Hell's Kitchen - en teologisk reflektion

När man fått tre michelinstjärnor, gjort ett mångmiljonvarumärke av sitt namn och har restauranger över hela världen - vad gör man då; man kastar mat på människor! Min fundering är: i Hell's Kitchen, vem är Gordon Ramsay; Gud eller djävulen?
Låt oss gå via uttrycket The road to hell is paved with good intentions. Det kan förstås på (minst) två sätt. Det ena är att trots de deltagandes försök att laga mat enligt Gordon Ramsays standard så faller de hela tiden till korta och går sin dom i Hell's Kitchen snart till mötes. Det andra perspektivet är att det är Ramsays egna intentioner som kommer på skam. De goda intentionerna är att ge matgäster gastronomisk njutning och på kuppen lära människor laga maten som ska skänka njutningen. So far so good. Men till vilket pris kommer vems njutning? Det finns till synes ingenting som är en för låg nivå att tilltala andra människor på. En bränt köttstycke och vips utdöms blondinen som lagade maten själv som ett bränt stycke. Och så vidare.

Hell's Kitchen är en stilstudie i ruttenhet och ansvarsfrihet. Ruttenheten består i att vissa människor (matgästerna) är viktigare än andra (kockarna) och att de viktiga människornas njutning får ske precis hur mycket som helst på de mindre viktiga människornas bekostnad. Stunden de äntrar köket tycks de ha gett upp sitt människovärde och är slavar.
Ansvarsfriheten består i att inte bara Gordon själv, utan rader av mellanled (producenter, klippare, inköpare) alla rättfärdigar den här hackordningen med floskler som "bra tv" eller "tittarsiffrorna skulle varit lägre om Ramsay varit snällare".
Men. Kockarna är riktiga människor, som Gordon skäller ut i verkligheten. Vissa tappar det, vissa gråter, vissa skriker och vissa blir utburna på bår. Det är inte bara TV. Och kanske är det detta som vi bör ha med oss när vi bänkar oss framför stilstudien: Det är aldrig bara TV. Det är TV som godkänner att vissa människor är bättre än andra, som basunerar ut att misstag inte är varken mänskligt eller acceptabelt och dessutom att god mat inte kan göras under civiliserade former. Allt naturligtvis helt käpprätt åt... Helvetet.
Att skapa sitt eget lilla helvete, där man själv kan vara djävulen och stå för pinan, verkar vara fullt genomförbart här på jorden. Frågan är naturligtvis varför man väljer att göra det. Och ännu mer, varför man väljer att svära sig fri från andra människors psykiska och fysiska hälsa, när man så uppenbart är den som skapar dessa slitningar. Om Ramsay tycker att det är rätt att ge alla rookies samma behandling som han genomled i franska kök i karriärens begynnelse, då har han också valt att reproducera allt otrevligt han varit med om under förevändningen att det är nödvändigt och skapa elaka kockar i sin avbild.

Men än intressantare än att dividera om Gordon Ramsay är djävulsk eller inte är det kanske att resonera kring vilken typ av människosyn serien föder. Karriär får kosta blod, svett och tårar - inte bara mina egna utan även andras. Det vore vidare inte särskilt lyckat att tänka sig att den hårda jargongen slutar i tv-rutan och att vi själva står helt oberörda av vad vi ser. Istället påkallar tv-serien ett behov av att utvärdera om det verkligen är så att vägen till helvetet kantas av goda intentioner och i så fall hur långt vi själva vandrat på den vägen, enligt samma paroll som är förhärskande i Hell's Kitchen?