Jag kom just att tänka på den idén; allt man föresätter sig att aldrig göra - sånt som ens föräldrar gjorde när man var liten. Men. Borde inte fokus egentligen ligga på det omvända? Alltså, det man verkligen ska göra. Att basera sin barnuppfostran på en massa aldrig-göranden blir ju till slut en barnuppfostran med en massa hål och luckor. Och vad fylls dessa luckor med? Om det inte finns någon uttalad policy om vad vi faktiskt tänker oss att göra, då riskerar aldrig-tänkandet att bli upphov till just en massa "experimentuppfostran", och troligtvis utgöra det som våra egna barn i sin tur specifikt kommer ta aldrig-avstånd ifrån.
När folk säger "tänk positivt", skulle jag vilja komma med ett förslag. Tänk positivt i meningen icke-negerande, inte positivt som peppad-i-onödan. Om våra föresatser är formulerade i ordlag om sådant vi ska göra (positivt) istället för sådant vi inte ska göra (negativt), så väljer vi en medveten rutt i förhållandet till våra barn, istället för att skapa tomrum där sedan lite vadsomhelst-för-tok smyger sig in.
Eller vad tror ni?
Jonatan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar