vi tänker oss är normalmänniskan: Den som är arbetsför och kan skaffa sig - som man bör - olika former av makt och pengar. Den som inte kan detta, exempelvis invandrare som har svårt att få komma på arbetsintervju pga sitt namn, ska underförstått närma sig normen för att närma sig ett riktigt människovärde. Det underförstådda är; den som ligger den arbetande människan till last, ligger samhället till last.

Den här impulsen - att knyta människovärde till människors förmåga att generera pengar på en hårt dikterad marknad - är en impuls som marknadens version av värde inte förmår rå på själv. Faktum är att raka motsatsen gäller: tanken om samhället som en marknad förstärker och legitimerar en sådan (s)nedvärdering av människor. Här har vi ett val att göra - och inte ett val som består i Moderaterna eller inte, utan ett val som även Moderater själva behöver göra:

Vilka impulser ska idén om samhället som marknad berikas med för att andra typer av värden (t.ex. det som Goodchild kallar socialt kapital) ska tillmätas ett eget verkligt värde? På en marknad där fri konkurrens och rörlighet råder: Vilka idéer och ideologiska paradigm kan vara med och vara den konkurrensens och rörlighetens konkurrenter? Det är den utmaning som jag anser att Moderaternas ideologi behöver formulera ett genomtänkt svar på. Annars så rör det sig bara om en mycket begränsad typ av "fri" konkurrens och "fri" rörlighet, som egentligen inte alls är fri - och än värre inte heller primärt dikteras genom demokratisk utformning.

Vänsterpartiet - och det marxistiska mottot

Nu har turen (eller oturen kommit till) Vänsterpartiets grundvalar att analyseras i min serie som leder upp till valet 2010. (För att komma till huvudsidan där jag samlar alla mina poster, kolla in: VAL 2010.) Jag börjar raskt med att ge mig i kast med marxismens motto:

"Från var och en efter förmåga,

till var och en efter behov"

Liksom jag beskrev mig djupt imponerad av liberalismens motto (se tidigare post) men mycket förbryllad över hur Folkpartiet Liberalerna försöker förkroppsliga detta så finns det en rad svårigheter behäftade med även den geniala och kortfattade formuleringen ovan. Orden som är helt avgörande för mottot är: förmåga och behov. Jag tänker här ge mig i kast med en av två, nämligen behov. Detta är inte på något sätt för att förmåga skulle vara ointressant eller mindre viktigt, tvärtom är båda väldigt viktiga och samtidigt likaledes fyllda med ideologiskt innehåll.

Behov är i det här fallet begränsat till materialistiska behov. Redan här blir det problematiskt: nu ska han börja prata om religionens vikt är och varför religion ska vara politik, tänker ni... Nej, inte riktigt. Även om man vill hålla sin favoritgud utanför resonemanget så är behov i ett materialistiskt perspektiv begränsat. Behov är mat, husrum, kläder, förnödenheter. Behov är däremot inte kultur, musik, sammanhang, känsla av mening, glädje, kärlek.

En vän till mig i Polen berättade om hur det var under kommunisttiden: Ryktet spred sig att det var en last med bananer på väg mot staden. När den stora dagen kom ringlade kön runt kvarteret, folk väntade i timtal och till sist gick de hem med varsin banan. Just eftersom det här utspelade sig på kommunistisk mark är det här intressant att analysera. Fanns det någon som egentligen hade ett behov av den extremt exotiska bananen? Var det egentligen någon som slapp svälta till döds av att ha ätit just en mättande gul frukt istället för den sedvanliga havregrynsgröten (eller vad man nu åt)? Och varför sysslade det kommunistiska partiet över huvud taget med att importera en sådan helt överflödig lyxprodukt från första början? Här kan man skymta någonting i det mänskliga psyket som pekat mot att "människan inte kan leva av bröd allena". Än mindre trivialt blir det om vi exemplifierar människans icke-materialistiska behov med hur spädbarn som får allt de behöver (mat, husrum, kläder...) ändå dör om de inte får kärlek eller mänsklig kontakt.

Nästa problem är huruvida de behov som människor verkligen har är universella? Annorlunda uttryckt: är människor i grunden helt lika? Det här är möjligt att måla upp som den stora schismen mellan vänster och höger. Där intar högern positionen att människor i grunden är olika och att sociala strukturer därför inte ska styra över människans handlingsutrymme alltför mycket. Vänsterns perspektiv är att människor i grunden är lika och att sociala strukturer gör oss olika. Min analys är att dessa två, hur paradoxalt det än kan verka, är förenliga: människor är i grunden lika och olika.

Enligt mitt sätt att se gör vänstern rätt i att motverka de sociala strukturer som gör människor ojämlika. Vi har också universella behov som kan etableras, men jag skulle säga att dessa är ganska få, eller duger ganska dåligt för att formulera en politik på basis av. Högern gör rätt i att erkänna människors olika behov på individ och kollektivbasis, men att formulera en politik som lämnas helt åt medborgarna (som argumentet brukar vara - så liten stat som möjligt) gör egentligen regeringen överflödig, särskilt i en tid då internet skulle tillåta direktdemokrati och dagliga folkomröstningar om i princip allt. Då skulle vi endast behöva en administrativ apparat (som för ut information och genomför besluten) och ingen regering/riksdag.

En höger och en vänster?

Såsom jag beskrivit vänster/höger ovan, så ser inte verkligheten ut. Högern är flera partier, varav endast ett till fullo förfäktar en marknadsekonomisk modell (den som jag beskriver ovan). Det finns andra varianter, såsom KDs värdekonservatism, som egentligen har mycket litet att göra med Moderaternas politik, men som valt att ingå i en koalition med helt andra ideologiska premisser. Vänstern har frågor av en lite annan karaktär att fajtas med; en som kan delas upp i en fundamentalistisk marxism eller en progressiv.

Helt tydligt var att den polska kommunismen i någon mening var progressiv, eftersom den såg folkets behov av "helt onödiga" bananer. Så vad menar jag med fundamentalistisk? Ordet stammar från en grupp kristna amerikaner som på 20-talet (vill jag minnas) gav ut en rad pamfletter, som summerade vad kristen tro stod för i deras ögon; the fundamentals. Bland annat var detta att Bibeln skulle tolkas bokstavligt (hur man nu gör det). Så om vi överför detta till marxism så handlar fundamentalism om tron på att det går att "otolkat" tillämpa ens heliga text (i det här fallet Manifestet o Co), oavsett vilket tid vi lever i. Problemet blir att om vi försöker behålla den heliga texten intakt, så förändras begreppen runt den.

Jag utlovade en passning till Simone Weil i föregående text, och nu kommer den. Hon radar vid ett tillfälle upp en lista på vad som utgör en proletär. Dåtidens proletärer i England var närmast livegna, ägde inget själva, bodde trångt - hela familjer i motsvarande en etta med stampat jordgolv - osv. De hade ingen möjlighet att resa sig ur sin fattigdom eller förändra sina villkor. Om vi emellertid idag försöker använda Manifestet "otolkat" i en Svensk kontext så innebär det att det även idag finns proletärer, trots att det inte finns några arbetare som stämmer in på villkoren som sattes upp för vad en proletär egentligen var. (Weil sa också att en yrkesutbildad person med en egen bostad och jordmån nog att förse familjen med mat, inte kunde betraktas som en proletär längre.)

När jag här om sistens träffade en man som sålde tidningen Proletären så "försa" försäljaren sig i fråga om vilka tidningen riktade sig till. Försäljaren pratade om när han var ute och pratade med "gubbarna på bygget". Min tanke blev genast; hantverkare - är de proletärerna idag? Dessa gubbar är allt det som Weil listade ovan, som upphäver proletärens tillstånd. De har samma möjlighet att resa till Thailand som vilken tjänsteman som helst (vilket tycks vara vår tids mått på välstånd). Jag ska inte säga att vår gode försäljare tappat kontakten med verkligheten (byggen finns ju i verkligheten), men dessvärre var etiketterna han använde för att beskriva och förstå verkligheten hopplöst passé.

En annan incident jag minns var valet 2002 då jag läste igenom Vänsterpartiets vallöften i punktform. Ingenstans stod det någonting om hur V tänkte sig att egenföretagare passade in i deras bild av Sverige. Arbetare, arbetare, arbetare, var allt jag hittade. Som vilken frilansande musiker eller kulturarbetare som helst kan intyga så finns inga som helst möjligheter inom vår sektor att ha en anställning där arbetsuppgiften är att producera sin egen musik, för skivutgivning. Att jag själv ägde produktionsmedlem - min studio, min mikrofon och min sångröst - var tydligen antingen dåligt (trots att det är det som marxismen strävar efter) eller så hade jag uppnått den "status" som medborgaren ska ha och därför var jag ointressant. Att egenföretagare har det sämsta sociala skyddet av alla i det svenska samhället bekom inte Vänsterpartiet, eftersom deras väljare på förhand bestämts till arbetare. Detta var ett typiskt exempel på hur tolkningen av den heliga texten resulterat i ett misslyckande med att se att det i Sverige 2002 inte behövde finnas någon motsättning mellan att vara egenföretagare och att vara positiv till en generös fördelningspolitik.

Det jag berört ovan är några problem med att förstå vad människors behov är och vad de består i för olika människor - och hur det resulterar i en ofta omodern förståelse av verkligheten. En tolkning som blir särskilt problematisk när gamla begrepp som proletär smyger sig in, fastän dess innehåll helt har bytts ut med tiden.

LÄS TIDIGARE ARTIKLAR

Kristdemokraterna - vem räddar de? (val 2010)

Vadå tänker du, ska de rädda någon? I Jesus pass stod det inte "efternamn Kristus". Kristus eller engelska Christ är ett epitet som betyder messias - den räddare som det judiska folket väntat på. Att kalla Jesus Kristus var alltså ett sätt att signalera att den messias som profeterna siat om äntligen hade kommit.

Så om vi har ett parti som har räddare i namnet så är en relevant fråga; vem ska räddas - och från vad? Det som är intressant är dels de kopplingar som olika rörelser har till KD: Jag lyckades vid ett tillfälle pricka in en predikan med Ulf Ekman på Öppna Kanalen där han sa halleluja ungefär 300 gånger till att KD nu satt i regeringen (strax efter förra valet). För honom var det helt naturligt att inför sin församling stå och halleluja över ett "blått Sverige" (ja, det var hans ord) och förvänta sig att alla i publiken höll med.

Förutom KDs koppling till frikyrkorörelsen så är det också intressant med den historiska resan de gjort. Och då tänker jag inte på ett 100 års perspektiv. Under min livstid har nämligen min pappa suttit i kommunfullmäktige för KD. Sedermera övergav han partiet av olika anledningar, bland annat inställningen i EU frågan, samt en allt mer urlakad solidaritet med fattiga, utsatta och behövande.

I schackuppställningen som är svensk politik tycks KDs roll i sitt lag reducerats till ett evigt skanderande av orden "vård, skola, omsorg". Min undran har alltid varit; vem är egentligen mot vare sig vård, skola eller omsorg? Och ska vi ta detta som att de utsatta som vi behöver sörja för endast kan ringas in med hjälp av dessa tre slagord? Räcker det verkligen alltid?

Här tänkte jag ta tillfället i akt att citera bibeln, istället för en politisk teoretiker. Då tänker jag på Matteus 25:43&45 och citatet "Jag var främling och ni tog inte emot mig, naken och ni klädde mig inte, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte ... Allt vad ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig". Skulle vi extrahera slagord ur det citatet skulle det kanske bli hemlöshet, vård och omsorg om invandrare och brottslingar.

Det finns förstås också andra grupper i samhället som behöver stöd här - och det här är knappast det enda citatet om att hjälpa utsatta i nya testamentet - däribland HBT-personer. Men där har KD en familjepolitisk linje som dikterar vem som ska vara lik inför lagen och vem som ska vara olik. Det märkliga här, kan tyckas, är att det är svårt att se vilka citat som familjepolitiken bygger på. Här kommenterade jag i ett tidigare inlägg på Annelie Enochsons (KD) uttalanden om att inte vara med i en HBT-parad (läs här).

Argumentet brukar vara att "staten ska inte lägga sig i" och sedan vad det nu gäller; vem som ska ta ut föräldraledighet, vem som ska jobba eller inte... Men faktum är att just när staten bestämmer sig för att arbeta emot människors lika ställning inför lagen (såsom i homoäktenskapsfrågan) så har man förverkat rätten att spela ut kortet "staten ska inte lägga sig i". Just när man tydligt väljer ut grupper som har gjort sig förtjänt av omsorg och andra bedöms inte förtjäna samma omsorg, då blir frågan: skapas inte en hel rad med "mina minsta" just av en sådan politik - en politik som skiljer ut de som är värda full ackreditering till samhället och dess backstageområde?

Min poäng då som nu var att ta patent på att vara de som lever i Kristi (som det så gammaldags brukar böjas) avbild är problematiskt. I själva verket har KD inget hemligt arkiv med en massa Paulus directors cut material som gör att de är extra bra på att uttolka vad Bibelns texter betyder. Och särskilt när ett parti som gör en sådan utsaga om sig själv (medelst sitt namn) aktivt skapar utanförskap och drar upp specifika roller som ska premieras i samhället, blir det mycket provokativt att påstå att man utgör någon form av räddning.

Det ska inte heller glömmas bort att utan KDs politik så är könsstereotypa giftermål mellan hemmafruar och karlakarlar utan skillsmässa på den mentala kartan fortfarande helt möjligt och lagligt, men inte ett måste. Så de har egentligen varken lyckats rama in hur de på ett särskilt sätt ämnar rädda vare sig stereotyper, vård, skola eller omsorg.

Eders politiske teolog

Jonatan

Nästa gång bråkar jag med marxismen och proletärer (ett av de värsta uttryck jag vet). Läs Simone Weil tills dess, så är du väl förbered! =)

Val 2010 - en ovanlig orientering

Det har blivit tid att skriva om politik eftersom - alla ni som läser min blogg vet att - politik är samma sak som religion. (För er som har missat hela det argumentet kan man läsa mitt "manifest" i tre delar genom att klicka på länken till höger som heter IMPORTANT POSTS ... summary", eller klicka här på del 1, del 2, del 3.)

Det jag tänkte göra här så här i perioden fram till årets val är att problematisera de olika ideologierna som är grundläggande för de olika svenska partierna. Min analys och kommentarer är informerade av ett gäng samtida tänkare från olika skolor, såsom Slavoj Zizek, Norberto Bobbio, Chantal Mouffe, William Connolly, och Richard Rorty, utan att för den skull helt stödja mig på en tänkare eller helt skriva under på dennes argumentation. Särskilt tungt vilar jag argumentationen på agonistisk politisk teori. Vad detta är har jag försökt sammanfatta i posten What is Agonism?

Jag kommer också att posta den här lilla "orienteringsposten" i ideologins förlovade (eller förlorare?) land, när jag uppdaterat med nya kommentarer till de svenska partierna och deras ideologier, eller om man så vill - teologier.

Folkpartiet Liberalerna - och Rousseaus liberalism

Kristdemokraterna - vem räddar de?

Vänsterpartiet - och det marxistiska mottot

Sverigedemokraterna - historik och verklighetsförankring

Ingress om Philip Goodchilds Theology of MoneyModeraterna - och Goodchild's Theology of Money

Socialdemokraterna - samhällsarkitekterna (och SDs motsats?)

Miljöpartiet - inte för alla

Politisk pajkastning

Henrik Dorsin om Jan Björklund

Ett teologiskt perspektiv på Valet 2010

Eders korrespondent i postmoderniteten
Jonatan




SOUNDCLOUD.COM/RAKKAUS-RECORDS - TWITTER.COM/JONATANBACKELIE - WWW.VAATY.COM - MYSPACE.COM/JONATANBACKELIE - http://www.facebook.com/pages/Rakkaus-Records/125353807494039?ref=sgm

Commentary

"[O]n a serious note i thought all along that this is where you're heading... to me it's utterly obvious that our whole culture and politics in sweden are built upon super christian values. perhaps even more than other scandinavien countries... with our state protecting us from bad things bad like alcohol and other stuff. Or is that really a christian thing? Is it more of a socialist/communist thing? And in all it's atheism wasn't communism/socialism built on super christian values that jesus himself would've been proud of?What is religion? What is politics? Should it matter these days anyway? The only possible answer: P O L I G I O N. (now is it a strike of genius or just an easy way out???) "

Well, there are a few things here that I may off course clarify. But I will at the same time try to take the easy way out of the messy connections in here... :)

First and foremost, we have the question of what is build on what. As I've said earlier the birth of science is the outcome of (let's just briefly and abstractly call it) Christian theology's critical reflection on the world (as atheist philosopher Richard Rorty holds true). To further this example political ideas that has arised in the last few centuries in Europe, does off course not emerge out of nothing. They emerge out of culture and context (and like religion, needs to be reinterpreted in order to fit into new culture and contexts when we want to apply them). Here a distinction can be made between whether i.e. communism is strictly or loose built on Christianity. To claim that Christian ideals that saturates culture to a relatively high extend has nothing to do with communism would be to disregard its historical/cultural context. However, strictly speaking communism is focused to a larger extent on materialism than Christianity generally does.

The Christianity we have in Sweden today is in its turn inspired by communism, in a turn to legitimize a bigger focus on materialism. Here we have a perfect example of syncretism; christianity inspires communism inspires christianity. However, to say that they are the same would hide more than it explains. However, both have part in each other, and it is thus legitimate to take both traditions values or truth claims at the same face value.

The project of separating private from public is a discourse that has recieved massive criticism from various directions. However, the main and best formulated criticism comes, in my view, from feminism. Private-Public was a divide that served to relegate another distinction - woman-man - into different spheres, where man would be involved in the decision making and ruling of state (one forgets that even prominent liberalists as Rosseau held this view of women not fit for the public domain). Then off course, what went on in private was a different matter. This was not unproblematic, however, as the result often was that there was no governance over private affairs, such as men's violence towards women going unpunished (a fine tradition we've managed to keep alive since Roman days where pater familias had the right to do whatever he wished to anyone beneath his roof - he could kill his wife for all he cared without punishment).

So tying together this crash course in feminism with what I've said above: it is important to remember that relegating religion to the private - as politics is the subject proper of the public realm - is every bit as problematic, as it just continues down this troubled path. Besides rendering claims made from within religious traditions illegitimate (visavi state/public discourse), it also leaves religion in the private "secret" sphere where less light is shed on it, and it can be left to develop its more sinister sides by itself. Rather than the alternative of religious claims being fully scrutinized in the public eye, as they are legitimate parts of public discourse.

So, easy way out? Rather I believe that all matters of faith (and I think I've clearly demonstrated in previous articles how politics is all about matters of faith) should be set on par, as a starting point, and then see how they do compared to each other, in a collective open democratic discourse.

Religious Sciences & Theology / Empirical Research & Political Ideology (3/3)

So, after having discussed Philosophy of Science, and the involvement of pre-empirical presuppositions in Science and later politics, I would now like to expand on the third part of my proposal of studying religion and politics as a joint field - as if they are the same - and what implications this would have.

But for those of you who haven't read the first two parts, here are the links so you can catch up.

PART ONE: What Guides Science

PART TWO: What Religion Has In Common With Politics

Now, once you've caught up on the previous reading material, let's get started. :)

When I say that politics is based on pre-empirical notions of what it is to be human, and how we ought to live, this doesn't mean that politics doesn't deal with science at all. On the contrary, the state comission surveys and expert research in various field all the time. In Sweden these are called Statens Offentliga Utredningar (SOU) and are ways in which the state collects data in order to make a more informed decision. But (as reader of the first part will know) the question here is off course: how does one decide what research to comission in the first place? As I've argued previously what guides science in this case can be summed up as finding out how we can best implement our ideology in the current society.

There may be research on the table that may be discussed, but what it says will always be weighed against what the political party is trying to achieve; i.e. (taking a purely hypothetical example) getting grades from an early age in schools seem to encourage students to work harder but also apply more stress - now, how do we as social democrats approach this empirical evidence, in order to make society more equal, and generally more educated? Or taking a more sinister turn, the case may be that social democrats comissioned the reserach, and are only interested in early grades effect on education - and not in the least on how it affect students' stress levels; then this may not even be a parameter measured in the survey!

So what about religion? In Sweden, academic theology is not to be confessional. This means, that it is set on par with religious sciences in general, where the question of truthclaims within religion, is not judged (how can it, empirically?), but instead what is studied is part of (for example) Christianity: its history, sociology, psychology och religion, dogma and systematic theology, etc. More then seldom I've come across (both in litterature and verbally) people claiming that when religious science gets too interested or attached to a subject matter, it becomes poor religious science, which to many scholars equals theology. The distinction here is one where some scholars try to claim that they are utterly objective, but is that really possible? Again, lets remember what I wrote in the first part about all this - that what questions science engages in rests upon an idea of what things are worthwhile spending time on in life, in the first place. If we were to take scholars argument of total objectiveness this means that they really have no interest in the subject at all - because you cannot be both objective and attached to a question at the same time. If you are utterly objective, it wouldn't matter to you, whether you were researching the field of Islamology, Cancer, or how to produce a seedless watermelon.

What I'm trying to say here is not that science is worth less, because people don't deliver on the strictest form of objectivity. On the contrary, I think it's imperative for science to be guided by passions, ideas about how to make things (society, life, stuff in general) better, and last but not least; morals. A science without morals is a science that can lend its expertise to anything; You want me to build an atombomb? - Pay me, and I'll do it! I don't care who you use it on, I'm just a scientist, and the science of making an atombomb has nothing to do with then using the finished product! It is not that science hasn't operated this way some times, but the point is that it shouldn't. Especially, science can't extricate itself from being complicit in the things it has been an instrumental part in producing, and the results of such a production. The same goes for the production of information really. If a survey states that all members of group x hate group y, then this will have an impact on society. Group x may be looked upon with disgust and group y may all of a sudden recieve police protection, or new laws may be passed to support or supress one or the other... You get my point.

As you may have gathered by now, my general argument points to the likeness or correspondance between politics and religion. In politics we can separate ideology from SOU's - although SOU's are always guided by the morals and ideas in ideology. Similarily, theology and religious science have the same connection. Although, if it's not theology (with its morals and ideas) guiding religious science, there is always something else - and here is where it gets really interesting!

Above I wrote that Swedish academic theology and religious studies are non-confessional. So what are they guided by? The answer is politics. Every year there are new directives from the state, regarding how science should be done and taught. And when its not leaning directly on the curriculum - such as: all courses in religion/theology are "miljömärkta" at University of Gothenburg and must discuss ecological questions. (You can really se how this is helpful for a course in the History of Early Christianity, can't you?!) - it's governed by what institutions gets funding. For instance, more than once in my academic career, there has been no new doctorate studies-position offered. This means that no one can recieve a higher education than a masters level in all of Gothenburg that year - on any topic relating to religion! Instead, money are directed towards other disciplines; technology of different sorts tends to be hugely favored over humanities in general. This is for sure a way in which ideology guides science, and not only the science it comissions but ALL science in a community.

My focus is not to moan at humanities being overlooked as an academic discipline. However, my suggestion of leveling the playing field of political ideology and religion, based on accepting that both categories deal in the "currency" of what life is about, what it is to be human, and what society we want to create. I believe that this would create a discourse (societal and academic) where we accept that science never leave the arena of poligion (the name I suggested for the field), but are always guided by it - and that this is as it should be. The implication is also that different perspectives from religions and ideologies can be discussed, mixed, sometimes discarded and sometimes accepted.

This is also a way of saying that the Swedish (for instance) historic legacy is not one of suchandsuch. It is a "poligious" syncretism where Roman jurisprudence, protestantism, socialism, marxism, liberalism, feminism, and other poligions have been instrumental guiding principles that are by now so intertwined that it is often hard to separate what is what anymore. This, I believe, is also a positive thing, because it sheds light on the fact that Sweden has more than one "culture" informing it. This, most likely, is a perspective where it is less intimidating to let new/other actors on to the stage; such as biologism, islam(ism), confusianism (given Chinas rising influence in the world) etc... It makes us more open to realize that these "systems" are not entities trying to replace the "totality" of Swedish culture, but merely to challenge things, in the instances where we have given certain cultural feats priority over others without realizing it or why (such as politics over religion). In short, the perspective of poligion makes for a less frightening world, with a more generous measure of equality.

Best

Jonatan

_______________________________

You can also read slightly shorter text by me on twitter.com/jonatanbackelie :)

The trouble with defining religion

As promised I carry on my mini-series of blog posts, which will present my view on religion and politics - something that may be of interest in the running up to the Swedish election, but also hopefully interesting in general.

This part is regarding the trouble of defining religion. Now, you may think that I'm kidding, right? - I mean, everyone knows what is and what isn't religion. This may at first seem like a straight forward deal that can be discussed in a matter-of-factly fashion, and if someone doesn't can't define religion then it must just be some scholars who are trying to stir up debate over nothing, in order to stay employed by their academic institutions. However, I would argue that the problem of defining what counts as religion runs deeper. I will give a short background, and then connect these to William Cavanaugh's argument in the book The Myth of Religious Violence.

One common way to deal with definitions of religion is to order them into the sections substancial and functional. The substancial mode of defining religion deals in what people believe, feel and think on the inside. Religion is then anything that evokes this special "spiritual" feeling, or makes you reflect, pray or worship in a heartfelt personal way. But in order for a substantial definition to deal specifically with religion the said beliefs must be directed towards something transcendent - a god or something of that magnitude. However, there are a great many things that are usually referred to as religion that doesn't comply with this seemingly straightforward (and very Swedish) take on religion. The classic example - because it happens to be one of the "world religions" is Theravada Buddhism. Even though Mahayana Buddhists generally view Buddha as divine or transcendent (at the very least in comparison to the rest of us humans) and therefor offer prayer to Buddha, the Theravadan branch is more "atheist" if the expression can be allowed. This is probably also part of why Buddhism was for a long time not judged as a religion in Sweden, but a philosophy.

Next, we have the functional definitions of religion. These define religion by modes of acting. Yes, there may be something systematic that referes to some wise being (even though we must include non-transcendent beings such as Buddha), but more importantly religion is about performance. Church, synagogue and mosque attendance for example - and what people do within these spiritual spaces: religions is that which have some sort of ritualistic(ish) behavior attached to it and that gets people to engage with their surrounding community in a certain way. Problem is here, that instead of being too narrow a definition - this is instead too wide, as there is no way to exclude other doctrines who bears heavily on how people lead their lives - such as political ideologies. The usual argument goes: why isn't Marxism counted as a religion with the help of such a definition?

The answer is, unfortunately, unhelpful. The respons such as that in William Cavanaugh's book, is that this renders the definitions of religion useless. But I think Cavanaugh is getting ahead of himself. How does Cavanaugh arrive at his conclusion about the usefulness of the definitions? The answer is that he beforehand has selected a number of religions (the world religions at the very least) that must be fitted into the definition. And when we find something else, like a political ideology, which fits the perspectives we've choosen - we fault the perspective instead of applying the tools at hand for the study of that which we've circled as being religion. I will return to this shortly, but first I will make a short excursion which is not unimportant in terms of the use of religion "as a theoretic tool".

There is another argument in Cavanaugh's book that deserves both attention and merit, which is his historical argument around the construction of religions in the plural. In early Christian writing - such as Augustine - religione ment the true worship of Christ. And other modes of worshipping other gods (which the ancient world was ripe with) was not deemed another religione. The concept of religions was in fact constructed at a much later stage in order to compare the Christian belief to the believes of people who were soon about to be colonized and conquered around the world by Europeans. In the first order religious comparison was applied so that the European expedition could claim: "These people have no such thing as a religion" only to impose their own ways of believing and acting out faith in a proper manner by force. Once the people had been conquered the Europeans incidentally discovered that they locals did indeed have some sort of belief system in place. Handy then, that the Europeans could apply a comparative perspective where we could argue for the superiority of the Christian religion above the local variant - something that gave missionaries the legitimacy they needed.

The next shift came about in the era of Enlightenment. Before this, the faith of the ruler was to be the faith of the ruled (subject). The outcome of the various struggles in at the time where nation-states started to form, was a mode of being where religion was not part of the measures used to control the people. It turned into a division where the church would be the benevolent caretaker of souls, but the nation-state would require the lethal allegiance of the people. In short, the rise of the nation-state produced a shift in what people were willing to kill or die for. Before, it was the church, now it was the nation. Bare in mind also, that the nation-state wasn't always ruled by the people in this era (more often than not it wasn't), and especially not by any women inhabiting the nation.

So where does this deeply problematic history of religions AND problems of definitions lead us? I want to return to the argument above where I felt that Cavanaugh goes awry. I would argue that this history and its host of problem is told in Cavanaugh's The Myth of Religious Violence gives us reason to think of the construction of various "secular" political ideologies are playing into exactly the same register as religions do.

What political ideology effectively does is point to something that it percieves as the good life (and society). This goes for religions as well. Furthermore, political ideologies does not back this up by empirical proof: "Look, here is the perfect marxist/socialdemocratic/marketliberalistic country" and then everyone jumps on the bandwagon. The goal is a utopian goal, an idea or ideal - something to strive towards. This, again, goes for religion as well. The intertwined history of the two - religion and politics - should also make it clear that the transfer of power between them has not produced a clear cut Robin Hood type of power-to-the-people effect, from evil to lesser evil. One of Cavanaugh's points is that in any type of violence - religious or no - there are always a host of components at play who are greatly important; ideological/religious, cultural, socio-economical etc. To extrapolate the "religious" ingredient and to say what this consists of, clearly separated from the other disciplines, is in his view not possible.

For me, this is another way of displaying that religion is not separable from ideological utopian societies and modes of being. Furthermore, religion is not to be excluded from debates about the good in life because of its especially violent or irrational elements, as Cavanaugh succesfully shows that no such elements can be extrapolated. But as I've said I disagree with Cavanaugh on one point: the point where functional definitions of religion is rendered useless by their entanglement with political ideologies. Instead, we should compare these to each other on their shared merits and acknowledge their messy intertwine-ment (is that a word?). We might just want to call it something else. If politics and religion is inseparable, we may want create a new field instead of moving everything from one of them into the other field (thus creating unnecessary confusion). My suggestion is that we call this new field poligion.

Sincerely and theologically yours

Jonatan