Wow, I've been away for an entire week from the blogg. Must really mean that I have a vacation. (I can hardly spell the word.) :) But for you dedicated followers that doesn't read Swedish, I'm afraid you'll have to wait for a little while longer until you get some new updates... This one is another in my series leading up to the Swedish election 2010.
Sverigedemokraterna
Sverigedemokraterna har tidigare inte varit berömda för sin retorik. Inte heller för sin förankring i politisk teori. Nu när de onekligen jobbat på sin retorik, finns dock fortfarande det teoretiska tomrummet kvar. Här tänkte jag ta hjälp av William Connolly, kanske min absoluta favorit av alla politiska teoretiker jag stött på så här långt. I sin bok Why I am not a Secularist (1999) [University of Minnesota Press] försöker han formulera vad en nation är och inleder med att reflektera över ras, vilket ofta tänks vara en grundsten.
"The putative basis of this or that nation may reside in a single race, religion, language, set of memories, constitution, or some combination thereof, but its form of unity seem to be inspired by the traditional imagination of race. This resonance between two uncertain images of 'unity' may help to explain why race is so often reinvoked by nationalists when the aspiration to be a nation faces severe threats.
But this resonance exposes a problem in the image of the nation; race provides the paradigm from which the image of nationhood is formed, while the idea of a unified race itself has become highly dubious. Every time somebody tries to coordinate the elements and boundaries of a particular race the historical record confounds the attempt. Today race is widely understood to be a fable..." (Connolly, 1999:74)
Det här stycket fångar ganska många viktiga aspekter av det imaginära bygget av en nation på en ras. Det finns mycket skrivet om Sverigedemokraterna och många infallsvinklar att ta. Därför kommer jag inta ett perspektiv som kanske verkar lite underligt. Det är möjligt att hålla med forskningen, de politiska teoretikerna, de sakkunniga, William Connolly och så vidare om att race är en fabel vid närmre historisk granskning. Mitt perspektiv är dock att även om vi skulle acceptera Sverigedemokraternas hållning kring rasfrågan som korrekt (mot alla odds) så räcker deras politik inte ändå.
Om vi föreställer oss ett enhetligt Sverige ur rasperspektiv, så behöver Sverigedemokraterna även ha en politik som adresserar hur alla de andra viktiga skillnaderna i samhället ska hanteras. Skillnaderna jag tänker på är klass, kön, sexualitet, religion och så vidare. För hur vi än försöker, så är inte ens den "svenska delen av den svenska rasen" (om ni ursäktar uttrycket) enhetlig på något annat sätt. Att påstå att rasfrågan, eller invandringsfrågan eller islamfrågan eller vad man nu än väljer att kalla det för dagen, utgör till syvende och sist inte basen för någon som helst politisk platform. Sverigedemokraterna har pratat om "verklighetens folk". - Ingenting kunde vara längre från sanningen än att SD skulle ha ett bra grepp om det svenska folkets verkliga komplexitet.
Jag tänkte avslutningsvis också säga något kort om Sveriges historia, eftersom SD är otroligt fästa vid den svenska historien. Det är bara det att den tid då den allmänna befolkningen i Sverige hade det bra, är en period som inte ens varat hundra år. Den sattes igång med hjälp av Socialdemokraternas sociala experimentverkstad för att råda bot på - lyssna nu - massutvandringen från Sverige, efter att en tredjedel av Sveriges befolkning flytt till Nordamerika, eftersom levnadsvillkoren i Sverige var alltför knappa på sent 1800-tal och tidigt 1900-tal. Den ekonomiska tillväxten som gav Sverige välstånd byggde på ett massivt inflöde av både idéer och arbetskraft ifrån utlandet. Så den som tror att "svenskarna byggde Sverige" har gruvligt fel. Sverige var ett stort socialt experiment som slog väl ut. Men om vi ska förfäkta en sådan hållning till Sverige och "det svenska" krävs en total öppenhet för radikalt nytänkande idéer - och det är sannerligen inget som Sverigedemokraterna levererar.
SD tycks peka på ett Emil i Lönneberga-samhälle som ett slags ideal. Det som då glöms bort är att livet för de allra flesta som levde så och då var outhärdligt knapert. Men trots allt verkar Arla ha gjort sitt för att det ska vara möjligt att leva livet som utfattig bonddräng även idag, så inte ens det tycks vi behöva Sverigedemokraterna till. Det är bara att rösta i mjölkdisken.
See you next time!
J
