Hade lite diskussioner idag med några vänner på Facebook om det här med Genus, jämställdhet och annat. Som så ofta när jag tycker att ett ämne är intressant så känns det snabbt som om jag växer ur formatet Facebook och önskar mig fler tecken.
Angående jämställdheten i Sverige, så tycker jag att det finns ett snedvridet perspektiv på detta, men inte på det sätt som mina diskussionspartners sa. Problemet med jämställdhet stammar nämligen ur den allmäna genus-problematiken; nämligen dilemmat med att det är omöjligt att vetenskapligt faststlå vad som är manligt och kvinnligt. Det är på inget sätt svårt att säga vad som kulturellt sett är manligt och kvinnligt. Det är bara att titta i samhället så ser vi hur det ser ut. Det behövs ingen vetenskap till att bekräfta det. Det behövs heller ingen vetenskap för att bekräfta att kvinnor har sämre lön och löneutveckling, eller att pojkbebisar får ljusblått och leksaksbilar osv osv... Så vad menar jag då när jag hävdar att det inte går att slå fast vetenskapligt vad som är manligt och kvinnligt - och vad får detta för effekt på någonting annat?
I den omtvistade forskaren Annica Dahlströms bok "Könet sitter i hjärnan" så konstaterar hon till en början att olika hormonnivåer är fördelade så att män är i övervikt på testosterondelen av skalan, kvinnor i östrongendelen. Men de är inte två skilda populationer; det finns en koncentration på respektive sida, men det finns en stor överlappande skara människor också (som har relativt jämna nivåer östrogen och testosteron, oavsett om de är kvinnor eller män). Problemet för Dahlström är dock att hon fortsätter boken (redan på nästa sida) som om det rörde sig om två skilda populationer, trots att det går emot hennes egna data.
Så kommer vi då till punkt två av problematiken: Hur kan vi ta reda på vad de här olika hormonnivåerna gör? Vi kan konstatera till exempel att män "är bättre" på vissa saker, men problemet är att alla dessa mätinstrument är att de är kulturellt betingade. Med andra ord: när en forskare letar efter tecken på "manligt" beteende för att jämföra detta med testosteronnivå, så går det inte att föra tillbaka beteendet isolerat till testosteronnivån. Det gör att vetenskapen i princip, eftersom den saknar kulturellt objektiva mätinstrument, inte kan ge något utlåtande om hur hormon påverkar beteende. Återigen, vi kan betrakta beteenden i samhället, men vi kan inte koppla detta till hormonell biologisk påverkan, utan att påföra idel lager av socialisering, kulturarv etc.
Då kommer vi till frågan om varför detta är ett problem (om vi nu säger att det inte är något problem att kvinnor får lägre lön än män t.ex.). Det är för att jämställdhetsdebatten - och mycket feministisk diskurs - är uppbyggd kring ett utlåtande om hur det förhåller sig. Debatten vilar på inställningen att det inte är någon skillnad mellan män och kvinnor. Men att vetenskapen inte kan konstatera isolerade samband betyder inte att ett negativt förhållande gäller - dvs att hormoner för den sakens skull är oviktiga; att vi inte förstår i vilken utsträckning biologi styr mänskligt beteende betyder inte att biologi inte styr mänskligt beteende (oavsett utsträckning). Problemet ligger alltså i att vi gjort ett utlåtande som vi inte har belägg för, som sedan ligger till grund för de beslut som tas i jämställdhetens anda.
Vad jag tycker är problemet med detta, är att om vi - i brist på vetenskapliga bevis - vill göra något för jämställdheten så förefaller det vara bättre att göra det på omvänt vis; nämligen att tänka oss att det är skillnad på män och kvinnor - men att vi fortfarande ska ha ett jämställt samhälle. Detta skulle innebära att klassiska kvinnoyrken måste uppvärderas oerhört, så att kvinnor är friare att välja bland även de yrken som fram tills nu haft dålig lönesättning/utveckling, utifrån tanken att det finns naturliga kvinnliga fallenheter och dessa måste värderas upp till samma nivå som mäns naturliga fallenheter. Alternativ nr två på samma linje är helt enkelt att vi bestämmer oss för att omformulera vad som egentligen "gör" en bra personalchef till exempel. Lika mycket som någon med myndig stämma och en känsla för aggressiv expasionsteknik, så ska platsannonserna när chefsposter utlyses efterlysa stor emotionell och empatisk förmåga och ett ledarskap som desarmerar onödiga spänningsförhållanden på arbetsplatsen. Till exempel.
Alternativet ser vi idag; nämligen att kvinnor behöver "bli som männen" för att erövra viktiga platser som chefer, personalansvariga eller vad det nu kan vara. Det vi gör då är att strunta i att de flesta unga tjejer fortfarande uppfostras att vara känslomässigt inkännande och empatiska, jämfört med killar som tillåts vara tävlingslystna, högljudda och agressiva. Efter att ha socialiserat in (eller biologiserat in - det får vetenskapen utvisa i framtiden) våra barn i detta, så förväntas alla ta lika mycket plats. Och de kvinnor som vill åt vissa eftertraktade, högavlönade jobb får först bryta med hela (eller mycket stora delar av) sin uppfostran, för att anamma ett beteende som de hela livet fått höra "inte passar sig" för dem.
I ett sådant sammanhang behöver vi också fundera på: vilken sorts samhälle vill vi egentligen ha? Om vi ska uppvärdera några särskilda egenskaper i samhället; är det då verkligen agressivt beteende, tävlingslystnad och liknande? Är det verkligen en positiv rutt (som dagens feminister de facto är med och pushar för, tillsammans med könskonservativa) att behöva roffa åt sig jobbet genom att gå kurser i härskarteknik? Oavsett "vems" egenskap det egentligen är tror jag snarare att vi som både individer och samhälle behöver en långt större dos av inkännande, empati och förståelse för varandra, för att få till ett bättre samhälle - oavsett hur jämställda vi lyckats bli.
Det här var inte allt våra diskussioner handlade om idag, men jag hoppas att det känns som ett givande inlägg i debatten för mina Facebookvänner och er andra.
Jonatan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar